Svensk friidrott famlar i mörkret
Publicerad 2011-07-30
En utbrändhet har slagit till
DN-galan blev bara ytterligare ett exempel på det svenska friidrottssyndromet.
Den har gått in i väggen.
En utbrändhet som slagit till med full kraft efter framgångarna i början 2000-talet.
Första DN-galan på 45 år utan en svensk bland topp tre.
Det var facit när jag vandrade ut i nattmörkret från Stadion sent i går kväll, samtidigt som de första regndropparna började falla.
Det var ett logiskt slut på den här nästan nattsvarta svenska friidrottskvällen.
I det internationella toppmotståndet förvandlades svenskarna till statister och jag minns särskilt Johan Wissmans mjölksyreplågade ansikte på upploppet på 400 meter.
För fyra år sedan sprang samme Wissman till final i VM i Osaka efter svenska rekordtiden 44,56 i ena semifinalen.
En tid som gjort honom till överlägsen världsetta så här långt 2011.
Nu kämpade sig samme Wissman i mål på 46,16 i sin jakt på en tid som ska kvalificera honom för VM fyra år senare. Det var inte ens i närheten av B-kvalgränsen 45,70, minimikravet för att vara med i VM.
Det går att dra två slutsatser av de svenska framgångarna i början av det här årtusendet.
Dels vad lilla Sverige var mäktigt genom kunskap, välutbildade tränare och talangfulla aktiva. Men också att samma tränare och aktiva gick lite för långt i jakten på vad en kropp orkar med.
Viktigt: undvika ny sjukstuga
Plötsligt tog det tvärstopp och jag och mina kollegor fick fördjupa oss i kunskapen om stressfrakturers uppkomst och fridrottskroppars svaghet under alltför stor belastning.
Orups schlagerdänga ”Det gör ont” verkade plötsligt specialskriven för svensk friidrott.
Där står svensk friidrott i dag och famlar i mörkret, samtidigt som de mest optimistiska pekar på framgångarna i ungdoms-VM och junior-EM.
Jag ser det som ett exempel på att talangen finns.
Men vem ska ta hand om nästa generation utan att skapa en ny sjukstuga?
Det är en av de viktigaste frågorna för svensk friidrott i dag.
I går mötte jag Susanna Kallur på Stadion och hon har inte kunnat tävla helt skadefri sedan inomhussäsongen 2008.
Då satte hon världsrekord på 60 häck och pratade om att hon hade en häckdjävul i sig. Allt bara flöt på.
Nu har hon förlorat sina förmodligen tre största år som friidrottare – då hon skadefri haft kapacitet att stapla OS-, VM- och EM-medaljer på varandra.
Kallur hoppet i OS
Alla bakslag och skador har naturligtvis sänkt självförtroendet i svensk friidrott.
Det finna ingen som drar lasset.
Ingen sjukamperska som Carolina Klüft som inledde varenda mästerskap med ett guld (damernas sjukamp går ju alltid de två första dagarna) och minskade pressen på alla de andra.
Nu är det tvärtom.
En motvind som gör att alla blåser omkull.
Nästa år är det OS i London.
Sverige Olympiska Kommitté (SOK) verkar inte räkna med några friidrottsmedaljer. Jag är inte lika säker.
Är Susanna Kallur skadefri är hon ett omedelbart medaljhopp med sin snabbtränade kropp.
Och...nej, det är nog det enda medaljhoppet.
Angelica redo till Rio de Janeiro
Angelica Bengtsson är Sveriges i särklass största friidrottstalang, men hon är inte färdig än. När OS i London avgörs är hon nyss fyllda 19 och jag tror inte hon nått den absoluta världstoppen redan då.
Hon mötte världens bästa stavtjejer för första gången på Stockholms Stadion i går och blev åtta.
Det var mer än godkänt.
Hon kommer att lära sig för varje tävling och när OS avgörs i Rio de Janeiro 2016 är hon ett färdigt guldhopp.
Tro mig.
Till sist vill jag bara påpeka att DN-galan i går var lika njutbar som vanligt.
Är det något Sverige fortfarande är världsmästare på är det att arrangera friidrottstävlingar.
Och det finns ingen inramning som slår Stockholms Stadion.