RESMÅLET: PRAG

Erik Nivas EM-resa fortsätter – i dag etapp 14

helskärm

Varje nytt EM skapar nya legender.

Någon kommer att avgöra den här turneringen också.

Den näst sista etappen av EM-resan stannar till i Tjeckien, för ett möte med hela EM-historiens alla största hjälte.

En tennishall i Pruhonice, ett par mil utanför centrala Prag.

Några gamla gubbstruttar spelar dubbel.

De rör sig stelt och ryckigt – både knän och axlar har fått mycket stryk genom åren – men får ändå riktigt bra snurr på matchen.

Träffarna är hårda och rena, bollarna susar ner mot linjerna. Det är uppenbart att det här inte är några vanliga gamla gubbstruttar, utan fyra män som ägnat många timmar av sina långa liv åt att umgås med bollar.

Dubbelmatchen står och väger, och mot slutet av ett viktigt game blir en slagväxling ovanligt utdragen.

Till slut öppnar sig läget. En av spelarna får chansen att döda, och behöver bara dunka ner en rak forehand längs linjen.

Han drar tillbaka armen för slaget – men i sista stund knycker han till med handleden. I stället för det hårda, raka slaget vrickar han en lös stoppboll parallellt med nätet.

Båda motspelarna är bortkollrade, på väg åt helt fel håll.

Antonín Panenka flinar belåtet. Han har lurat dem igen.

32 år har gått sedan Antonín Panenka gjorde hela EM-historiens mest klassiska mål.

32 år har passerat sedan han satte punkt för finalen mot Västtyskland genom att lobba in den avgörande straffen mitt i Sepp Maiers mål.

Senare i år firar Panenka sin 60-årsdag. Ändå är hans sig ganska lik från de gamla videoklippen. Lite rynkigare, lite rundare – men med den karaktäristiska mustaschen i yvigt behåll.

–?Det tar på krafterna med tennis. Hjärnan säger ”ja”, kroppen säger ”nej”. Jag är hyfsad, men bara om bollen kommer inom räckhåll för mig.

Det är lunchpaus från turneringen för veteraner från anrika Bohemians, klubben där Panenka numera är president. Han nickar med huvudet bort mot en servering.

– Gulasch?

Nej, tack. Jag har ätit.

– Okej, då tar vi ett par öl i stället. Jag ska inte spela nästa match förrän om 45 minuter.

Under ett tiotal år drev Panenka ett vinotek i centrala Prag. Inte längre.

–?Jag är för gammal. Bättre att dricka vin än att försöka sälja det.

En sak är alldeles säker: Antonín Panenka är, förblir och har alltid varit en riktig lirare. Han var en sån där spelare som först ville dribbla bort sin motståndare för att sedan bjuda honom på korv.

Fansen i 1970-talets Tjeckoslovakien älskade honom gränslöst. Den kommunistiska regimen var inte lika positiv.

–?Det var ju annorlunda under det styret. Så fort någon gick sin egen väg och började bli något av en stjärna så trycktes han ner. Alla skulle ju vara likadana. Jag tjänade lite mer än en vanlig fabriksarbetare – kanske dubbelt så mycket – men det var ju inte som i?dag när en landslags­spelare tjänar 100 eller 1?000 gånger så stora pengar.

Ni fick inga andra fördelar?

–?Vår fördel var väl att vi var kända ansikten, så vi slapp stå i kö när vi skulle köpa bananer eller apelsiner.

När Panenka fyllt 32 fick han till sist statens godkännande för att flytta till en proffsklubb utomlands, österrikiska Rapid Wien.

–?I kontraktet stod det att en tredjedel av min lön skulle gå tillbaka till den tjecko­slovakiska staten. Officiellt hette det att pengarna skulle gå till ”utveckling av ungdoms­idrotten”, men jag har då aldrig hört talas om en enda ungdoms­idrottare som sett en enda halér, ett enda öre.

Det om det.

Trots allt är det ju inte för att diskutera 70-talets tjecko­slovakiska ungdomsidrott som jag är här.

Jag är här för att diskutera ett alldeles specifikt stycke fotbollshistoria.

