Sveriges hopp: Gör Lukas till ledare

Johan Flinck

INNSBRUCK. Sverige behöver en ledare på plan.

Därför: Ge Lukas laget – nu!

Det såg ju så oerhört bra ut:

Beutler presterade klassiskt svenskt storspel i mål, det ramstarka och trygga 6–0-försvaret var tillbaka, debutanten Niclas Ekberg satte straffarna säkert, Fredrik Larsson fick en drömstart i sin första tävlingslandskamp, Doder studspassade in på linjen bakom ryggen, Källman förödmjukade på ett uppställt frikast och de slovenska divorna hade fallit ner i den klassiska Balkanfällan där de tappar humöret, slutar tänka kollektivt och bara spelar för sig själva.

Det var bara att smälla igen locket, låsa och kasta bort nyckeln.

Men efter 37 minuter och 18–12 låste svenskarna upp fällan, öppnade locket och nog fan sträckte de ner en hand också och hjälpte slovenerna upp en och en.

Och efteråt begrep ingen riktigt hur eller varför.

– Jag förstår inte hur vi kunde tappa spelet. Det var dom som jagade oss men ändå var känslan att det var vi som måste jaga, sa Kim Andersson.

– Vi tappade spelet fullständigt, sa Lukas Karlsson.

– Vi tog många dumma beslut, sa Ola Lindgren.

– Man tog för individuella avslut, sa Stefan Lövgren.

Och när Kim och Doder började skälla på varandra öppet på plan kändes det mest som att Sverige gått i sin egen fälla – Balkanfällan.

Finns knappt någon botten för detta lag

Plötsligt var svenskarna helt ställda av slovenernas offensiva försvarsspel mot Kim Andersson.

Robert Arrhenius får väl egentligen tillräckligt med skit över allt annars men man kan inte frångå att det var när han kom in vid 18-12 och inom en minut tappade bollen, missade ett friläge och blev utvisad som raset började.

Och vi har sett det flera gånger på senare år: när det rasar för det här laget så finns det knappt någon botten.

Jag gav Ola Lindgren chansen att skylla lite på orutin men han köpte inte det.

– Vi är inte här för att lära. Vi är här för att vinna matcher.

Lindgren har förstås rätt – flera spelare gör sitt tredje, fjärde eller femte mästerskap och alla nyckelspelarna är mellan 27 och 32 år. Nej, det handbollslanslaget fortfarande saknar är en ledare på plan, framför allt i anfallen, som kan sätta stopp för de här avgrundsdjupa rasen.

Kim Andersson är det inte. Och absolut inte Jonas Källman. Det var våra två världsstjärnor det.

Dalibor Doder? Nej, han kommer alltid förbli en lirare.

Oscar Carlén? Kanske. Men han behöver några år till och måste dessutom ta sig förbi Kim.

Nej, Lukas Karlsson är min man. Han kan bli den ledare vi behöver. Vi har sett de rätta egenskaperna för det när han var i Hammarby och han spelar dessutom på den rätta positionen för rollen. Och bakåt tar han hjälp av polaren och försvarsgeneralen Tobias Karlsson.

Problemet är att Nyköpingsgrabben inte har den statusen i landslagstruppen.

Inte ännu.

Men nu måste vi i den här analysen göra precis som alla spelare och ledare pratade om i går: glömma Slovenien och titta framåt mot Polen.

Men det är ingen vacker syn.

Polen och Tyskland är båda bättre

Jag satt och såg Polen besegra ärkefienden Tyskland och efter att också sett Sverige–Slovenien var känslan tydlig i natt: Polen och Tyskland är bättre än Slovenien.

Det var Slovenien som var vår stora chans att ta två poäng.

Det raka polska spelet passar visserligen Sverige bättre än Balkanlagens klurigare men vi kommer att falla på fysiken mot Polens kolosser.

Då återstår Tyskland på fredag som en sista väg ut ur denna Dödens grupp.

Och tyskarna är sämre än polackerna och inte lika fysiska. Men inte så mycket sämre är jag rädd.

Ola Lindgren och Staffan Olsson kan förstås sitt Tyskland och har säkert flera taktiska drag.

Men vi måste få fram en ledare på plan – och det till

fredag.

Så släpp fram Lukas Karlsson, spelargruppen! Låt

honom ta plats på och utanför planen så kommer ni

allihop ha någon att luta er mot när svackorna kommer och hindra er från att ramla ner i Balkanfällan.