”Känns lite sorgligt”
Uppdaterad 2016-11-11 | Publicerad 2016-11-01
Ola Lindgren tackar för sig – efter 584 landskamper
En epok är över i svensk handboll – och svensk landslagsidrott.
Ola Lindgren har tackat för sig efter 584 landskamper och 27 år i nationens tjänst.
– Man har nästan vigt sitt liv åt svenska handbollförbundet, säger Lindgren i en lång intervju om detta liv.
I veckan har handbollslandslaget samlats i Lund inför veckans två EM-kvalmatcher.
Man gör det under en ny förbundskapten – Kristján Andrésson.
Sista matchen i Rio-OS blev också den sista för Ola Lindgren och Staffan Olsson som förbundskaptener.
Häromveckan stod det klart att det, som väntat, inte blir någon roll i landslaget i fortsättningen för Lindgren.
Därmed är en epok i svensk handboll över efter totalt 584 landskamper för 52-åringen som spelare, assisterande förbundskapten och ansvarig förbundskapten.
Han gjorde 376 matcher i Blågult som spelare 1986-2003. Efter ett uppehåll på fyra år kom han tillbaka i nationens tjänst som assisterande till Ingemar Linnéll 2007. Det blev 35 landskamper i den rollen (han missade en på grund av sjukdom) innan han hösten 2008 tog över som ansvarig förbundskapten ihop med Staffan Olsson. På den posten blev det 173 landskamper sedan han missat en i januari i år när hans son föddes.
584 landskamper, Ola?
– En himla massa matcher. Men jag känner mig lite stolt ändå. Man har nästan vigt sitt liv åt svenska handbollförbundet och därför känns det nästan lite sorgligt att man inte är med nu när det drar ihop sig. Men jag tror det kommer att bli bra för mig. Jag får lite mer luft och tid att andas. Det känns faktiskt bra. Det saknas inte arbetsuppgifter här i IFK Kristianstad heller.
Du kan nationalsången utantill, va?
– Den sitter, ja (skratt). Vi har blivit bra på att sjunga, Staffan och jag. Vi tog rejält där i slutet, sporrade varandra.
Slår Bengan Johansson
Till alla A-landskamper under 27 år sedan debuten som spelare 1986 kan vi lägga fem J-landskamper och 22 U-landskamper åren 1982-85.
584 landskamper som spelare och förbundskapten är förstås rekord. Ingen svensk oavsett (lag)idrott har lika många och frågan är om rekordet någonsin kommer att slås.
Lindgrens gamle förbundskapten, Bengt Johansson, kom upp i 554 landskamper (83 som spelare, 471 som förbundskapten).
Staffan Olsson nådde 532 (358 som spelare, 174 som förbundskapten).
I handbollsvärlden totalt kan nog bara ryske legendaren Vladimir Maximov konkurrera. Han spelade 172 landskamper för Sovjetunionen och var sedan förbundskapten 1992-2012 med undantag för två kortare pauser.
– Man börjar ju fundera på hur många dagar man lagt på läger. Det hade varit jävligt intressant, säger Lindgren.
Tar vi bara A-landskamperna och räknar tre dagar per landskamp, vilket är väldigt lågt räknat då ni låg på läger både en och två veckor före mästerskapen, så landar det på nästan fem år i landslagsoverallen under de sista 30 åren?
– (Skratt) Det blir fan en stor del av ens liv. Men jag ångrar ingenting. Det har varit jättekul, säger Lindgren och inflikar lite oväntat:
– Det kanske inte är slut heller. Jag kanske kommer tillbaka. Man vet aldrig.
Skulle du kunna tänka dig att vara förbundskapten i ett annat land?
– Absolut! Så kan det säkert bli.
26 mästerskap
Tomas Svensson kan i princip räkna upp alla målskyttar i alla landskamper han spelade medan Stefan Lövgren inte minns vilka man mötte i VM-finalen 1999. Hur mycket koll har du? Om jag skulle säga en landskamp och resultatet – skulle du komma ihåg den då?
