Anrell: En ribba från nytt fiasko
Sportbladets krönikör: Överhuvudtaget tyckte jag Tre Kronors spel var för lättläst
VANCOUVER. Herregud, det blev en rysare igen.
Ständigt detta Vitrys...land.
Sanningen är ju den att Tre Kronor bara var lite tur, en ribba och en målvakt från att skämmas ut av detta satans Vitrys...land.
Det var upplagt för ett drama. Alla mindes ju den där gången 2002 i Salt Lake City när Vitryssland gav svensk hockey den värsta smällen någonsin.
Jag var där den gången.
Jag minns vartenda ord jag skrev. En av de mest smärtsamma artiklar jag skrivit:
”Jag har druckit White Russian en gång.
En förfärlig drink med två delar vodka, en del grädde och en del kahlua.
Det gav mig den värsta baksmällan jag nånsin upplevt.
23 spelare, tre ledare – och en hel nation – har den baksmällan i dag.”
Ni minns naturligtvis själva era egna känslor den gången.
Därför var det verkligen med en nästan overklig känsla man kunde se Vitryssland göra sitt första och sen sitt andra mål och fast matchen egentligen inte betydde lika mycket som då så kom samma känsla tillbaka. Paniken, ångesten, demonerna.
Det var nästan surrealistiskt, men det var verkligen så det kändes. Som att om Vitryssland kvitterar så dör ett OS och en dröm igen, innan det knappt ens hunnit starta.
”Ett gäng självgoda, uppblåsta svenskar”
Då, 2002, på ett skabbigt Days Inn-hotell skrev jag:
”Ett gäng självgoda, uppblåsta svenskar som trodde på allt som vi tidningar skrev hem om.
23 unga svenska män som trodde på amerikanska media när de sa att här har vi Sweden – OS blivande guldmedaljörer, OS bästa lag. OS överlägset bästa lag.”
Det var ju så det var.
Vi var favoriter i hela OS för vi hade spelat briljant hockey. Sen var det slut. Stendött.
Därför var det verkligen skönt att kunna konstatera åtta år senare att det gick att vakna ur den mardrömmen.
Sverige vann. Daniel Alfredsson gjorde det där målet ingen kunde göra den för åtta år sen.
Tre Kronor var inte bra, bortsett från första perioden när de verkligen ville köra över Vitryssland en gång för alla.
Daniel Alfredsson strålande. Bäckström bra. Franzén bra. Bröderna Sedin bra, men kedjan med Henrik Zetterberg och Peter Forsberg och Patric Hörnqvist spelade med alldeles för hög risknivå.
Överhuvudtaget tyckte jag Tre Kronors spel var för lättläst, med en massa diagonalpassningar från blå linje där centrarnas svepande passar plockades upp och startade kontringar istället. Både Bäckström och Henrik Sedin syndade där.
Vitryssands andra mål kom på en retur rakt ut och det verkade som om backarna inte hade en aning om att Jonas Gustavsson alltid styr returer rakt ut. Fullt avsiktligt. Jag pratade med honom om det i Montreal i höstas och taktiken är enkel; framför mål finns det alltid backar som rensar – alltså är det ofarligast att sätta pucken där.
Verkade inte riktigt som Douglas Murray och Johnny Oduya hade koll på det.
Monstret var okej, han räddade laget en stund där i tredje perioden.
Bengt-Åke Gustafsson talade efteråt om att svenska laget hade f-ö-r mycket självförtroende. Det kanske stämmer, men i så fall är detsamma sjuka som fanns 2002. Den gången hade Hardy Nilssons lag så mycket självförtroende att det talades om att de förnyat ishockeyn.
Då lärde sig alla att det bara en nyans mellan förnya och förnedras.
NHL.com:s reporter frågade om inte Bengt-Åke tror att det blir problem med det här försvarsspelet när Tre Kronor möter lag som pushar på och anfaller hela matchen. Lite hånfullt så där. Han har en poäng där; Vitryssland var ju fruktansvärt vördnadsfulla i nästan två perioder och lät svenskarna spela ut dem. Sen plötsligt började de anfalla och då visade de svenska backarna sin sårbarhet; några av dem är ganska långsamma.
Slutet gott allting gott.
Vi behöver inte svälja några obehagliga White Russian om vi inte vill.
Före matchen spelades Soundtrack Of Our Lives svenska anthem ”Sister surround”. Jag minns att i Salt Lake City spelade de ”The Sign” med Ace of base.
Tecknet vi såg i skyn ett tag i går var dock inte så svarta som vi trodde.
Vitrys...land är besegrat.
Vi klarade oss bättre genom andra omgången än både Ryssland och Kanada.
Who’s next?
Finland. Håll med om att OS-hockeyn blivit en osannolikt jämn och bra fest som man plötsligt inte har en aning om hur den ska sluta.