Allt började på en lerig träningsplan i sydöstra Prag för ungefär 35 år sedan.

Efter Bohemians-träningarna brukade Antonín Panenka och målvakten Zdenek Hruska hänga kvar för en strafftävling.

–?Vi slog vad om en öl eller en chokladkaka. Och Hruska var en väldigt bra målvakt – så jag blev av med en väldans massa öl. Jag var tvungen att hitta på något. På kvällarna brukade jag faktiskt ligga i sängen och tänka på hur jag skulle vinna innan jag somnade. Och en kväll slog det mig.

Tanken var i grunden lika enkel som genial. Målvakterna tenderar att chansa åt höger eller vänster i samma ögonblick som straffskytten slår till bollen – så varför inte lyfta den löst, mitt i målet?

Panenka hade uppfunnit Panenkan.

– Och den fungerade. Det enda problemet var att jag snabbt började gå upp i vikt. Nu var det ju jag som vann alla öl och all choklad.

Trots framgången hade nog de flesta låtit innovationen stanna på träningsplanen.

Inte Antonín Panenka.

– Totalt gjorde jag över 40 mål på det här sättet. En enda gång missade jag. Det var en match i södra Böhmen, och det hade regnat väldigt kraftigt. På mållinjen var det stora vattenpölar – och därför föredrog målvakten att stå kvar i?stället för att slänga sig och bli lerig.

Det märks att det här var före tv-sändningarnas tid. I?dag hade ju ryktet om den här varianten spridit sig på nolltid.

–?Det stämmer. Nuförtiden för ju målvakter statistik över straffskyttar, men det var inte möjligt på den här tiden. Inom Tjeckoslovakien visades nästan ingen fotboll på tv, och till andra sidan järnridån kom ju absolut inga bilder. När jag åkte till EM 1976 visste jag att inga av mina motståndare kunde ha sett min specialare.

Under hela EM 1976 väntade Panenka på chansen.

Den lät vänta på sig, men under den väntan slog sig ett otippat Tjeckoslovakien fram till final.

–?Tidigare hade jag sagt åt alla i laget att jag skulle göra det om vi fick straff, men kvällen före finalen började några av de andra att få kalla fötter. Jag hade målvakten Ivo Viktor som rumskamrat, och han försökte avskräcka mig. ”Det här är på allvar, det är en väldigt stor match i en väldigt viktig turnering. Du kan inte göra det där”.

Panenka skrattar:

–?Det slutade med att han sa att han inte skulle släppa in mig på rummet om jag gjorde det. Men jag var säker.

Finalen blev så osannolik att den hade varit alldeles för overklig för att fungera som filmmanus.

Tjeckerna tog tidigt en tvåmålsledning, men tyskarna var tyskar. Först reducerade de. Och i den sista minuten kvitterade de naturligtvis.

Förlängning. Straffar.

Alla satte sina, ända tills det att Uli Höeness dundrade Västtysklands näst sista straff över. Nu var Tjeckoslovakien plötsligt bara en enda straffspark ifrån att bli Europamästare, att vinna sitt första stora fotbollsmästerskap någonsin.

Och Antonín Panenka skulle skjuta.

Vad rörde sig i hans huvud sekunderna innan det var dags? Tvekade han aldrig?

–?Nej, Jag lovar dig. Jag var 100 procent övertygad om att ingen i väst kände till den här straffen.

Fram mot bollen. Hundratals miljoner tv-tittare och en hel bunt kommunistregimer såg på. Tiden stod stilla. Fem steg kvar till bollen. Fyra. Tre. Målvakten rörde sig inte ur fläcken.

–?Tricket är att få målvakten att reagera. Jag tog en lång ansats för att kunna titta på Maier och vara säker på att han hoppade innan jag slog till bollen. Det är som en pistolduell. Allt handlar om vem som har bäst nerver.

Två steg kvar. Nu måste Panenka för ett ögonblick släppa målvakten med blicken för att själv träffa bollen ordentligt. Ett steg. Vad gör Maier, var är han? Står han kvar? Skottet går. Bollen seglar långsamt, långsamt mot mitten av målet. Sepp Maier är på väg ner mot den vänstra stolproten.

