Kärlek bortom rasen

Erik Niva

Johannesburg. Det är möjligt att Matthew Booth inte spelar en enda minut under VM.

Ändå är han Sydafrikas viktigaste spelare.

Under förra sommarens Confederation’s Cup blev det ett av de stora samtalsämnena.

I det sydafrikanska mittförsvaret stod ett kritvitt skinnhuvud på två meter och skickade undan bollarna. Varje gång han rörde bollen mullrade det till från publiken:

– Boooooooo...

Flera rapporter i internationell press skrevs i upprörd, indignerad ton. Hade inte Sydafrika kommit längre? Ett landslag med en enda vit spelare, utbuad av en nästan helt svart publik?

Men nej, så var det ju inte alls.

Den där vita mittbacken med det rakade huvudet hette ju Matthew Booth, och publiken skanderade bara hans namn i utdragen uppskattning.

Han är en av landets mest populära och berömda idrottsmän, och dessutom gift med en välkänd färgad kvinna som bland annat varit Fröken Sydafrika.

Vissa kallar dem för Sydafrikas svar på David Beckham och Posh Spice. Det är ingen rättvis beskrivning.

Matthew Booth och Sonia Bonneventia är snarare Romeo och Julia, korsade med Lady och Lufsen någonstans på en fotbollsplan.

Skilda världar

När Matthew Booth gick i skolan fick han inte spela fotboll. Han växte upp i Fish Hoek – en medelklassförstad till Kapstaden – där enbart vita elever gick i en skola som inte tillät några andra sporter än cricket och rugby.

I det Sydafrika som Booth växte upp i innebar idrott apartheid i praktiken. Fotboll var något som svarta ägnade sig åt, punkt och färdigt. Så hade det alltid varit och så tycktes det alltid förbli.

– Jag spelade rugby, cricket och tennis. Fotboll erbjöds inte ens, trots att det är den största sporten i landet.

Sina ungdomsår beskriver Booth som stillsamma.

– Fish Hoek var lugnt och tryggt, men inte det mest spännande stället. Någon gammal lag hade torrlagt stället, så det gick inte ens att köpa alkohol någonstans i staden.

Sonia Bonneventia föddes i samma Sydafrika som Matthew Booth, men levde i en annan värld. Hon är från Soweto, den gigantiska gamla kåkstaden i utkanten av Johannesburg.

I släktens lilla hus trängdes hon och 16 andra familjemedlemmar i två rum.

– Man får det att fungera. Så såg mitt liv ut i 18 år. Det var totalt kaos, men ändå en lycklig barndom.

Med tiden lyckades både Booth och Bonneventia staka ut andra stigar för sig själva än de som de var tänkta att gå.

Hon ställde upp i skönhetstävlingar, till en början mest för att hjälpa till att försörja en familj som förlorat sin far när hon bara var en månad gammal. Först vann hon en brödrost eller en vattenkokare, till sist framträdde hon på de stora modeshow­erna i New York.

Han hittade en liten amatörklubb hemma i Fish Hoek som tog emot alla intresserade.

– Det var en smältdegel, både runt ras och kultur. Jag blev assimilerad från en tidig ålder, vilket jag är väldigt tacksam för.

Som 17-åring flyttade Booth till proffsfotbollen i Johannesburg, där de två träffades. Några år senare fick han ett kontrakts­erbjudande från Ryssland. Totalt tillbringade han sju säsonger där, med Rostov och Krilija Sovjetov.

Nu var det Bonneventia som stack ut, på ett ännu tydligare sätt än hennes make någonsin gjort hemma i Sydafrika.

– Min hudfärg gjorde livet där svårt för mig. Folk stirrade. Barn kom fram och ville röra vid mig. Det var konstigt.

Kärlek mot alla odds

För 25 år sedan var så kallade bland­äktenskap fortfarande olagliga i Sydafrika, och de förblir sällsynta än i?dag.

Bortsett från relationen mellan ANC-ministern Tokyo Sexwale och den blonda juristen Judy van Vuuren är paret Booth-Bonneventia i stort sett det enda välkända exemplet.

