”Jag fick panik, så jag klappade till en kille”
Uppdaterad 2012-11-06 | Publicerad 2012-11-05
Robin Lehner om målvaktsfajten, bilden av honom som kaxig och de svenska lagkamraterna
LEWISTON, MAINE. Han har självförtroende – och humör.
Men svenske målvaktstalangen Robin Lehner tycker inte det är helt rättvist att han beskrivs som kaxig och bråkig.
– Folk som känner mig vet att jag inte har några attitydproblem, men jag har varit här ensam i fyra år och för att klara sig själv måste man ta lite plats, säger 21-åringen som skapade AHL-säsongens hittills största rubriker när han här om veckan slogs med finske kollegan Riku Helenius.
På grund av lockouten i NHL spelar rekordmånga svenska ynglingar i farmarligan AHL just nu, flera av dem väldigt namnkunniga, men ingen har lyckats väcka mer uppmärksamhet än målvakten Robin Lehner i Ottawa-affilerade Binghamton Senators.
I ett möte med Syracuse Crunch – Tampa Bay Lightnings farmarlag – här om veckan hamnade han nämligen i klassisk målvaktsfajt med finske kollegan Riku Helenius.
För det fick han matchstraff – och sedan tappade Binghamton en 5-0-ledning....
När vi några omgångar senare träffar göteborgaren i Maine inför en match mot Oliver Ekman-Larssons och David Rundblads Portland har han försökt skaka av sig incidenten.
– Det är inte första och inte sista gången det blir slagsmål i AHL, det är så det är i den här ligan. När matchen är över glömmer man den. Det var en tung förlust, men inget att hänga upp sig på, förklarar han.
”Lite halvkonstig match”
Men han berättar ändå vad som hände:
– Det var en lite halvkonstig match, vi var ju i ledningen med 5-0 så de skickade ut några tuffare killar för att skapa lite energi och jag tror vi redan hade haft sju slagsmål i perioden när det inträffade.
– Jag hamnade under en hel hög med folk och då får man lite panik, så när jag kom upp klappade jag till en kille. Det får jag ta på mig, så ska man kanske inte göra. Men sedan var det en annan som drog av mig hjälmen och då var ju tvungen att ge igen.
I samma stund kom målvaktskollegan Helenius åkande från andra sidan...
– Och vad hade ni skrivit om jag tackat nej i det läget? Det går ju inte. Det var samma sak som hände i den där matchen när det såg som att jag slogs med domarna. Då hette det att jag fick en mental kollaps, men det var inte så. Motståndarnas målvakt hade åkt ut till hörnet där det pågick ett slagsmål och om jag inte åkt över då hade de fått ett enmansövertag.
Problemet är bara att den målvakt som lämnar sin egen kasse får automatiskt matchstraff.
– Och då måste jag försöka få ut den andra målvakten också, men trots att det var två verkliga tungviktare ute på isen och slogs valde domarna att fokusera på att stoppa mig och deras målvakt åkte tillbaka till buren. Jag fortsatte försöka komma åt honom och det kanske jag inte borde ha gjort, konstaterar han.
Inte helt förtjust
Då som nu senast slutade det med rubriker – och beskrivningar av Lehner som kaxig och övermodig.
Den bilden är 21-åringen – som åkte över Atlanten redan som junior och sin ringa ålder till trots hunnit spela fyra säsonger i Nordamerika – inte helt förtjust i själv.
– Ah, jag måste ju fatta att det blir rubriker ibland, jag har fått hjärnläpp några gånger, men det händer ibland, det här är en känslosam sport och ofta spelar jag som bäst när jag är lite arg. Men man måste krypa innan man kan gå och jag lär mig hela tiden, säger han och fortsätter:
– Men det där med att jag skulle vara kaxig...de som känner mig att jag inte har några attitydproblem, men jag har varit här ensam i fyra år och för att klara sig själv ändå sedan junioråldern måste man försöka ta lite plats.
Särskilt irriterande känns den outtalade kritiken att han inte uppför sig som européer brukar.
– Alla klagar över att européer är så mjuka, men när det väl kommer någon som står upp för sig själv så är han kaxig. Det är trist att självförtroende ses som attitydproblem, menar han.
– Dessutom stämmer det inte att européer är så mjuka, man måste vara tuff om man ska hålla på med den här sporten.
Vad han inte säger, men som borde vara aningen frustrerande är att rubrikerna aldrig handlar om hur bra Robin är. Av alla blågula målvaktstalanger som flockats i Nordamerika de senaste är han förmodligen den allra mest löftesrika och om det inte vore för den förhatliga lockouten är det inte omöjligt att han slagit sig in i Ottawa Senators trupp på allvar i år.
”Går bra för killarna”
Men det är inget han fokuserar på – just nu.
– Nä, jag tar dag för dag och år för år. Jag vill såklart spela i NHL och fortsätter pusha för att nå dit, men jag har mognat och inser att allt tar sin tid och att det faktum att man inte får chansen inte alltid beror på att man inte är bra, konstaterar han.
Istället gläder han sig till svidare åt att i år ha så många svenska lagkamrater. Jakob Silfverberg, Mika Zibanejad, André Pettersson och Fredrik Claesson spelar alla i Binghamton Senators just nu.
– Det är väldigt roligt. De första två åren var jag helt ensam och det var i och för sig inget problem det heller, man kommer in i det, men det är ändå skönt att ha svenskar att prata med, säger Robin.
– Och det går bra för killarna, även om det tar tid att få ut maximal potential av alla. Det tar tid att komma in i spelet i den här ligan, det är lite mer kaos än i både Elitserien och NHL, men jag är övertygad om att det bara blir bättre med tiden.