Ni är nya hjältar

Wennerholm: Bland mäktigaste jag upplevt

  Det var tårar och tomhet och besvikelse.

Men res på er Småkronor.

Det här var bland det mäktigaste jag någonsin upplevt.

Ni är hjältar – inte förlorare.

Det blev förlust mot Kanada i JVM-finalen, men det kändes inte som en förlust.

Det här sammansvetsade gänget har upprättat svensk juniorhockeys förlorade heder.

Sverige har inte varit så nära ett JVM-guld sedan 1981 – då Sverige tog sin hittills enda guldmedalj.

Det är tolv år sedan senaste medaljen och det stora mörkret la sig över svensk juniorhockey.

Men nu är killar som Patrik Berglund, Mikael Backlund, Victor Hedman, Kristofer Berglund, Robin Figren och Tony Lagerström – för att nämna några – inskrivna i samlingen Svenska Idrottshjältar.

Vilket gäng.

Vilket go.

Vilka vändningar.

Det gick nästan hela vägen.

Inför sista perioden i går fanns det nog ingen som trodde att Sverige skulle ha en chans.

Kanada ledde med 2–0 och hade dominerat de två första perioderna och svenskarna såg ut som verkligheten hunnit ikapp dem.

Men så kom laget ut till tredje perioden och bara flög fram. 

När Jonathan Carlsson slog in 1–2 i spel fem mot fyra var det som kanadensare plötsligt fick blytyngder på fötterna.

Det var nästan exakt samma tid för målet som då svenskarna vände 0–2 till seger 4–3 i gruppspelet, Kanadas första JVM-förlust efter att ha varit obesegrade i tjugo raka matcher. Den gången var det en annan back som gjorde målet – Eric Moe – efter 5.14.

Nu stod klockan på 5.13 och kanadensarna måste ha trott att det spökade.

För de tappade allt efter det målet. Det var ängsliga och nervösa och svenskarna dominerade totalt.

De vann skotten med 14–3 och gjorde en ny osannolik upphämtning, då tuffingen Tomas Larsson slog in en retur till 2–2 med bara 38 sekunder kvar att spela.

Då var jag helt övertygad om att Småkronorna skulle vinna.

Kanadensare är kanadensare

De dominerade i inledningen av sudden death också, men kanadensare är kanadensare.

Ur ingenting fixade de fram en målchans, då forwarden Shawn Matthias snodde pucken av Joakim Andersson och bröt in mot Jhonas Enroths vänstra stolpe. Han bara vräkte sig in i målgården och pucken blev liggande fri. 

Wayne Simmonds kastade sig fram och petade in pucken och de svenska spelarna trodde knappt att det var sant.

Det hade förmodligen glömt hur det kändes att förlora.

Men det här var som sagt ingen förlust.

Det var en makalös JVM-turnering, där Sverige visade att man är tillbaka bland de stora.

Två svenskar kom med i All Star Team, Victor Hedman och Patrik Berglund, och det har inte hänt sedan 1996.

Sex man kan spela JVM även nästa år.

Och 88-orna har generellt räknats som en svag årskull, även om jag personligen alltid ansett de bättre än fjolårets spelare 1987 som blev fyra i Leksand.

Nästa års trupp kommer att domineras av spelare födda 1989, sedan kommer den starka 90-kullen och sedan de ännu starkare 91-orna.

Osvensk satsning

Vid sommarens Russinläger, där förbundet samlade landets mest talangfulla spelare födda 1990 och 1991, vann de yngre

91:orna tre internmatcher av fyra.

90:orna vann i sin tur World Cup – en turnering där alla de bästa var med.

Jag tror att det här klivet inte var en tillfällighet. De svenska juniorerna är i toppen för att stanna.

Det ligger också en ganska osvensk elitsatsning bakom framgångarna. 

För fem år sedan startade förbundets utvecklingschef Tommy Boustedt de så kallade Russinlägren. Det var efter amerikansk modell och man samlade de tjugo bästa ur tre årskullar till ett specialläger. 

Nu är årskullarna krympta till två, men effekterna börjar märkas då 87:or och 88:or var de första årskullarna som fick den här specialutbildningen.

Här är Sveriges placeringar i de sex senaste JVM-turneringarna:

8–7–6–5–4–2.

Det säger väl vad som väntar nästa år?

JVM:s bästa svenskar?

Patrik Berglund, förstås. Han har fått sitt stora genombrott.

Och även om Victor Hedman kom med i All Star Team, var kanske Kristofer Berglund Sveriges genomgående bäste back. Lite Tobias Enström över honom.

Och Mikael Backlund fick visa vilken enorm talang han är och Robin Figren fick till och med Pär Mårts att dra paralleller till Peter Forsberg.

Pär Mårts, förresten.

Han kanske är den störste hjälten av dem alla.

Han fick hela laget att prata om guld och inget annat.

Det började han med efter en katastrofförlust mot USA i Lake Placid augusti, då det blivande JVM-laget fick stryk med 9–2.

Men man måste ändå ge Kanada en eloge för att de vann sitt fjärde raka JVM-guld. Det kan inte kallas tur. Och de var bättre än Sverige i de två första perioderna.