Och tiden börjar rulla igen.

–?Det första jag tänkte på när bollen gick i mål var att det skulle bli skönt att bli insläppt på hotellrummet, haha.

Medan Panenka går och fyller på sin soppskål och sitt ölglas passar jag på att byta några ord med en välvuxen herre vid bordet bredvid.

Det är Zdenek Hruska, målvakten som tvingade fram den historiska straffmodellen, och som också deltar i veteranturneringen i tennis.

Grundfrågan är enkel: Efter att Panenka gjort det här tricket några gånger – varför stod du inte bara kvar?

–?Jag visste ju att varianten fanns i hans repertoar, men det var ju inte så att han alltid slog straffarna på det sättet. Och det var väldigt svårt att veta när han skulle göra det. Det fanns inget i hans ansats eller i hans ansikte som avslöjade honom. Men det är klart att jag stod kvar ibland, men du vet… Träning är en sak och match är en annan.

Klyschan är klassisk, men Hruska vänder på den.

Enligt honom är den här våghalsiga straffen egentligen inte speciellt väl lämpad för att använda på träning. Däremot är den idealisk i en viktig match.

–?Från början trodde jag aldrig att den skulle användas på match, annat än om det ena laget ledde med 6–0. Men jag ska säga dig en sak – ju mer dramatiskt skede och ju viktigare match, desto bättre fungerar den. För som målvakt kan jag ju berätta att vi också är nervösa, vi är också rädda för att se fåniga ut. Och i ett sånt skede kommer 99 målvakter av 100 att göra något, att slänga sig snarare än att stå kvar.

Visste du vad som skulle hända när du såg EM-finalen 1976?

–?Nej. Jag såg matchen på tv, och när det var dags visste jag verkligen inte om han skulle göra det eller inte. Skulle han våga? Jag kunde inte titta. Jag gömde huvudet i en kudde, och såg bara reprisen.

Hruska sätter ett par fingrar mot huvudet och vrider om. Gesten tycks betyda detsamma på tjeckiska som på svenska, och innebörden är klar.

Den där Panenka måste ha en skruv lös.

–?Det är klart att tanken slår en ibland: Vad hade hänt om han hade missat? Den tidens kommunistregim hade ju anklagat honom för att vara någon sorts imperialistisk spion. De hade skickat honom till någon gruva någonstans.

En påfylld Panenka kommer tillbaka till bordet, och jag ställer frågan. Vilka risker tog han egentligen? Vad skulle ha hänt om han missat?

Panenka gör en svårtydd mustasch­grimasch.

–?Jag skulle vara en fabriksarbetare med mer än 30 års erfarenhet.

I?stället har Antonín Panenka blivit en fotbollslegend med mer än 30 års ryktbarhet.

Där minnet av andra spelare bleknar blir han snarare mer och mer berömd för varje år som går.

Där andra nymodigheter blir föråldrade efter några få år så blir Panenkas straff bara mer och mer effektiv.

Numera är den ett trolleritrick som de allra största artisterna plockar fram när det verkligen krävs, när resten av lådan med konster är tömd.

Francesco Totti har gjort den i en EM-semi, Zinedine Zidane i en VM-final.

–?Det är väldigt roligt att konceptet lever vidare. Att se en sådan spelare som Zidane göra det… Och det som verkligen är roligt är ju att tv-kommentatorn – oavsett vilket land i världen han kommer ifrån – aldrig glömmer bort att säga att det är en Panenka-straff. Ingen kan någonsin ta det ifrån mig.

Matchen: Gambrinus Liga – Slavia Prag-Viktoria Zizkov 0–3

Mycket kan jag gå med på, men att det här var ett mästarlag som visade upp sig är inte lätt att acceptera. Slavia fick visserligen sin målvakt utvisad i slutet av första halvlek, men då var de redan i underläge. Nej, det här var ett lojt och begränsat lag, som spelade inför en loj och begränsad hemmapublik på en arena som var mer än halvtom. Att Slavia nu är mästare – med det här som enda hemmaförlust – känns egendomligt.