Bjurman: ”I Detroit lär dom gråta floder över den spillda mjölken”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-05
PHILADELPHIA. Sagan om finländske stjärnan Ville Leino blir bara bättre och bättre.
I natt slog han, med sitt sjunde mål och sin sextonde poäng, Flyers klubbrekord för en rookie i ett slutspel.
I Detroit lär dom gråta floder över den spillda mjölken...
Att kalla Ville Leino ”rookie” känns något fånigt. Han är 26 år och spelade de facto även i förra årets Stanley Cup-final.
Men nu är NHL-reglerna sådana att man fortfarande räknas som ny om inte spelat tillräckligt många matcher under sin första säsong och för all del, vi som skriver om den här finalen klagar inte.
Att en kille som trejdades från Detroit för ingenting i vintras, och så sent som i början av det här slutspelet inte platsade i Peter Laviolettes lag, går och slår Flyers slutspelsrekord för rookies är en väldigt bra story.
Och den värmer mitt hjärta extra mycket. Efter att några av svenskarna i Detroit tipsat om att jag och finländare delar musiksmak lärde jag tidigare i vintras känna honom en smula och att nu få se denna vänlige, varme, rolige och – jodå, de forna lagkamraterna i Michigan hade alldeles rätt om musiken...– omdömesgille man göra sådan succé är otroligt roligt.
Playmaker och måltjuv
Särskilt som han behandlades så styvmoderligt i sin förra klubb.
Red Wings-coachen Mike Babcock försökte göra Ville till något han inte alls är – något slags Dan Cleary – och när det inte lyckades fick han först skit och sedan trejdades han mot en medioker norrman.
I Flyers förstod Laviolette – till sist! – att finländaren är en playmaker och en måltjuv och såg till att ge honom ordentligt med istid i riktigt begåvad omgivning.
Som tack fick han se slutspelets mest explosionsartade genombrott.
Det är en av de vackraste NHL-sagorna de senaste åren.
* * *
Efter nattens urladdning i Wachovia Center – som var ett enda lyckligt inferno före, under och efter matchen – har vi 2-2 i finalserien och för första gången börjar jag luta åt att sensationslaget från Broad Street faktiskt kan ta det här.
Hawks börjar se ut som Canucks såg ut mot – Hawks. De låter sig provoceras, de tar dumma utvisningar och de stångar sig till brutal frustration mot ett fantastiskt tätt försvar.
Vinst i hemmamatchen natten till måndag är ett absolut måste.
* * *
Chicagos svenske back hade en blytung start på matchen och orsakade mer eller mindre direkt båda de första baklängesmålen.
Efteråt säger han också att det känns som att han svek laget.
Men jag tror som coach Quenneville:
Hammer har så mycket karaktär och så mycket småländsk envishet i blodet att han kommer tillbaka med en strålande insats på söndag.
* * *
Om Flyers till sist tar finalen är Chris Pronger given Conn Smythe-vinnare.
Han står inte bara för mästerligt spel – han är den som, med sina provokationer, sitt på-gränsen-till-det-tillåtna-spel, sina tjuvtricks och sin förmåga att använda allts om händer, inklusive presskonferensen, till sin fördel som fått de unga Chicago-spelarna ur balans.
Ingen trevlig kille, precis, men en mästerlig hockeyspelare.