Tyskarna har VM:s överlägset mest sevärda och spektakulära lag

Erik Niva

KAPSTADEN. Hör ni ljudet från Kapstaden?

Det är systemet som sjunger metodikens melodi.

Det är Tyskland som spelar fotboll så att vuvuzelorna vissnar.

Och så en frivolt på slutet.

Det är den som gör hela skillnaden.

Vi har skrivit så mycket om det nya, unga, fräscha Tyskland att vi nästan blivit rädda för att ta i det som fortfarande är de självklara utgångspunkterna för det här fantastiska laget.

Taktiken. Metodiken. Systematiken.

– En tydlig taktisk specifikation är det allra viktigaste för det här laget. Utan den skulle vi inte existera.

Joachim Löw sa så redan under VM 2006, då världen för första gången charmades av den offensiva farten i det tyska spelet.

Fotboll är förrädiskt på det sättet.

Vi vill så förtvivlat gärna se ögonblickets spontana genitalitet att vi ibland inte vill inse att det är systemet som öppnar möjligheten.

Många av oss ville ju verkligen tro på Diego­ Maradona och hans gammelmodigt fotbollsromantiska anti-modell.

Sätt in en hel kvintett offensiva världsartister, pumpa dem fulla med uppskattning, vråla ”Vamos, vamos Argentina”, ge dem en boll – och se vad som händer.

Tyvärr inte särskilt mycket alls.

Under 90 kapstadade minuter blev skillnaden mellan ett lag som försökte improvisera fram individuella lösningar och ett lag som arbetade enligt en kollektivt genomtänkt plan smärtsamt uppenbar.

Ett landslag från en annan planet

Ingen människa kan ju påstå att Arne Friedrich och Per Mertesacker är bättre fotbollsspelare än Leo Messi och Carlos Tévez – det är en omöjlig ståndpunkt – och likafullt fick de sitt neutraliseringsjobb att se så löjligt smärtfritt ut.

Att jämföra defensiv mot offensiv på det sättet är en sak. Att jämföra anfallsspel med anfallsspel ger en ännu tydligare bild.

Tyskland får sina omställningar att bli så effektiva – och se så enkla ut – eftersom spelarna hela tiden vet exakt vad de ska göra.

När spelare A vinner bollen i läge X så ger sig spelare B iväg på löpning mot yta Y. Där finns öppningen, dit kommer också bollen.

Enligt Löws läror får det ta max 1,9 sekunder, annars stannar spelet upp och möjligheten försvinner.

Lätt? Inte på landslagsnivå.

Spelarna har så kort tid tillsammans att det är väldigt svårt att hinna uppnå den där samspeltheten.

I Champions League är den en förutsättning för att kunna konkurrera. I VM är den så ovanlig att Tyskland framstår som ett landslag från en annan planet tack vare sex års långsiktigt slit med sin spelmodell.

Det finns en hög grad av automatisering i allt detta, och det ser ju rätt torrt och sterilt ut utskrivet på papper.

Inte på gräs, inte i verkligheten.

Tyskland är det här mästerskapets överlägset mest sevärda, mest spektakulära lag.

Schweinsteiger var superb

När Khedira slår den förutbestämda bollen till Müller som gör den givna skarven till Klose som gör den inpräntade löpningen – då är det poesi i rörelse, då har den här sporten uppnått sitt urtillstånd.

När en vilsen Leo Messi planlöst kör ner huvudet och borrar sig rätt in i en ogenomtränglig återvändsgränd är det bara ett enda stort slöseri med fotboll.

Samtidigt gör både tränare och journalister ett gravt misstag ifall vi inbillar oss att systemet är allt, att modellen gör jobbet.

Det är en sak att veta vad man ska göra, en helt annan att klara av det.

Ramarna må vara desamma, men tavlans utseende beror ändå på vilka som målar innanför dem.

89:e minuten av VM-kvartsfinalen. Den superbe Bastian Schweinsteiger transporterar bollen i precis rätt antal meter under precis rätt antal sekunder. Han släpper ut till en överlappande Mesut Özil, som slår ett centimeterprecist direktinlägg över och runt två argentinska försvarare. Miroslav Klose bredsidar in bollen på volley och firar med en frivolt.

De förblir en maskin att frukta

Det är ett av turneringens vackraste anfall, den perfekta syntesen mellan det mekaniskt förutbestämda och den frigjorda sekundtolkningen.

Klyschan är faktiskt fortfarande användbar ifall vi kompletterar den.

Det tyska landslaget förblir den där maskinen vi lärt oss att frukta under årtiondena – men numera är det en maskin som kan slå frivolter.

Det är omöjligt att inte älska den.

I takt med att förlusten blev en förnedring tappade Diego Maradonas gester i energi, hans huvud sjönk allt längre ner mot bröstet.

Vart tar han vägen nu?

När han tar sina sista steg ut från gräsplanen på Green Point Stadium anstränger jag mig för att följa honom extra noga med blicken.

Jag hoppas att jag har fel – men jag befarar att det var det sista som fotbollssporten fick se av en av sina allra, allra största.