Stuart Pearce: Disciplin, dårskap, rättframhet, erfarenhet, respekt

Han ville bli soldat, men fick bli landslagsspelare istället.

Han kunde inte spela fotboll längre, så han fick bli förbundskapten.

”Psycho” Pearce tar de vägar som krävs för att tjänstgöra i nationens intresse.

David Bentley kallades redan för ”Den Nye Beckham”.

Han hade frisparkarna, inläggen, kläderna och frisyrerna.

Han hade däremot ingen som helst intention att offra sin sommarsemester på att åka iväg och spela U21-EM för England.

”Utmattning” löd den officiella förklaringen. Förbundskaptenen Stuart Pearce kunde bokstavligt talat inte begripa det han hörde.

–?Att säga att jag är besviken vore en massiv underdrift.

Utmattning? David Bentley var 22 år gammal. Som spelare hade Pearce själv alltid satt sitt landslag främst, tills de slutligen sparkade ut honom då han skulle fylla 38.

–?Det är en skam. För mig handlar det inte om vad som passar dig när det kommer till att representera ditt landslag. Det handlar om vad som passar ditt land – oavsett om det gäller på idrottsplanen eller i militären.

Det här var vid U21-EM 2007, och Stuart Pearce gjorde en sak alldeles glasklar.

Från och med nu skulle enbart spelare med rätt attityd bli aktuella för hans U21-landslag.

–?När nationen kallar så sätter du den först och dig själv i andra hand. Men jag kommer uppenbarligen från en annan generation än David Bentley.

Efter att en 16-årig Stuart Pearce gått ut högstadiet i slutet av 1970-talet så jobbade han med att fylla hyllorna på ett varuhus i ett år.

Samtidigt försökte han inleda en karriär inom antingen militären eller polisen.

–?Och hade jag kommit in där hade inget av allt det här andra någonsin hänt.

Istället blev Pearce en elektriker som spelade lite fotboll för ett amatörlag på kvällarna.

–?Jag kom hem från matcher mot Frickley Athletic vid tretiden på morgnarna. Fyra timmar senare krälade jag runt på golvet i något hus och tvinnade ledningar.

Livet såg ut såhär i fem år, innan det hastigt förändrades. Coventrys manager ­Bobby Gould bestämde sig för att åka och titta på Pearce.

–?Det var en hemsk kväll i Yeovil. Efter ­åtta minuter satte Pearce in en tackling som var så hård att Yeovils ytter landade i knät på min fru. Jag sa till henne: ”That’s it, jag har sett tillräckligt. Vi kan åka hem”.

Stuart Pearce blev professionell fotbollsspelare i den engelska högstaligan, men tog tjänstledigt snarare än att säga upp sig från sitt elektrikerjobb.

När han spelade i Coventry så tjänade han mer pengar på att fixa sina lagkamraters ledningar än på sitt eget kontrakt. När han ­sedan flyttade till Nottingham så övertalade han Brian Clough att publicera reklam för sin nystartade elfirma i matchprogrammet.

Några dagar senare tog Clough med sig en trasig te­kokare och uppmanade sin vänsterback att fixa den.

Pappa Pearce hade jobbat 18-timmarsdagar för att försörja familjen. Hans mamma var mattant på en skola. Enligt sonen var de två gifta i ”en miljon år”.

–?Jag blev uppfostrad på det gamla sättet, med den gamla tidens värderingar. Om du inte uppförde dig så fick du en smäll.

Under hela sin karriär var Stuart Pearce en stor publikfavorit, oavsett var han spelade.

–?Fansen såg mig som någon som inte var någon superstarmiljonär. Jag var egentligen bara en av dem som hade haft turen att lyckas.

Hårdingen Pearce blev ”Psycho”, ett försvarsmonster som spelade så tufft att The Times placerade fransmannen Basile ­Boli som trea på en lista över ”Fotbollens hårdingar” – enbart för att han hade skallat Pearce och överlevt.

–?Jag är en väldigt tävlingsinriktad person. Jag gillar att vinna. Har aldrig varit någon bra förlorare. Jag ser det som en svaghet i en person.

