Pengar i kassakistan – men inget SM-guld

Stefan Alfelt: Helsingborg saknar kontinuitet

HELSINGBORG. Jag minns hur Stuart Baxter i höstas kom hem och byggde självförtroende i HIF:s spännande trupp. Framgången som snuddande vid guld födde en framtidstro.

Det var då det. För länge, mycket länge, sen.

Snart hostar förmodligen Ajax upp eurona som gör det forna konkursboet rikt på pengar men ännu ett snäpp fattigare på kvalitet.

Baxter hade allt ett tag i vintras.

Ett lag i medvind, en grundstomme av spelare med starkt självförtroende och rutin, Henke, konkurrens i truppen och unga talanger att slussa in i lagom takt.

Sheffield United har köpt speed- kulan Luton Shelton.

Wigan har lånat Andreas Granqvist utan att använda honom i Premier League.

Henke Larsson drog till Manchester och har nu spelat tävlingsmatcher oavbrutet i snart ett och ett halvt år.

Svenska fotbollförbundet var taskigt nog att strunta i EU:s avtal med 78 länder i Afrika, Västindien och Oceanien och underkände Cotonou-avtalet som var grunden för att HIF skulle få använda alla sina afrikaner.

Saknas kontinuitet

På det ett veritabelt skadeelände som i går tvingade Baxter att ge 19-årige Marcus Nilsson en uppgift han inte var mogen som mittback med ansvar för speluppbyggnaden.

Som om allt detta inte var nog satt Ajax huvudcoach Henk ten Cate på Olympias läktare. Erfarenheten säger att när den klubbens lagansvarige dyker upp är en affär nära.

Eftersom McDonald Mariga scoutats länge av Ajax talangletare John Steen Olsen och stundtals var mycket bra mot Elfsborg blir det nog miljoner till HIF-kassan men ajöss till guldet.

– Just nu finns inte den kontinuitet i HIF som gör att man kan bli av med exempelvis Shelton, Granqvist eller Mariga och ersätta dem. Det existerar en tidsförskjutning. Vi har inte killar som kan gå in och göra samma jobb, sa Baxter till mig efter förlusten mot Elfsborg.

Det är inte lätt att vara fotbollstränare på toppnivå i lågbudgetlandet Sverige.

– Jag tycker inte synd om mig själv, jag måste fan ta mig jobba nu. Men man är dömd efter resultaten, konstaterade Baxter.

Just nu är domen hård. Tre förluster på fyra matcher borde vara en totalflopp för ett lag som gick in i säsongen med guldambition.

I en serie som allsvenskan ska ett blivande segrarlag egentligen inte ha råd med mer än tre förluster på hela säsongen.

Att döma av årets inledning kan nog vinnaren ändå stå med en sexa eller till och med en sjua i kolumnen för förluster. Men för att HIF till slut ska lyfta Lennart Johanssons buckla krävs en vinstrad som är ännu mer osannolik än förra höstens.

Elfsborg lika svajigt

Mästarlaget Elfsborg dominerade visserligen första halvlek med sitt emellanåt effektiva snabba passningsspel, men det sista avgörande momentet fungerade inte.

Satsningen på Joakim Sjöhage som ensam topp i stället för James Keene gav ingen fördel. Om Marcus Nilsson hade problem med bollen så var han dock lika snabb som Sjöhage.

När Elfsborg lät Jari Ilola falla tillbaka fick man till en effektiv mittfältstriangel med Samuel Holmén som löpstark bollvinnare och Anders Svensson som tempohållare med säkert passningsspel.

Men bollinnehavet ledde inte till så mycket. Elfsborg var sett till matchens alla 90 minuter lika svajigt som HIF och målvakten Johan Wiland blev matchvinnare med flera fina räddningar.

Med segern är Elfsborg ändå definitivt med i toppbilden i Europas jämnaste, eller kanske mest jämn- dåliga, högsta serie.