Laul: Det vore ett genidrag att ge Sundhage chansen

Robert Laul

helskärm

Rykte ni till när Leo Messi utsågs till världens bästa fotbollsspelare framför näsan på Xaviniesta?

Här kommer nästa bomb: herrallsvenskan säger sig vara redo för kvinnliga chefstränare.

På tiden.

Men jag tror inte på det förrän jag ser det.

Att Hammarbys Linus Hallenius var nominerad i kategorin The FIFA Puskás Award (snyggaste målet) vid gårdagens internationella fotbollsgala hade knappast undgått någon på förhand. Men hur många visste att det fanns ytterligare en svensk fotbollspersonlighet bland de möjliga vinnarna?

Jodå, Pia Sundhage, 51 i februari, förbundskapten för USA:s damlandslag sedan 2008, i kategorin årets tränare damlag.

Det gick inget vidare för någon av dem: Hallenius fick se sig passerad i omröstningen av Turkiets och Bayern Münchens Hamit Altintop – Sundhage föll på mållinjen mot Tysklands förbundskapten Silvia Neid.

Nåväl, en gala är ett jippo och inte så mycket att diskutera i efterhand. Det bästa med Fifas var att den bara tog en timme på tv:n innan alla tunga priser var utdelade. Då hade Sydafrikas ärkebiskop, hederspristagaren Desmond Tutu, ändå lyckats pressa ur sig ett tal som kändes som en och en halv timme långt.

Lanserades i Elfsborg

Vad som däremot är värt att fundera över, är hur mycket internationell framgång och hur högt Pia Sundhage ska hinna bli rankad inom damfotbollen innan något lag från vår högst medelmåttiga herrallsvenska erbjuder henne jobb som chefstränare.

Redan 2003 lanserade Elfsborgs supporterklubb Guliganerna Pia som ny tränare för Boråsklubben.

– Det är positivt, jag har alltid velat träna ett herrlag på hög nivå, sa Sundhage själv.

Men klubbledningen tog inte ens upp hennes namn till diskussion. I stället anställdes den då helt oprövade Magnus Haglund, 30.

Nu är annat ljud i skällan.

Elfsborgs sportchef Stefan Andreasson säger att han till och med varit nära att köpa Pia Sundhages bok (”Spela på bästa fot – att leda med glädje”) och att allsvenskan inom fem år har ett lag som leds av en kvinnlig tränare. Andra klubbledare säger ungefär samma sak.

Ja vad ska de säga?

Ingen vill göra som dåvarande djurgårdstränaren Kjell Jonevret som häromåret kom till den svenska fotbollsgalan laddad med kommentaren ”Diamantbollen? Den skiter jag i!” med hätsk diskussion som följd.

Jag tror tyvärr inte att ett allsvenskt lag tränas av Pia Sundhage eller någon annan kvinna inom fem år. Jag hade välkomnat det, det vore om inte annat ett genidrag rent PR-mässigt. Och det är klart att Pia Sundhage med flera kan lika mycket fotboll som Haglund, Lennart Wass och Andreas Alm.

Jag vet inte om ni minns Kristina Landgren Carestam, hon var den första kvinna att bli förbundskapten för ett svenskt herrlandslag i en lagidrott, innebandy. Hon fick visserligen en del kritik men krönte sin karriär med VM-guld 2006. Bevisligen går det, så vad är problemet?

Vilken klubb blir först?

Att fotbollsspelare inte skulle ta kvinnliga tränare på allvar? Äh, finns kompetensen är ingen dummare än att acceptera idéerna, alla vill vinna.

Att hon inte kan vistas i omklädningsrummet? Bah, vi hade en kvinnlig sjukgymnast när jag spelade i Ljungskile för tio år sedan, hon gick som barn i huset bland nakna killar och knådade våra hårt ansträngda muskler, det var inga konstigheter.

Så vad är problemet?

Förutom klubbledningarnas konservativa inställning finns inga problem. Nu är det hindret också övervunnet om vi ska tro på vad herrarna i enkäten här intill säger. Upp till bevis, alltså. Vilken allsvensk herrklubb blir först att slå Pia Sundhage en signal efter sommarens VM?

Jag lovar att tro på det när jag ser det.