”Det vore mossigt att prata om Guld-eran”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-16
Olsson & Lindgren om varför de inte vill höra talas om Bengan Boys: Vi är rädda att det misstolkas
SPLIT.De var nyckelspelare i världens främsta landslag genom tiderna.
Men som förbundskaptener pratar Staffan Olsson och Ola Lindgren aldrig om gulderan med spelarna.
– Det är absolut medvetet. Vi är rädda att det ska misstolkas också, säger Olsson.
Den svenska VM-truppen har landat i Kroatien.
Senaste gången Staffan Olsson och Ola Lindgren var här tillsammans var i januari 2000 och då som spelare i Bengan Boys.
– Det är väldigt fina minnen man har härifrån, säger Lindgren.
EM-finalen i Zagreb var lagets femte raka mästerskapsfinal och man vann efter en klassisk rysare mot Ryssland.
Men det var nära att finalsviten brutits efter ett stegfel av Staffan Olsson i slutminuten av semifinalen mot Spanien.
Men det minns inte Olsson nio år senare.
– Nej, jag minns bara min briljanta inspelning till Wislander i finalen (skratt). Och att det var en dålig och tråkig efterfest på något slags diskotek efter guldet. Jag var jävligt trött och det var väl första tecknet på att man höll på att bli gammal.
Lindgren håller 2000 års årgång av Bengan Boys, som också tog OS-silver ett halvår senare, som den bästa.
Olsson säger 1998 (EM-guld), 1999 (VM-guld) och 2002 (EM-guld).
– Men det var ju nästan samma lag 2000.
Ingen handbollsintresserad svensk har förstås glömt de fantastiska Bengan Boys. Men det har samtidigt blivit ett tungt ok att bära för deras arvtagare.
När nu två av dem har blivit förbundskaptener har förstås kopplingarna till gulderan blivit många — men inte inne i truppen.
Förbundskaptenerna har högst avsiktligt valt att i princip aldrig prata med spelarna om storhetstiden.
– Jag har bestämt mig för att som tränare prata så lite som möjligt om det som var förr och hur vi gjorde. Ola pratar inte heller om det. Det är absolut medvetet. Vi är också rädda att det ska misstolkas. Och så blir det bara mossigt att prata om det som var förr, säger Staffan.
De senaste åren har flera av de gamla storspelarna kommit och gått i landslaget och debatten, inte minst i media, om Stefan Lövgrens vara eller icke vara i blågult har hela tiden pågått i landslaget.
Nu är ingen av Bengan boys kvar.
– Frågor som ”kommer Stefan”, ”kommer Vranjes, ”kommer Gentzel” har tagit energi och fokus. Nu har vi klippt banden med många spelare och varit tydliga mot våra spelare att det är ni som ska prestera. Det kommer inga andra, säger Ola.
– Vi springer inte runt och gnäller på de som inte är här utan tycker om de som är här i stället, säger Staffan.
Trötta på frågan
Det är inte bara svenskarna som aldrig glömmer Bengan Boys, utan också de handbollstokiga kroaterna.
– Det stod tv-team och väntade när vi landade både i Zagreb och Split, säger Olsson.
Och faktum är att VM-truppens största profiler är förbundskaptenerna.
– ”Profiler” vet jag inte, men det är inte så konstigt att vi är de mest kända efter över 700 landskamper ihop, säger Staffan.
– Men vi tar inte den platsen inne i gruppen. Vi är ju inga ”Mourinhos” som vill stå i rampljuset, säger Ola.
Som spelare i landslaget var det inte Lindgren och Olsson som stod varandra allra närmast, Olsson umgicks till exempel mer med Magnus Andersson och Stefan Lövgren.
– Men vi två var inte så långt ifrån varandra. Vi stod väl på varsin sida om mittlinjen, säger Olsson.
Som förbundskaptener verkar ni dock alltid rörande överens om allting?
– Det är klart att vi har olika åsikter ibland. Men vi diskuterar oss fram och är alltid eniga när vi fattar vårt beslut, säger Lindgren.
De utstrålar ett stort lugn inför sitt första mästerskap som förbundskaptener.
– Vi har varit i de här stora matcherna som spelare och känner trygghet. Man vet vilka situationer man hamnar i, säger Lindgren.
Men efter första träningen i en träningshall i den stora VM-arenan Spaladium, och med mindre än 48 timmar till VM-premiären, medger Olsson:
– Det är nu det känns verkligt. För ibland har det känts overkligt att jag faktiskt är förbundskapten.