– Ja, lite minnesbilder skulle nog dyka upp.
Minns du debuten i A-landslaget?
– Ja, 1986 mot Norge i Trondheim. Jag spelade mittnia och gjorde tre mål. Staffan, Johan Eklund och jag debuterade i samma match.
Lindgren var sedan bofast i landslaget fram till och med VM 2003.
– Det var ingen rolig avslutning. Jag blev ljumskskadad mot Ungern och sedan blev vi utslagna i matchen därpå mot Frankrike.
Det blev totalt sex OS, tio VM och tio EM som spelare och ledare för Lindgren.
Roligaste landskampen?
– Vi fick stryk av Jugoslavien i en placeringsmatch i Super cup en gång på 1980-talet. Vi spelade klockan sju-åtta på morgonen och förlorade med 18 bollar eller nåt. Då var ”Ragge” Carlsson inte glad. Den minns man ju.
Men det var väl inte den roligaste?
– Nej. Finalen i VM 1999 när Wislander fick rött kort tidigt och vi slog ryssarna var speciell. Vi hade också några sjuka vändningar i EM-slutspel. Sedan har vi första VM-guldet 1990 förstås. Det var otippat, sedan var vi alltid med bland favoriterna efter det.
Bästa landskampen du gjorde?
– Svårt. Första VM-finalen där vi var väldigt unga på niometer med Staffan, jag och Wislander.
Lindgren sköt ett klassiskt, avgörande mål i den finalen.
– Det var ett trevligt mål.
– OS-turneringarna 1992 och 1996 var vi sjukt bra och helt överlägsna men förlorade finalerna båda gångerna. Det kändes som det var en gång på tio som vi kunde förlora en final. Men det gjorde vi – två gånger om. Vi hade ett otroligt bra lag.
Wislander den bäste
När var ni som bäst?
– Jag ser två perioder, den med OS 1992 och 1996 men också 2000-02. Vi var ju bra däremellan också (skratt), med EM-guld 1998 och VM-guld 1999. Men de här två perioderna var vi lite vassare.
Tyngsta förlusten?
– OS-finalerna 1992 och 1996 var förstås jättetunga. 2000 var en jämnare turnering. Förlusten i VM-finalen 2001 var också snöplig.
Den största publiken han spelade inför var 36 000 i OS-finalen i Atlanta 1996.
Lindgren var med och förlorade en fjärde OS-final, som förbundskapten 2012. Men det OS-silvret är den medalj under alla år i landslaget som Lindgren är mest stolt över.
– Det var en sagosommar där vi gjorde en exceptionell resa från att vi slogs ut i VM-kvalet i juni till vi stod i OS-finalen.
Vem är den bäste du spelat med?
– Wislander blev ju århundradets spelare i världen och han var exceptionell. Han hade något speciellt och kunde otroligt mycket. Sedan hade vi bollgenier som Magnus Andersson och Ljubomir Vranjes. Stefan Lövgren med sina kvaliteter som ledare och världsmålvakter som Mats Olsson, Tomas Svensson och Peter Gentzel...
Vem är den bäste spelare du tränat som förbundskapten?
– Det är svårt att komma förbi sådana som Jonas Källman, Kim Andersson, Tobias Karlsson och Mattias Andersson. Många har haft olika kvaliteter.
Under mer än 30 år i topphandbollen har han mött, antingen som spelare eller tränare, alla de bästa i världen under fyra decennier.
Vem är den bäste spelare du ställts mot?
– Jag har alltid tyckt att Nikola Karabatic, med allt han kan, är nummer ett. Som spelare mötte jag Ivano Balic, som var en otrolig lirare. Jag spelade också mot Veselin Vujovic och alla de skickliga juggarna på den tiden, säger Lindgren.