”De skriver att de ska bryta benet på mig”

Per Bohman

Eriksson om moderklubbens svek – och hoten han får utstå för att han hittat lyckan hos värsta rivalen

helskärm

Han älskade Krister Nordin och drömde om en framtid i svartgult.

Nu betyder moderklubben... ingenting.

Magnus Eriksson blev djurgårdare – och avskydd av AIK-fansen.

– Djurgården är lite finare, lite bättre, säger han inför derbyt.

Fram till att Magnus Eriksson fyllt 19 år hade han bara representerat en enda förening.

– Det var bara AIK som gällde för mig.

Kullen födda 1990 var relativt talangfull. Daniel Sundgren, Sotiris Papagiannopoulos och Erik Figueroa är tre av lagkamraterna som nått allsvenskan. Själv spelade energiknippet både fotboll och hockey i AIK:s regi.

Vad betydde AIK för dig då?

– Det var... allt. Man såg upp till allt i AIK. Jag ville vara där. Men det blir inte alltid som man drömmer.

Det är inte helt enkelt för 26-åringen att komma på något positivt med tiden i sin moderklubb. Han leder ofta in samtalet på brytningen, besvikelsen och likgiltigheten. Men lyfter man på ett par stenar märker man att muren av fientlighet gentemot AIK inte är helt kompakt. Ett par ljusa minnen lyser igenom.

Fanns det någon AIK:are du såg upp till som liten?

– Ja. Det gjorde faktiskt det. Det fanns en person som jag tyckte var jävligt cool: Krister Nordin.

Legendarens son lirade ett tag i samma ungdomslag som Eriksson, som minns hur mäktigt det kändes att träffa idolen.

– Det var så ballt när han kom ner på nån träning. Han kännetecknade det jag vill stå för i dag: den här galna viljan, krigarinställningen och vinnarskallen.

Han minns särskilt Nordins 35-metersträff på liggande boll i derbyt mot Hammarby 2003.

– Och så har väl även Krister spelat i både AIK och Djurgården? säger Eriksson och garvar menande.

Som yngling var han en av Sveriges bästa spelare i sin ålderskull. Hade inte ett bakslag förrän ett benbrott som 16-åring.

– Trampade snett på en träning. Det var pissigt.

”Bästa beslutet i karriären”

Ett tungt år följde, Eriksson halkade efter, men mer hierarkiskt inom AIK än i faktiskt fotbollskunnande, tycker han själv. Tonåringen lånades ut till tidigare samarbetsklubben Väsby för att se och lära. Han gillade tränaren Mikael Stahre och var beredd på att året efter prestera i superettan för att så småningom ta en plats i AIK:s seniortrupp. Eriksson hade sett spelare som CH Jagne, Martin Mutumba, Mikael Thorstensson och Admir Catovic ta det steget – och kände sig säker på att följa samma väg.

– Men det gick inte alls. Thomas Lagerlöf tog över och han var ganska grön. Vi kom inte överens och jag fick inte spela, trots att det var min tur att få chansen. Jag skulle gasa i karriären men stod still i stället. Det låter så vackert när de berättar för en om framtiden, men så blir det bara enorm besvikelse.

Eriksson blev förbannad, ville bort – och provspelade med Assyriska.

– Agenten jobbade hårt för att jag skulle få lämna, men det fanns inget av värde där ute.

I stället hamnade han återigen i Väsby. ”Som femte- eller sjätteanfallare”, muttrar Eriksson.

– Då knöt jag näven i fickan. Spetsade till allt. Ordnade kosten och gjorde allt för att lyckas som fotbollsspelare.

Resultatet kom omedelbart. Han kämpade till sig en säker startplats, öste in mål och kände sig dominant i superettan. Anfallaren fick träna med AIK:s a-trupp och det började snackas om en förlängning av det utgående kontraktet.

Problemet?

Eriksson hade tappat suget. På AIK, på Stockholm, på de enahanda träningarna och människorna runt föreningen.

