Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Sam, Samuel

Nu är kvinnorna här

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-06-18

Anrell testar VM-klackarna – Argentina–Sydkorea 4–1

JOHANNESBURG. Under Brasilien–Nordkorea träffade jag på 27 buttra nordkoreaner.

I går var det säkert 10 027 glada och pigga sydkoreaner på plats.

Synd bara att de utklassades av minst 40 000 överlägsna argentinare på läktarna och elva överjordiska spelare på plan.

Min unge vän från La Plata.

Jag har undrat hela VM fram tills i går:

Var är brudarna?

I går kom de.

Tidigare har det varit hopplöst enkönat på läktarna. Ett tag trodde jag att de enda festande kvinnor jag skulle hitta var de 36 inhyrda ölreklamtjejerna från Holland som greps och avvisades häromdagen när Danmark och Holland möttes och spelade en match som mest påminde om avslagen folköl.

Segervissa argentinare

I går visades bilder på dem från rättegången i den speciella VM-domstolen.

De tidigare så uppstylade tjejerna såg själva märkbart avslagna ut. De släpptes mot borgen på 10 000 kronor. För att de burit orange, korta klänningar med diskret ölreklam.

Så kan det gå.

Jag anade med andra ord att det är svårt att vara kvinna i den här världen.

Men i går kom verkligen brudarna – även de som inte var ölsponsrade.

Solen sken, det var hyfsat varmt, åtminstone fläckvis. Och det dansades och partades utanför arenan timtals i förväg.

Argentinarna var segervissa. Lindrigt uttryckt. Vi har Messi, Higuain, Tevez, Maradona. Vi har allt, sa några unga kvinnor som jag pratade med.

Jag festade med några trevliga sydkoreanska kvinnor också. De yrade naturligtvis mest om sin nummer sju – Park Ji Sung – som skulle göra minst lika många mål som Messi.

Efteråt var de inte ledsna, trots förlusten.

En av deras manliga vänner matade mig med koreansk sportdryck. Osponsrad sådan, hoppades jag, men funderade ändå på om jag hade borgensumman med mig ifall vi skulle fastna i samma polisnät som grep de olydiga holländska ölkvinnorna.

Trevligaste upplevelsen var en åttaårig kille från La Plata i Argentina som intog VM-arenan. Han kom med sin mamma eller moster – min spanska var lite osäker där – men han trodde på att Messi skulle göra tre mål.

–Fråga honom varför han har kjol, sa Sexistiske Nils från Örgryte som för dagen ersatte den utl(e)asade Babyface Bardell.

–Genus, sa jag. Genus. Men jag frågade ändå.

–Varför har du kjol, min lille vän, sa jag.

–Que? svarade han.

–Fråga mostern, sa Nils.

–Okej. Varför har han kjol.

–Que?

Men så mycket som att de kom från La Plata fick jag veta. Och att de gillar Messi. Antagligen har alla åttaåriga pojkar kjol i La Plata. Och varför skulle de inte ha det?

Jag måste få berätta lite om den operettliknande cirkus som kallas ”Säkerhets­organisationen” här på VM.

Alla människor som ska se matcher visiteras och får passera säkerhetskontroller som ser ut exakt som de gör på alla flygplatser runt om i världen.

Även på OS har de likadana system – för att stoppa terrorister och andra knäpp­gökar.

Ingen tittar på tv-skärmen

Här på VM är det systemet dock ett pajaseri av sällan skådat slag.

När man kommer fram till kontrollen får man lämna ifrån sig sin väska som sen körs igenom en screening där en röntgenkamera lyser igenom allt som finns i väskan.

Trist bara att det aldrig står nån och tittar på tv-skärmen som visar innehållet i väskan.

Jag lämnar ifrån mig mobiler också som körs samma väg. Ingen tittar.

Varför gör ni så här?, säger jag.

–Vi måste, svarar de.

Men ingen tittar ju.

–Jag vet, men vi måste.

Sen är det min tur att passera genom det hermetiskt tillslutna säkerhetssystem som återstår. Då ska jag gå igenom den metalldetektor som avslöjar om jag bär med mig några vapen eller kanske en eller annan missil.

Jag går igenom – och det tjuter och skränar om apparaten för jag hade ju glömt både det ena och det andra i mina fickor.

Ingen reagerar. Jag kan lugnt promenera vidare och hämta min väska. Några vakter samtalar om väder och vind. Bafana, bafana, säger jag. De ler.

Bafana, bafana.

Varför gör ni så här?, säger jag.

–Vi måste, svarar de.

Men ingen tittar ju.

–Jag vet, men vi måste.

Så här är det varje gång. Det är ett ren tur att terrorister och Al-Qaeda-tjommar inte verkar intresserade av fotboll. Du skulle kunna smuggla in en ­bepansrad rondellhund här utan minsta problem.

Eller Usama bin Ladin själv.

Följ ämnen i artikeln