”Vi går för guld”

Erik Niva

Niva: För 20 år sedan besegrade Danmark ett finaltippat Holland – sen vann de hela turneringen

helskärm

CHARKIV. Hör ni knallen?

Den kommer ända bortifrån nordöstra Ukraina.

Hör ni ekot?

Det kommer långt bakifrån 1992.

I samma ögonblick som slutsignalen gick så vände sig William Kvist och Niki Zimling mot varandra och förenades i en omfamning.

Det var det här de drömde om.

För femton år sedan var de bara två småknattar som spelade DM-matcher ihop på lövvåta småplaner i Köpenhamns västra utkanter.

Nu har de bildat innermittfältsparet som besegrat Sneijder, Van Bommel och De Jong.

De har gått väldigt långt tillsammans.

EM bytte karaktär i går.

Under premiärdagen i Warszawa kändes det som att befinna sig i världens centrum. Att komma till Charkiv var som att resa till jordens ände.

Långt från Köpenhamn till Charkiv

När planet landade var vi ensamma på hela den nyrenoverade flygplatsen. Inga ­andra människor vid passkontrollen, inga andra som väntade på baggage, några ­enstaka Uefa-chaufförer i ankomsthallen.

Det var som att landa i en gigantisk kuliss.

Europamästerskap? Här?

Ett tag var jag inne på att söka rätt på ­piloten för att fråga om han kanske inte flugit fel och satt ner oss i... säg Chabarovsk ­istället?!

Men nä, i Charkiv var vi – längst borta ­ i nordöstra Ukraina – och till Charkiv kommer inte särskilt många plan väster­ifrån, EM-tider eller inte EM-tider.

Inte mer än 1 200–1 300 danskar hade lyckats krångla sig hela vägen hit, och när det väl var dags för avspark såg de bara ut som en väldigt liten färgklick på en charmlös betongarena som inte ens var fullsatt.

En något större holländsk sektion fanns i ett annat hörn, medan den övriga publiken på stadion mest var intresserad av att skandera ”Rossiya” respektive ”Ukrayina” mot varandra, beroende på geopolitiska sympatier.

Det är långt från Köpenhamn till Charkiv.

Inför varje match lyssnar William Kvist på en alldeles särskilt ljudfil på sin Ipod. Det är hans personliga hypnotisör som talat in ett långt motivationsmantra.

– Känn ditt mod. Känn din jättestora styrka. Känn hur du kan dominera, hur du kan bestämma.

Holland spelade VM-final för mindre än två år sedan, och deras stjärnor har inte tappat i lyskraft sedan dess. Tre, fyra, fem av de holländska anfallskanonerna tillhör turneringens mest haussade spelare.

Heter man William Kvist och kommer från Rønde måste man allt se till att ha en innerlig tro på sig själv ifall man ska lyckas hålla spelet uppe.

– Känn hur du växer. Känn hur det är du som bestämmer. Känn hur du äger mittfältet.

Det var under EM-kvalet som de gamla barndomskompisarna William Kvist och Niki Zimling – ”vi spillede lilleput sammen” – gjorde det danska innermittfältet till sitt eget.

De malde ner Portugal, klev över Norge. Men nu hade den dynamiska duon varit på väg att splittras bara dagarna före EM- premiären. Zimling fick lämna det näst sista träningspasset på bår, och kördes med ambulans till sjukhus.

Man befarade att något i foten var brutet. Det var det inte, utan bara stukat. Zimling bytte ut sina vanliga 41:or mot 42:or, och gick in på planen för att möta Holland.

– Känn hur känslan blir en del av dig. Du bestämmer.

För 20 år sedan besegrade Danmark ett finaltippat holländskt landslag. Då slutade det med att de vann hela turneringen. I går upprepade de historien.

Visst går det att säga att de rødhvide hade tur, för det hade de. Och visst går det att hävda att de spelade defensivt, för det gjorde de.

Men nöjer man sig med det och låter sammanfattningen stanna där så har man missat det som verkligen är väsentligt.

Kvist och Zimling var briljanta

För två år sedan satt jag på Soccer City i Johannesburg och fick se ett danskt landslag som kapitulerade mot Holland, resignerade inför faktumet att de helt enkelt var sämre.

I Charkiv såg jag något helt annat. I går såg jag ett Danmark som byggde upp egna anfall, som vågade hålla bollen inom laget, som låg kvar med två, tre eller fyra offen­siva spelare även när holländarna anföll som värst.

Det var ett Danmark som hade hittat den där känslan, som uppriktigt trodde att det var de som bestämde.

Målskytten Michael Krohn-Dehli och målvakten Stephan Andersen får de största hyllningarna idag – och det är dem väl unt – men det här är ett lag som står på två andra byggblock.

Så länge Daniel Agger och Simon Kjaer håller koncentrationsnivån uppe är de lika bra som något annat mittbackspar i den här turneringen. Och så länge William Kvist och Niki Zimling fortsätter att spela för varandra kan de mäta sig mot vilka supernovor som helst.

Det är långt från Köpenhamn till Charkiv, och för vissa var det en resa som tog sisådär femton år att göra.

Den var väl värd mödan.

EM:s största skrällar – genom tiderna

1. Frankrike–Grekland 0–1, kvartsfinalen 2004.

Frankrike tog sig vidare från en ganska svår grupp, men utan att övertyga. Trots det fanns väl bara en enda möjlig utgång när Grekland ställde upp på andra sidan planen?

Men den perfekta defensiven och Angelos Charisteas lika perfekt preciserade nick i Fabien Barthez vänstra kryss gav seger.

Grekland var i semifinal.

2. Tyskland–Danmark 0–2, finalen 1992.

Danmark kvalade sig inte ens in till turneringen, men ett krigshärjat Jugoslavien diskvalificerades. Danmark fick en plats på deras bekostnad.

Det var nog skrällartat när Schmeichel räddade Marco van Bastens straff i semifinalen. När Danmark också slog Tyskland i finalen hade de gått från att inte ens kvalificera sig till att vara bäst på kontinenten.

3. Tjeckien–Grekland 0–1, semifinalen 2004.

Greklands otroliga EM har redan presenterats. Deras ihärdiga defensiva arbete tröttade ut det tjeckiska laget, som givetvis var storfavoriter mot överraskningslaget. Tjeckerna var helt slutkörda när matchen gick till förlängning. Grekland dominerade den första förlängningskvarten och med fem sekunder kvar nådde Traianos Dellas högst på en hörna. Bollen gick in, Collina blåste av förlängningen och Grekland var i final.

4. England–Jugoslavien, 0–1, semifinalen 1968.

England var regerande världsmästare och stod mot ett ungt, oprövat Jugoslavien. Jugoslaverna retade upp engelsmännen med sin fysiska spelstil, som verkligen var på gränsen. Så när Dragan Dzajic nickade in matchens enda mål tappade Alan Mullery allt vett och sparkade Dobrivoje Trivic mellan benen – den förste engelske landslagsspelaren att någonsin visas ut.

5. England–Holland 4–1, gruppspelet 1996.

Alla lag i gruppen kunde gå vidare från gruppen inför sista matchen. Då släppte England på alla hämningar och spelade ut Holland i andra halvlek med tre mål på elva minuter.

4–1-resultatet i sig var inte den största bedriften. Det var att Terry Venables hade fått ett engelskt landslag att prestera under press.