Hollands revansch på världen

Ingen spelare på topp 30-listan för ett år sedan

KAPSTADEN. För ett år sen var ingen holländsk spelare bland de trettio bästa i världen.

Nu är elva av dem i alla fall näst bäst i världen.

Holland har tagit revansch på världen – genom att ta revansch på Ajax.

När Irmatov blåser för sista gången och Holland går och studsar runt sitt ärevarv är det detaljerna jag fastnar för.

Som den himmelsblå Uruguay-flaggan med texten ”Tres miliones de ilusiones”, tre miljoner drömmar som till slut blev tre miljoner illusioner. Och som spelarna som syns mest:

Dirk Kuijt, fiskarpojken som aldrig slutar springa, är den ende som drar av sig tröjan och vevar den i luften.

Giovanni van Bronckhorst håller upp fingrarna i ett kryss framför tv-kamerorna – det var där som skottet satt.

Arjen Robben har fortfarande lera på flinten efter att ha nickat in 3–1-målet.

En offensiv spelare

Och Mark van Bommel, generalen, kramar om sin svärfar Bert van Marwijk som om han kramade sin rektor.

Jag tittade inte särskilt mycket på Robin van Persie, men om jag hade gjort det hade det bara förstärkt en väldigt tydlig bild av hur det här holländska lagets ryggrad är komponerad. Eller, rättare sagt, hur den inte är komponerad.

När Holland var hela världens älsklingar på 70-talet, när de spelade sin totaalvoetbal och gick till två VM-finaler så var laget både byggt, murat och snickrat på en grund som kom direkt från Ajax och Amsterdam. När de vinner, vinner och vinner på 2010-talet gör de det med en enda bärande, offensiv spelare – Wesley Sneijder – som skolats i De Toekomst-akademin.

Laget en avbild av van Marwijk

Bert van Marwijk går runt planen med en scarf tätt knuten om halsen, över sin vita skjorta, sin grå pullover och sin lätta kostym. Elegant, en man av värld. Allt det där. Men hans landslag är en avbild av honom och hans bakgrund, och den har inte ett dugg med Amsterdamskolans estetiska synsätt att göra.

van Marwijk är ingen Cruijff, van att se världen ur överlägset helikopterperspektiv. Det har inte byggts några statyer i hans namn.

van Marwijk kommer från Deventer, en liten stad byggd på järn, och där diskuterar man nu om man ska uppkalla ett torg efter honom. Han spelade hela sin karriär i mindre klubbar, och i Go Ahead Eagles, Maastricht eller Alkmaar hade man inte råd med arrogans, man var upptagen med att försöka samla poäng.

Där världen ser ett allt gråare lag i orange tröjor ser alltså Bert van Marwijk ett lag som håller sig borta från arrogans.

Han inledde sin första landskamp (mot Ryssland) med att prata med van Persie om hur han skulle spela försvarsspel, han håller små ideologiska tal för sina spelare, han tar med dem till Robben Island mitt under brinnande VM för att ge dem perspektiv.

Brytning med Ajax

Det är inte lika roligt att se Holland spela fotboll längre, de har skurit bort en stor del sitt konstnärskap – och det är trist att ytterligare ett nationellt särdrag suddats ut.

Men det är ingen slump att operationen lyckats just nu, när Ajax-kontingenten är svagare än förr och tränaren är fostrad i en underdog-mentalitet. Det är lättare att få Dirk Kuijt (som spelat 34 landskamper i följd) att stämpla in i knegarkollektivet än att få Bergkamp att göra det.

Letar man efter en förklaring till att Holland spelar den här sortens fotboll så ska man alltså leta hos deras tränare.

Letar man efter en förklaring till att han lyckats ska man däremot söka hos deras spelare.

Brytningen med Amsterdam är en faktor. Fajten mot övriga världen är en annan.

Mobbades bort

Wesley Sneijder, som burit Holland genom slutspelet, mobbades bort från Real Madrid förra sommaren. Arjen Robben hade också misslyckats i Madrid. Mark van Bommel bojkottade van Bastens landslag och kom från ett förlorat år med Bayern. När France Football i höstas publicerade nomineringslistan över världens 30 bästa fotbollsspelare för säsongen 2008/09 fanns inte en enda holländare med.

I år har Wesley Sneijder vunnit trippeln med ett cyniskt briljant Inter, van Bommel och Robben har vunnit dubbeln under en holländsk tränare i Bayern.

Nä de slagit Uruguay med 3–2 och hoppar runt på det där ärevarvet ser de ut som svettiga vägarbetare i sina chockorange dräkter.

Holland ser inte ner på knegarfotbollen längre. Men Bert van Marwijk och hans lag är bara 90 minuter ifrån att kunna stå på toppen och titta ner på hela världen.