Gilardinos revansch

I Milano blev allt bara sämre och sämre – den sista tiden i Milan var den värsta i mitt liv

Det finns stora spelare som krymper när klubbarna växer.

Alberto Gilardino flyttade till Milan och ramlade rätt in i ett rampljus med prestationskrav, homorykten och utpressningsskandaler.

Han gjorde sig så osynlig att han nästan försvann.

Ikväll är han tillbaka på San Siro, den ofrivillige skyttekungen.

På morgonen den 5 juli 1982 födde en italiensk mamma en son i Biella, norra Italien.

Några timmar senare lämnades hon ensam på sjukhuset.

Den nyblivna pappan ville desperat gärna se en fotbollsmatch, och gav sig ut på jakt efter en tv.

På ett sätt gick det nästan att förstå honom. Det var ju inte vilken match som helst, utan den historiska VM-match när Italien påbörjade klättringen tillbaka till världstoppen genom att besegra det brasilianska drömlaget med 3–2.

När en jubelglad pappa Gilardino kom tillbaka till sjukhuset var han övertygad – den nyfödde sonen Alberto skulle bli fotbollsspelare.

Det var annars inget självklart karriärsval.

Familjen hade det gott ställt. Gianfranco Gilardino var visserligen Juventus-supporter, men ägnade sig betydligt mer åt sitt chefsjobb på Gillette än åt fotboll.

I släkten fanns det gott om akademiker och företagsfolk, väldigt ont om idrottare.

Alberto Gilardino läste själv utbildningar inriktade på organisk kemi och företagsekonomi. När han träffade en partner så var hon en framgångsrik handelsekonom.

Men det var så dags då. Vid det laget var redan Gilardino ett fotbollsfenomen.

Parallellt med sina utbildningar hade han gjort en extremt ambitiös idrottssatsning. Han flyttade hem­ifrån redan som 12-åring – för träningsmöjligheternas skull – och gjorde Serie A-debut som 17-åring.

Som 19-åring flyttade han till Parma, där tränaren Cesare Prandelli inte kunde dölja sin entusiasm.

– Han kommer att bli bättre än Paolo Rossi, och kan egentligen bara jämföras med Gigi Riva. Här har vi den största italienska anfallstalangen som kommit fram på 30 år.

Allt gick bara bättre och bättre. Gilardino gjorde 50 mål på 96 ligamatcher för Parma, och fick Milan att betala mer än 200 miljoner kronor för honom. Han ledde det italienska U21-landslaget till EM-guld 2004, och bidrog sedan med både mål och assist under a-landslagets marsch till VM-guldet 2006.

Och sedan så rasade allt.

När den italienska fotbollen vaknade den 5 september 2006 så blev den rejält överraskad.

Som förste proffsspelare hade världsmästaren Alberto Gilardino gått med på att ge en intervju till det homosexuellt inriktade medienätverket Gay.it.

– Jag ska inte förneka att jag blev förtjust när jag läste att jag blivit en sexsymbol för både kvinnor och homo­sexuella män.

Backade inte för frågorna

Gilardino backade inte för de svåra, ideologiska frågorna. Han resonerade kring både homoäktenskap och adoptioner.

– Jag utgår från den princip som jag ser som grunden för vår republik – att vi alla är jämställda, att vi alla har samma rättigheter och skyldigheter. Regeringen måste hitta en lösning, men det kommer att bli en lång och svår väg. Jag tror inte att vårt land är redo för såna valmöjligheter ännu.

I ett sammanhang där både Cannavaro och Gattuso aktivt kampanjat mot homoäktenskap var Gilardinos öppensinnade inställning unik.

Han betonade visserligen att han själv var heterosexuell, men stack samtidigt ut enormt med sitt akademikerliberala perspektiv och sina Voltaire-citat.

Alberto Gilardino hade ruskat om den italienska fotbollen – och bara några få veckor senare skulle han göra det igen.

Den 30 oktober 2006 satt han i polisförhör.

