Idrottsgalan – inte en ljumske oberörd
Idrottsgalan sopade mattan med alla andra tv-program den här veckan.
Varför älskar vi egentligen ett sånt program?
Jag tror förklaringen är enkel: det innehåller lika mycket känslor och lika många underhållande kroppar som en hel normal säsong av Big Brother.
Herregud, såg du Anjas klänning? En storstrut, skriver folk i löddriga mejl.
Herregud, såg du alla löshår? Kajsas var enormt. Eller Klüfts? Fan vad Klüft var snygg.
Herregud, såg du Kaspersens ögon? De var det grymmaste som förekommit sen Bert Karlsson torskade på Lena Ph:s. Synd bara att hon inte ammar som programledare i såna här galor alltid brukar göra. Eller inte göra, snarare. En inställd amning är också en amning.
Det var såna mejl och sms jag fick.
Vanliga tankar från vanliga människor. Inte ett öga var torrt. Inte en ljumske var oberörd.
Sörenstam bortglömd
Sen fanns det de mera analyserande och kanske tråkiga infallsvinklarna. De som tyckte att allt var skit så som det alltid brukar vara.
Herregud, vi har två idrottare på världsnivå i Sverige. Zlatan och Annika Sörenstam. De är de enda svenskar som är riktigt kända ute i världen. Hur gick det för dem i den här galan som skulle sammanfatta ett års svensk idrott?
Tja, så där, va.?
Annika Sörenstam har vunnit elva av 20 tävlingar 2005, varav två majors. Hon är respekterad överallt, känd överallt. Hon blev framröstad till världens bästa idrottskvinna 2005. V-ä-r-l-d-e-n-s.
Zlatan blev italiensk mästare i fotboll och dominerade i Juventus, han blev framröstad som världens sjunde bästa spelare. Överhuvudtaget. I den enda riktigt stora världsidrotten. V-ä-r-l-d-s-s-j-u-a.
Zlatan fick tävla i kategorin Årets manlige idrottare tillsammans med Jan Brink.
Ja, jag menar faktiskt hästdressören Jan Brink. Ingen vann. Men hästdressören Jan Brink ansågs alltså värdig att tävla med Zlatan. Undrar hur det kändes? Jag skulle inte heller kommit hem med det upplägget om jag varit Zlatan.
Tänk om han inte bara förlorat utan gjort det mot Jan Brink... hallå.
Hur är det möjligt?
I klassen Årets prestation tävlade Zlatan mot Emelie Öhrstig. Snygg tjej som vunnit... ja, nånting för länge sen och sen har man inte hört mycket mer från henne än några snygga omslagsbilder här och där.
Zlatan vann inte den klassen heller.
Men tänk om Zlatan förlorat mot Emelie Öhrstig... hallå.
Annika Sörenstam var inte ens nominerad till Årets prestation. Herregud, hur är det möjligt? Vinner man två majors i världssporten golf så måste man väl i rimlighetens namn vara självskriven som nominerad för Årets prestation – i Sverige. Särskilt som det är en seriös akademi som nominerar. Kan akademin ingenting om sport eller består den bara av en massa gubbsjuka gamla skidåkare?
Stora frågor.
Stora känslor.
Kungen årets Zlatan
Ungefär som när Anja stod där darrande av skräck och lycka och fullständigt nertyngd av den kärleken hon mötte i Globen. Det är lite märkligt. Man måste nog ha blivit bortröstad och skymfad av akademinin några gånger för att få de där stora hyllningarna.
Likadant med Tony Rickardsson.
Jag har fått mycket trevliga reaktioner på min egen kampanj för honom. Mycket skit också, men mest beröm. Jag tror dock inte kampanjen spelade särskilt stor roll. Det var Tonys tur i år. Svenska folket, som är ett rättviseälskande folk, tyckte väl att nu ska fanimej Tony ha det här priset.
Synd bara att kungen inte var där.
Han var årets Zlatan. Han kunde väl i alla fall skickat Persbrandt.
Men Tony Rickardssons sätt att binda ihop sina båda tacktal var värdiga en stor manusförfattare. Mycket stor.
Att Per Olofsson uttalar sig som han gör beror ju naturligtvis på att han är expert inom områdena dålig lagkänsla och överdriven seriositet.
Zlatan, Henke, Östlund petade, Isaksson skadad och kalsongmannen är i sin egen värld – VM-guldet ser mest ut som sand just nu.
Oduya vs Kåberg – den fajten ser man gärna i repris i slutspelet.
Rättelse: Det var inte Eric Lundin som skaldade om glidmedel förra söndan – det var den gamle snuskhummer Christer Jonasson, Radiosporten. Borde jag förstått.
När man läste att Hammarby skaffat sig en mental rådgivare insåg man ju att de kan glömma det där med SM-guld.
Det måste vara en mänsklig rättighet att slippa se Saudiarabien spela fotboll mot Sverige.
För övrigt anser jag att ”Snart blir det sommar igen” med Östen Warnerbring är den bästa svenska singeln någonsin.