Lyons Lottakår

”Jag är själv väldigt nöjd”

helskärm

LYON. Hon åkte ut i den nya världen där även kvinnor kan bli proffs.

Hon hamnade på en kommunalägd träningsplan bakom Stade Gerland.

Så … har Lotta Schelin tagit ett steg tillbaka – eller två steg fram?

– Det är lätt att sitta i Sverige och tycka och tänka, säger hon. Men jag är själv väldigt nöjd med vad jag gjort här.

Det är ju också ett jävla mittfält vi har framför oss.

Mao till vänster (oklart varför), sen Stalin, Lenin, Marx och någon som jag skymtar, men antar är Engels, på högerkanten. Kvällen före har jag stått vid ett staket och sett Lyons damlag träna på en av planerna bakom Gerlands södra läktare: väl­organiserat, men med glädje.

Dagen efter. Lotta Schelin bestämmer möte vid pariser­hjulet på Place Bellecour (”men de säger inte Pariserhjul här”), och vi slinker in ett par meter på Rue des Marronniers och restaurangen Le Bon Bourgeois, ”Den Gode Borgaren”.

Därför kommunistinredningen.

Och möjligen är det också revolution på gång.

Lyons satsning på damfotboll är unik i Frankrike. Även om Lotta är irriterad över att inte släppas in överallt på klubbens anläggning utan att be om lov, eller att inte kunna använda gymmet när herrstjärnorna är där så trivs hon ypperligt.

Vilket inte hindrar att hon tycker att det är skönt att prata svenska igen.

Du är utlandsproffs, samtidigt som du är i en miljö som är långt efter den svenska. Har du rest framåt eller bakåt i tiden?

–?Det är jäkligt intressant. Det är väldigt blandat, särskilt om man ser till vad Lyon står för, vad de har gjort, och många andra i serien. Ser man de sämsta två lagen … de kan inte träna mer än två gånger i veckan. De håller kanske svensk division II-klass, nåt sånt.

Hur många lag håller allsvensk klass?

– Jag har ingen hel bild än, det ska jag erkänna. Men skulle jag backa bara två–tre år så skulle det vara många fler, allsvenskan har utvecklats så oerhört mycket.

– Men jag får jobba med andra saker här. Det passade mig att spela i Göteborg; rakt, på kontring. Här får jag vidga mitt spel. Det blir andra utmaningar, mindre ytor. Jag får utveckla mig som striker.

Lyons damer spelar som herrarna, 4–3–3, skillnaden är att de har en uttalad nummer tio i Louisa Necib bakom brasilianska strikern Katia. Lotta Schelin spelar på en kant, oftast till vänster.

– Tränaren vill ha mig i straffområdet, att jag kommer in och avslutar. Jag känner mig ganska fri i min roll.

Hur skulle du beskriva Farid (Benstiti, tränaren)?

– Han är en ledare som … ja, det är inte Torbjörn Nilsson, liksom. Han vill bestämma själv. Han är juste, absolut, men han vill ha koll på allt.

Vann ligan med sju poämg

Och i ligan har han det. I våras vann OL med sju poäng, när serien startar om den 12 januari har de en poäng ner till Montpellier.

Fransk damfotboll är rasande ojämn, men häromveckan var U20-landslaget (med två OL-spelare) sekunder från att ta sig till VM-final. Det rör på sig, och Lyon är pionjärer.

– Jag ångrar ingenting. Man kan diskutera ligans kvalité, men för mig var inte det det viktigaste. Champions League är det som väger över, där får jag matcherna som kompenserar, säger Lotta.

OL har lottats mot Duisburg i semifinalen, Umeå möter ryska mästarna Zvezda 2005 i den andra.

Hur viktigt är Champions League?

– Väldigt viktigt. För vår del, för klubben, skulle det vara ett oerhört lyft om det gick bra. De kommer inte att vara nöjda om vi inte går till final.

Och för dig är det chansen att äntligen vinna något?

– Ja. Med landslaget finns det alltid möjligheter – och man hoppas alltid – men helt ärligt så känner jag att … vi ska ha en jävligt bra dag för att slå Brasilien, en jävligt bra dag för att slå USA eller Tyskland.

– Jag säger inte att jag inte tror på det, eller att jag inte vill det. Men någonstans vet jag ju att om vi åker ut mot Tyskland i kvartsfinal så är det okej. Men med Lyon, om vi inte går till final med det här laget så … fan, liksom.

Vad tror du att landslaget kan göra i EM i sommar?

– Jag har var med och blivit fyra två gånger (OS 2004, EM 2005). Det var ju kul ?… Nu pratar man om generationsväxling – men det är ju det vi haft! I OS i Aten var det bara jag, Hedvig Lindahl och Jossan (Öqvist) som var födda på 80-talet, nu är nästan hela startelvan det.

–?Vi har fått mer erfarenhet, vi borde bli bättre. Jag kan

inte se varför vi inte ska kunna ta en medalj.

Självförtroende – av en förlust

När jag pratade med Kim Källström om Lyon sa han att de behöver slå Barcelona eller United för att ta nästa steg mentalt. Är det samma med landslaget?

–?Ja, det är så. Vi fick självförtroende när vi ”bara” förlorade med 1–0 mot USA före OS. Och visst, vi var bra, men vi förlorade ju! Någonstans är det där vi är. Vi är inte nöjda med att förlora, men något … det kanske är där vi måste ändra oss.

– Och jag hoppas fortfarande. Jag satt framför VM 2003 och såg på. Jag vill vara där! Jag vill vara med om det. Jag vill också ta emot hyllningar av tiotusen i Stockholm!

Vägen dit går, är det tänkt, via en enorm klubb i en svag liga. Lotta har gjort femton mål på tolv matcher med sitt nya lag.

Hon har inte uteslutit ett proffsäventyr i USA, men väntar gärna tills ligan kommit igång på allvar. Dess­utom:

– De ekonomiska bitarna i USA är inte bättre än vad man hade i Sverige. Om jag åkt dit så hade det inte varit för pengarna.

I Lyon ligger lönenivån mellan 15 000 och 50 000 i månaden. President Aulas brinner för sin klubb, inte bara för sitt herrlag.

Och det är mer sannolikt att damerna blir Europamästare i vår än att herrarna blir det.

De har en norsk toppmålvakt i Bente Nordby, ett ungt och bollskickligt franskt innermittfält och svenska och brasilianska toppspelare längst fram.

Lotta Schelin gillar avslutsövningarna på träning – inläggen är bättre än i Sverige – men i vår ska hon träna fysik på egen hand. Hösten har mest gått åt till att komma in i ett nytt system, en ny roll, ett nytt land.

Ett nytt liv?

Lotta tar livet av den sista biten kriminellt seg borgar-entrecôte, och beställer in kaffe på den sorts franska man lär sig på två lektioner per vecka.

– Jag har lärt mig så mycket redan nu. Jag har aldrig någonsin varit beroende av någon annan, nu är jag plötsligt i en situation där jag behöver ta hjälp av andra med precis allt. Det är utvecklande, bara det.