– Det är väl trevligt att bli uppmärksammad på det sättet, men vi vill inte att det ska växa till något större än vad det är. Vi tycker bara inte att ras spelar någon roll för oss.

Booth fortsätter:

– Ras har fortfarande betydelse här, så är det, men själv försöker jag se bortom det. När jag tittar mig själv i spegeln ser jag en man, inte en hudfärg. Jag ser inte min frus hudfärg, jag ser inte mina barns eller mina lagkamraters hudfärg. Vi är alla sydafrikaner.

Själv har han lärt sig både zulu och tswana, två av de största bantuspråken. Han är med och slaktar får när en släkting flyttar till ett nytt hus eller ett barn fyller år.

– När jag åker ut till Soweto för att äta lunch på söndagarna blir jag behandlad som en hedersgäst. Det är väldigt hedrande, något som får mig väldigt ödmjuk. Jag kunde inte se mer annorlunda ut jämfört med landslagets svarta fans, men de har verkligen tagit mig till sina hjärtan.

Utbuad av de färgade fansen? Matthew Booth? Knappast.

– Det var framförallt de spanska tidningarna som skrev om det där, och jag tror att det kom sig av att de haft en hel del problem med rasism i sin egen liga. Men det var verkligen usel journalistik, baserad på fördomar. Allt de hade behövt göra var att prata med någon på arenan.

Fotbollen i skymundan

Enligt grundanalysen så kommer VM mer eller mindre automatiskt att föra svarta och vita sydafrikaner närmare varandra.

Så blir det förhoppningsvis också, men Matthew Booth vet att enkla förklaringar sällan räcker till när det gäller rasfrågan i det här landet. Han funderar redan över vad som kommer att hända efter mästerskapet.

– VM kanske för alla närmare varandra under en månad, men det räcker inte. Det måste göras mer ifall sport ska bli något som förenar snarare än splittrar. Egentligen har inget förändrats inom idrotten sedan jag växte upp. Än i?dag är det många av de skolor som tidigare var helvita som inte erbjuder fotboll till sina elever.

Sedan några år tillbaka driver Booth och hans hustru en välgörenhetsstiftelse för att gynna fotbollen i Sydafrikas fattiga områden. Enligt honom är sporten fort­farande drabbad av strukturell rasism.

– Det som gör mig mer rasande än något annat är hur alla de här vita enklaverna har fantastiska förutsättningar för idrott; fantastiska gräsplaner för rugby och privata cricket­paviljonger. Men nio av tio barn är svarta i det här landet, och de får spela fotboll på ojämna, dammiga grus- och jordplaner.

Ett knippe helt nya arenor har byggts inför VM, men det är fortfarande oklart vad som händer med dem framöver. Klarar fotbollssporten av att behålla dem, eller blir det rugbyn som tar över dem med alla sina sponsorpengar från näringslivet?

– VM har inte ens börjat, och redan pågår förhandlingar om hur rugbyn ska ta över allt så snart allt är över. Det är en total travesti.

Runt Matthew Booth själv kretsar VM-osäkerhet av annan karaktär. Under det senaste året har han halkat ner i rangordningen, och med all säkerhet väljer förbundskapten Parreira att inleda premiärmatchen med Aaron Mokoena och Bongani Khumalo som mittlås.

– Jag är inte nöjd med att bara vara en passagerare, utan ska göra allt för att få speltid. Om jag får delta i ett VM på hemmaplan kan jag dö lycklig.

Och ur ett större perspektiv? Hur skulle arvet från ett lyckat mästerskap se ut? År 2010 är Matthew Booth den enda vita spelaren i den sydafrikanska 23-mannatruppen. Han hoppas att lagbilderna från regnbågsnationen kommer att se annorlunda ut fram­över.

– Vi vill alla att VM ska föda fram en ny generation av vita fotbollsspelare, så att svarta och vita kan spela ihop i samma liga under åren som kommer. Det vore ett verkligt framsteg, ett passande eftermäle av en historisk händelse.