Anrell: Sydamerika vann fansmatchen

helskärm

JOHANNESBURG. Hello Africa, men det här blev verkligen ingen match.

Sydamerikanerna, som hade rest längst, spelade ut afrikanerna - både på läktarna och på plan.

Men det var en fantastisk fest som det förbanne mig var en ära att få vara en del av.

Jag börjar lära mig det här nu.

Jag trodde att sydafrikanerna var de enda som trodde att deras lag var oövervinnerligt.

Nu inser jag att det tydligen gäller alla länder jag hittills sett.

Argentina - självklart. De är ju ett av de lagen som faktiskt KAN vinna det här. Men mina nya nigerianska vänner - Lars Lagerbäcks stolta undersåtar - var så segersäkra ute på stan att jag fick upplysa dem en smula saktmodigt och svenskt tråkigt om att Lagerbäck kanske inte alltid brukar vinna sina matcher så himla storstilat.

– Men vi spelar den roligaste och mest tekniska fotbollen, det kan man i alla fall vara säker på, sa en grönvit-målad gentleman.

Dansade krigsdans

– Roligaste fotbollen? sa jag en smula skeptiskt. Så ni är säkra på att med Lagerbäck spelar ni just den roligaste fotbollen i världen...? Ja ja, lycka till med det, sa jag lakoniskt och dansade runt med dem i deras vilda krigsdans utanför arenan.

– Heter du Lars, sa de när de sneglade på min ackreditering som hängde på brösten.

– Yes, sa jag.

– Like Lars Lagerback?

–Yes.

–Aaah, great. You could be our Lars.

– Nåja, sa jag. Det finns bara en Lars. I alla fall för er.

De såg lite lumpna ut. Men bara i några få sekunder. Kanske förstod de att alla inte vill vara Nigerias lille Lars.

Ändå; vi hade - behöver jag poängtera det - rasande trevligt.

–Var de inte lite påtända? sa Babayface Bardell som jag jobbar med här.

–Nej, det tror jag inte, svarade jag. Grönvita må de vara, men det betyder inte nödvändigtvis att de röker på hela tiden.

Jag satt precis bakom lagledarbänkarna, Bästa platserna i arenan. Jag måste säga att det var mycket intressant att titta på Lagerbäck och hans utmanare Maradona (Sydamerikas Lagerbäck).

Arga Andersson

Maradona försökte visa så ofta han kunde att han har känslor och att han är en lika stor stjärna som spelarna. Lagerbäck? Känslor? Skojar ni.

Han stod likt vilken Bebben Johansson som helst bredvid sitt bås med en av fötterna behagfullt vinklad bakom den andra hälen.

Argast var Roland Andersson - efter matchen. Arg som om han råkat ut för ett svenskt mediadrev om könsroller. Vad han var arg på har jag ingen aning om.

Argentinarna vann alltså alla matcher.

Arenan hade de smyckat med flaggor och banderoller så att den såg ut som Boca Juniors arena i Buenos Aires. Den påminde faktiskt på alla sätt om den; sliten, lite ful, men med en magisk fotbollskänsla.

Ultrasklacken saknades

Argentinarna är världsbäst på aggressiv supporterkultur. Det lärde jag mig när jag såg Boca Juniors derby mot River Plate på plats förra året. Det här var nästan samma känsla. Mycket sång, mycket ramsor, mycket starka känslor.

Det enda jag egentligen saknade var den allra hårdföraste operettliknande ultrasklacken som anländer med parasoller och orkester femton minuter före match.

De kom aldrig i går. Kanske var det de som stoppats på flygplatsen. I media har det påståtts att de sponsrats av allt från argentinska staten, förbundet - eller kanske av Maradona själv.

Maradona hyllades för övrigt på en jättebanderoll på ena kortsidan där han avbildades lika stor som Che Guevara. Jag antar att det var en hyllning.

Andelen vuvuzelor var betydligt lägre i går. Jag tillhör ju fansen av denna jättetrombon men jag vet att somliga tycker att den borde förbjudas.

I går hördes den ganska lagom, så att det passade de flestas smak.

När Messi fick bollen i första halvlek i sin position bakom anfallet började de dock tuta märkligt synkroniserat. Det var som om alla visste att Messi var lite bättre än alla andra på plan och skulle hyllas.

Överhuvudtaget är det märkligt att se hur förtjusta de flesta supportrarna på plats är av att blåsa vuvuzela. Både argentinare och nigerianer hade egna med sig och tutade lika friskt som en normal parkeringsplats utanför en folkpark en sommarkväll i Lars Lagerbäcks Medelpad.