Tid för ångest

Rydström: Jag älskade sällan att spela – men den här tiden på året är värst

Det snävas åt. Utrymmet blir mindre.

Du kan inte längre göra misstag och tro att du ska komma undan med det, tro att du ska få möjlighet att reparera det.

För med två omgångar kvar av allsvenskan finns det nästan inga möjligheter kvar.

Det är en ångestladdad situation.

Spelare som säger att de trivs under sådana förutsättningar ljuger.

Eller är de korkade.

Jag tänker främst på bottenstriden. Malmö FF har redan försvarat sitt guld och generellt är det aldrig lika beklämmande att spela matcher som handlar om topplaceringar som att spela matcher i bottendyn.

Det handlar om perspektiv.

När vi i Kalmar FF ledde allsvenskan nästan hela säsongen 2008 (och sedermera också vann serien) fick jag ofta frågan hur vi hanterade pressen. Var det inte jobbigt att leda allsvenskan och jagas av alla andra?

– Testa att ligga näst sist i stället, brukade jag svara.

DET är jobbigt.

Som spelare matas man tidigt i sin karriär med synen att man måste älska att spela matcher som gäller mycket. Älska att vinna! Våga vinna!

Jag älskade sällan att spela matcher.

Jag älskade visserligen att vinna, jag vågade vinna. Men jag var livrädd för att förlora. För jag var smart nog att kunna räkna ut konsekvenser av förluster. Konsekvenser för min egen del och konsekvenser för laget och föreningens del.

Och om du är indragen i en bottenstrid är de där konsekvenserna otäcka. Ändå säger ofta spelare att de älskar matcher som betyder något. Jag utgår från att många ljuger. Vi svarar det vi tror förväntas av oss. Jag frågade Mathias Fredriksson, det forna skidesset, hur han kände inför en tremil.

”Ångest.” För han visste ju hur förbannat trött han skulle bli, hur ont det skulle göra och det fanns också något ambivalent i att jämföra sig med alla andra.

Ingen som berättade om det här

Precis så såg jag på fotbollsmatcher.

Och de där höstmatcherna, med kyla i luften, fukt i gräset och tidig avspark och stelheten ville liksom aldrig gå ur lederna och det var kanske mest en stelhet som kom av nervositeten, rädslan för att förlora och det var ju ingen som talade om för en när man började spela fotboll som sexåring att det var så här det skulle kännas, var är glädjen, lyckan och ljuset?

Det är där Mjällby AIF, Gefle och till viss del IFK Norrköping, Falkenbergs FF och faktiskt också Kalmar FF befinner sig just nu.

Om du är indragen i bottenstriden med två omgångar kvar har du med allra största sannolikhet haft ett tufft år. Med idel smällar. Du känner dig tilltufsad. Mör. Förlusterna har gjort dig motgångskänslig.

Det är svårt att gå ut på planen och vara energifylld då. Det är svårt att gå ut på planen och vara sprakande då.

Du tänker så mycket på att ni måste vinna matchen att du glömmer bort hur man vinner matchen. Ligger du under i matchen förlamas du av den känslan. Leder du matchen vill du bara att tillställningen ska vara slut.

Det är därför som det kan se lojt och segt ut i matcher av den här digniteten. För alla känslor hämmar.

Ville spela betydelselös match

Under några år var vi i Kalmar FF ständigt involverade i matcher med tuffa konsekvenser.

Då fanns det ingenting som jag längtade lika mycket efter som en helt betydelselös match inför ett par tusen åskådare där konsekvenserna av en eventuell förlust som mest innebar ett ”jävlar” i omklädningsrummet efter.

En lisa för själen.

Henrik Rydström