– Jag ville bara bort. Jag hade ett gäng möten med AIK, men det blev inget.

Valde AIK bort dig?

– Det gick väl hand i hand med min inställning. Om de verkligen, verkligen velat ha mig så hade de gjort allt i sin makt för att lösa det. Men det gjorde ingen, så valet blev enklare. Jag är stolt över att jag valde Åtvidaberg i stället. Det är ett av mina bästa beslut i karriären. Jag hörde att AIK blev förbannade när jag stack, men jag kunde inte bry mig mindre.

”Har inget över för AIK”

Vad känner du för AIK i dag?

– Ingenting. Jag känner inget alls. De har visat intresse för mig i samband med flera transferfönster. Men det var inte i närheten av att vara aktuellt för mig.

Är det inte tufft – rent känslomässigt – att helt distansera sig från sin moderklubb?

– Sånt är livet. Du går igenom olika stadier. Man gillar något ena dagen, men sen älskar du något annat när du mognar. Det finns inget AIK för mig. Det finns fantastiska människor som jobbar där, men inget mer än så. AIK som klubb har jag inget som helst till övers för.

Hur tycker du att Djurgården skiljer sig från AIK?

– Ouff! Det är bara att titta här.

Eriksson gestikulerar med händerna och pekar mot björkarna, den frodiga gräsplanen, de småskaligt hemtrevliga lokalerna och allt som gör träningsanläggningen Kaknäs till ett smultronställe för alla djurgårdare. Vi sitter på en avskild parkbänk under intervjun, men lagkamraterna, som verkar älska att jävlas med Eriksson, söker upp oss. Först kommer Kerim Mrabti och väser något ohörbart hån.

– Det märks att den här killen inte fått vara med i tidningen på länge, skrattar Eriksson.

”Små människor skriver”

– Sen kommer jag göra kaos, replikerar Mrabti innan han lommar bort mot omklädningsrummen.

Någon minut senare släntrar den kroniskt avslappnade Mathias Ranégie förbi. Han sätter sig nonchalant på bänken och slänger armen över lagkamratens axlar.

– Hallå gubben. Jag sätter mig här och lyssnar lite på vad du säger. Eller blir du nervös då?

Eriksson får ägna någon minut åt att jaga bort veteranen innan han fortsätter sitt rosenkindade resonemang om Djurgården.

– Djurgården är som en fin familj. Jag har varit här två månader och känner mig redan som en del av familjen. Välkomnandet har varit så varmt. Jag förstår om djurgårdare kan störa sig på min bakgrund, men just nu finns min kärlek och min passion hos Djurgården. Sen får AIK:are skriva, hata och tycka bäst fan de vill.

Vad skriver folk?

– Enormt mycket skit. Det är små människor bakom stora datorer. De skriver om min tuppkam, massa jävla personangrepp och att de ska bryta benen på mig. Men jag kunde inte bry mig mindre. Eller... jag triggas ju av det. Livet hade varit tråkigt om ingen brydde sig, och det är en bekräftelse. Men det handlar ju om små människor.

Drömmen: Derbykross

Hur ska det bli möta AIK i ett derby?

– Så jävla kul. Jag vaknade upp i dag (måndags) och kände mig helt sänkt. Ont i huvudet, halsen och förkyld. Men det finns inget som stoppar mig den här veckan. De kommer behöva låsa in mig på onsdag om de ska förhindra mig från att spela. Jag är en tjur som ska släppas lös.

Vilket är ditt drömscenario?

– En total överkörning. En kross utan dess like. Vi bara maler över dem. Djurgården har inte vunnit på länge, men nu ska vi göra det. Finns inget annat. Djurgårdens fans är bäst. Akustiken på Tele2 Arena är fantastisk och vi har en så passionerad publik. Nu ska vi betala tillbaka.

Till sist: Vad skiljer en djurgårdare från en AIK:are?

– Djurgårdaren är lite finare, lite bättre. Det räcker så.