Aldrig drevs den här maniska vinnar­viljan fram så tydligt som när Pearce spelade för sitt landslag.

–?För mig var det ett snäpp större än att spela för mitt klubblag, utan tvekan. I dag tycker jag att betydelsen av att spela för ditt land har nedvärderats, det är ett som är ­säkert.

Stuart Pearce är noga med att beskriva sig som patriot. I sina intervjuer pratar han om skönheten i allt mellan Londons arkitektur och Cotswolds böljande bergsnatur.

Hemma i sin trädgård har han en åtta ­meters flaggstång, där han alternerar ­mellan nationens Sankt Görans-kors, landslagets tre lejon och flygvapnets ljusblå flagga.

–?Jag älskar England kompromisslöst.

Traditionalism och fosterlandskärlek är samtidigt attribut som riskerar att gå över i bakåtsträvande främlingsfientlighet.

I det brittiska EU-parlamentsvalet var Dennis Pearce tredjenamnet på högerextrema British National Partys lista över kandidater från London.

–?Vårt land är fullt. Det är dags att stänga dörren för immigranterna.

Dennis Pearce är storebror till Stuart Pearce, och företräder alltså ett parti som gjort en ­poäng att inte räkna ­landslagsmål som görs av färgade spelare.

U21-kaptenen själv har valt att inte kommentera saken utöver ett korthugget pressmeddelande genom fotbollsförbundet:

–?Min brors åsikter är hans ­egna, och speglar inte på något sätt mina egna.

Sina första tränarerfarenheter fick ­Pearce då han fick hoppa in som spelande tränare för ett krisdrabbat Nottingham ­Forest säsongen 1996–1997.

Det dröjde inte många veckor förrän laget började vinna.

–?Vi är rädda för att få stryk av vår manager, förklarade erfarne yttern Ian Woan uppryckningen.

U21-landslagets skadade lagkapten Steven Taylor förstår precis vad Woan menar.

–?Han har en aura runt sig. Grabbarna lyssnar. Han kanske skrämmer några genom sitt sätt att prata, men han har så mycket respekt med sig. Jag har sett Premier League-matcher där en manager skriker och vissa spelare ­inte lyssnar. Men när Stuart Pearce skriker vid sidlinjen är det enormt hur många huvuden som vrider sig direkt.

Det är långtifrån självklart var managern Stuart Pearce egentligen passar in i den moderna fotbollsvärlden på lång sikt, men just här och just nu tycks han ha hamnat helt rätt.

Han är ingen ­sofistikerad taktisk nytänkare – men han bidrar med precis de egenskaper och värderingar som ett landslag av unga multimiljonärer från Premier League riskerar att få underskott på.

Disciplin. Rättframhet. Erfarenhet. Och över allt annat – floder av motivation.

–?Som landslagsspelare var jag med om att förlora ­semifinalen i två olika mästerskap, och jag tror att det är det värsta man kan råka ut för. När vi förlorade VM-semin 1990 så grät jag tills tårarna tog slut. Det kändes som att allt liv sugits ur mig. Ju mer jag kan lära mina spelare om turneringsfotboll, om att bygga upp momentum, dessto bättre.

En rätt stor paradox kretsar fortfarande över hela Stuart Pearces fotbollsliv.

Han var en av de största vinnarna som brittisk fotboll någonsin fostrat – men han lyckades ändå aldrig vinna något särskilt stort.

Som spelare förlorade han en VM-semi­final, en EM-semifinal och två FA Cup-finaler. Som manager föll han i semifinalen av förra U21-EM, efter att hans lag först släppt in ett kvitteringsmål på stopptid och sedan förlorat ett 32 straffar långt avgörande mot slutsegrarna Holland.

Till och med hans fru – grisfarmardottern Liz – kallar honom för ”The Nearly Man”, ungefär ”Mannen som nästan nådde fram”.

–?Alla som vet vem jag är och vad jag har gått igenom inser vad den här semifinalen betyder för mig. Jag har sett till så att mina spelare garanterat också vet det.