En ambitiös utredning hade tillsatts för att nysta upp utpressningshärvan som fått namnet Vallettopoli. Polisen ansåg sig ha en ganska klar bild av vad som hade hänt. Paparazzofotografen Fabrizio Corona hade betalat eskortflickor – eller eskortgossar – för att ragga upp gifta kändisar på nattklubbar.

När läget var som mest komprometterande så smällde Corona av en bildserie, och skulle den sedan undvika att hamna i skvallerpressen var den utsatte kändisen tvungen att betala.

Utredarna visste att Alberto Gilardino var en av de drabbade – han hade betalat 7 000 euro till utpressaren – men de hade inte förutspått hans reaktion på förhöret. Gilardino ringde omedelbart till Corona för att varna honom, för att uppmana honom att städa undan bevisen – utan att veta att samtalet var avlyssnat.

Där andra kändisar tacksamt hade samarbetat med polisen blev Gilardino nu anklagad för skyddande av brottsling.

En åklagare ville till och med belägga honom med förbud att lämna landet, vilket i så fall inneburit att han missat såväl Europacupmatcher som bortalandskamper.

Historien nådde snabbt medierna, och fick pannor att veckas. Vad i hela världen gjorde Gilardino så desperat att han hellre samarbetade med utpressare än lät bilderna komma ut?

Många drog en snabbslutsats:

Att han inte var orolig för att han bedragit sin partner med en annan kvinna – utan att han våndades för att han gjort det med en annan man.

Det dröjde mer än två år innan Alberto Gilardino fick ordning på sin karriär.

För varje månad i Milan såg han alltmer olycklig ut, och till sist var han knappt ens aktuell för startelvan.

Det krävdes en flytt till Fiorentina – och en återförening med mentorn Cesare Prandelli – innan målen äntligen började ramla in igen.

– Gilardino är en stor fotbollsspelare, och en väldigt känslig person, säger Prandelli.

När tränaren ska förklara Gilardinos återuppståndelse så beskriver han en speciell fotbollsspelare med ett speciellt psyke.

– Han är en snäll kille, och det borde inte ses som en defekt. Ibland blir de fina killarna utestängda från toppfot­bollen, för att de inte passar in. De har inte det där självförtroendet, den där arrogansen. Så det viktigaste är att jobba med de mänskliga bitarna.

Tänker på att dra sig undan

Gilardino själv är inne på liknande banor. Han pratar ogärna direkt om Vallettopoli, men erkänner att han inte riktigt passade in i Milan, att han grubblade och tvivlade på sig själv utan att få den stöttning och det förtroende han behövde.

– Jag kan känna att allt hade gått bättre om jag bara varit likadan som alla andra. Det är ett speciellt klimat runt San Siro, och folk påverkades av vad de såg på tv och läste i tidningarna. Kanske saknar jag förmågan att nå fram till åskådarna och få dem att känna sympati för mig.

Att spela i en lite mindre klubb i en lite mindre stad – lite längre bort från strålkastarljuset – beskriver han ”som att komma hem”.

– I Milano blev allt bara sämre och sämre. Den sista tiden i Milan var den värsta i mitt liv, till och med värre än när jag var inblandad i utredningen kring de här fotografierna.

Det finns de som säger att Gilardinos bakgrund gjort så att han är för mentalt vek för toppfotbollen, att han inte har samma brinnande hunger som fattiga arbetarklass­ungar. Själv köper han inte det.

– Den bilden stämmer inte. Jag valde att lämna mitt hem, min skola och mina vänner när jag var ung. Jag har gjort stora uppoffringar för att komma dit jag är – och på ett sätt kanske de är större än andras eftersom jag har valt bort andra alternativ.

I kväll återvänder Alberto Gilardino till San Siro. Han gör det som skytteligatvåa, och mot en bakgrund som givetvis innebär att han återigen drar till sig alla blickar.

Han ser egentligen inte fram emot det särskilt mycket.

– Ibland tänker jag att jag kom in i fotbollen fel tid. För några år sedan var det mycket mindre press, mycket färre bekymmer. Ibland tänker jag att jag bara ska dra mig undan och ägna mig åt min kemi istället.