”Cancern kom som en chock”
Publicerad 2011-05-07
Besegrade sjukdomen – i dag kan Möller avsluta karriären med SM-guld
GÖTEBORG. Efter tre månader i sin nya spanska proffsklubb fick hon chockbeskedet:
”Du har cancer.”
2,5 år senare byttes hon in i slutminuten i sista semifinaldramat och fixade straffen som tog Eslöv till final.
I dag rundas en omtumlande karriär av.
– Det blir en perfekt avslutning, säger Alexandra Möller.
Hösten 2008, efter sex år som proffs i Norge och Danmark, bestämde sig Alexandra Möller, med 18 landskamper i sitt cv, för att avsluta karriären i spanska Alicante.
I november åkte hon hem till Sverige med en svullnad på halsen och fick beskedet:
”Du har cancer.”
– Det var en chock. Många tankar for genom huvudet – ”Cancer! Då dör man!”.
– Jag frågade läkaren rakt ut: ”hur stor chans har jag att överleva det här?”.
Alexandra hade Hodgkins sjukdom – en cancer i lymfkörtlarna som oftast drabbar unga människor.
– Läkaren svarade att 90 procent klarar sig men att behandlingen är riktigt tuff. ”Låter bra, då kör vi på det”, svarade jag. Där hade jag jättestor nytta av handbollen. Det fanns inte en chans att jag skulle sätta mig ner och ge upp.
Men efter två månader kom bakslaget: cellgifterna tog inte.
– De funkade på de flesta, men inte på mig. Då blev man rädd igen.
Ändrades oddsen också då?
– Det sa de inte rakt ut...
De riktigt tunga cellgifterna sattes in, våren 2009.
– Det var tufft. Då mådde jag riktigt dåligt. Jag var på sjukhuset nästan varje dag, fick blod och så vidare...
Tuffast efteråt
På cellgifterna följde strålning sommaren 2009 och först därefter hade man knäckt cancern.
– Jag har idrotten att tacka för mycket – man sätter upp ett mål och ska ta sig dit. Men helt friskförklarad blir man inte förrän efter fem år, så det är ett tag till. Det är klart jag har tänkt mycket på om det ska komma tillbaka, men jag har bearbetat det mesta av det.
När var det som tuffast?
– Efteråt faktiskt. Då förväntar man sig att man ska bli glad; ”nu är allt bra”, ungefär. Men många får det tufft då. Man ska tillbaka till det vanliga livet och samla ihop sin kropp, som är riktigt, riktigt nerkörd. Och jag hade ju hela min identitet som handbollsspelare. ”Hur ska jag nu göra?”
Våren 2010 började Eslövs Ola Månsson, som Alexandra haft som tränare både i Eslöv i början av 2000-talet när det blev SM-guld och sedan en sväng i Danmark, ringa och tjata om att hon skulle komma tillbaka till handbollen.
Månsson fick som han ville och Alexandra började träna med Eslöv igen.
Men det gick oerhört tungt.
– I början kunde jag bara jogga två lyktstolpar sedan var jag helt slut. Så nerkörd var jag.
Sjuk hela tiden
Hon tog det försiktigt med träningen men blev ändå sjuk hela tiden.
– Immunförsvaret var så nersatt och sedan blev det inte bättre av att jag började jobba på dagis (skratt). Hösten blev en besvikelse.
Men sedan nyår har hon hållit sig hyfsat frisk.
Det blev ändå knappt något spel alls i elitserien – ett mål på sammanlagt cirka 60 minuter och när Månsson annonserade inför slutspelet vilka 14 spelare han satsade på ställdes Alexandra utanför.
Men under den stenhårda semifinalserien mot Lugi drabbades laget av skador och i den tredje semifinalen fick Möller göra ett kort inhopp. I den femte och avgörande matchen i måndags kom hon in fem minuter i första halvlek med ett mål och en assist som resultat.
När så alltihop skulle avgöras i slutminuten, vid ställningen 22–22, frågade Månsson sin 32-åriga veteran om hon var beredd att kliva in i stället för 13 år yngre Jennie Johansson.
– Det är ju bättre att jag missar än att Jennie, som är så ung, gör det. Och jag gillar att komma in i sådana situationer.
Alexandra satsade allt, gick på genombrott och ordnade straffen som med 16 sekunder kvar fixade 23–22 och finalplatsen till Eslöv.
– Det var helt overkligt, beskriver hon.
– Jag är jätteglad att jag gick tillbaka till handbollen, inte bara för att vi gått till SM-final utan för allt det gett mig – vara tillbaka i gänget, kompisarna, det sociala...
I kväll i Scandinavium vill Alexandra Möller sätta punkt för en omtumlande karriär med att höja SM-bucklan.
– Med största sannolikhet är det här den sista matchen jag gör på elitnivå. Det blir en perfekt avslutning.
– Det har varit en tuff resa och det blir inte alltid som man tänkt sig. Men det blev bra ändå till slut, ler Alexandra.