”Jag tvivlade aldrig”

Davies tillbaka i träning efter mardrömskraschen

Sochaux. Vägen mot döden gick i rasande fart och med en berusad förare.

Charlie Davies överlevde.

Nu berättar han om den långsamma vägen mot ljuset, livet och ett VM han inte tänker missa.

– Jag kan inte ändra det som hänt. Jag måste se framåt, säger han till Sportbladet.

När Charlie Davies slår sig ner framför journalisterna har han på sig Sochaux träningströja, och en vit handduk hängd över axlarna. Det får honom att se ut som en boxare, och jag tänker att det passar rätt bra för en kille som just rest sig från sitt livs värsta smäll.

Natten efter den 13 oktober i fjol satte sig Charlie Davies i en bil tillsammans med två unga kvinnor. USA:s landslag skulle spela match i Washington, Davies och sällskapet hade varit ute på krogen.

Förlorade kontrollen

Föraren hade druckit, och förlorade kontrollen över bilen.

Passageraren Ashley Roberta, 22, dog. Charlie Davies skadades allvarligt.

Det har gått fem månader sedan dess.

– De första två månaderna… Jag sov en timme per natt. Max. Jag försökte minnas vad som hade hänt, frågade mig själv varför jag gjort det. Jag frågade aldrig ”Varför, Gud? Varför jag?”. Jag frågade mig själv varför jag inte varit smartare.

– De där första månaderna såg jag tillbaka, sen insåg jag att jag inte kan ändra vad som hänt. Jag måste se framåt.

Minns du något av olyckan?

– Absolut ingenting, jag fick en sån hjärnskakning att allt blev tomt. Det var frustrerande, jag har verkligen försökt minnas. Men det kanske är lika bra att jag inte gör det. Jag är bara glad att jag överlevde.

Har fotbollen varit viktig för dig, som rehabilitering?

– Ja. Fotbollen har alltid varit min rehabilitering, vilka problem jag än haft i livet.

För en vecka sedan kom Charlie tillbaka till Sochaux, efter veckor av intensiv sjukgymnastik på en klinik i Capbreton på franska västkusten.

– Jag kör mycket löpning, för att komma tillbaka i fysisk form. Första dagen sprang jag tre miles, andra dagen fyra miles, och så stegrar vi hel tiden. Det kommer att bli mycket individuell bollträning med Cédric Blomme (Sochaux fys-tränare), och om tre veckor hoppas jag kunna träna med laget igen.

Har du haft några bakslag?

– Inga alls. Jag har haft extrem tur. Jag bröt ju lårbenet riktigt illa, benet stack ut och det gjorde fruktansvärt ont i början. Men efter ett par veckor med massage och avslappning så släppte det. Jo, jag har haft tur.

”En bra erfarenhet”

Hur var det i Capbreton?

– Well, man vet varför man är där. Från halvåtta på morgonen till sex på kvällen är det stenhårt arbete som gäller. Jag var ­extremt trött och stupade i säng vid nio ­eller tio varje kväll. Men det var en bra ­erfarenhet.

Ashley Cole och Mickaël Essien var där samtidigt. Pratade ni?

– De hjälpte mig väldigt mycket. De är proffs och de var i samma situation som jag, de vill också tillbaka i tid till VM. Vi pushade varandra, pratade om hur kul det ska bli med VM.

USA möter ju England i VM-premiären. Psykade du Cole?

– Så klart! Jag sa åt honom att han ska se upp! Det kommer att bli en fantastisk match.

”Samma person”

Hur mycket betyder VM, tanken på VM, för dig?

– Oerhört mycket. ­Ända från det att jag kom till sjukhuset har mitt ­huvudfokus varit att ­inte låta det här förstöra mitt livs stora dröm, min chans att spela VM. Jag tvivlade aldrig. Hela tiden tänkte jag att jag skulle komma tillbaka och spela i Sochaux i april, och att jag skulle vara starkare än någonsin, bättre än någonsin.

Charlie är tacksam för stödet som kommit från Sverige, för att Tony Gustavsson hörde av sig till sjukhuset och för att internet gör att han kan spela fotbollsspel på länk mot ÖSK:s amerikan Alejandro Bedoya (”­varje dag, han väntar på att jag ska komma hem så vi kan spela”). Innan vi avslutar samtalet trycker han extra hårt på en sak:

– Jag är fortfarande samma person, fortfarande positiv och glad.

Har allt det här gjort dig starkare?

– Det måste det göra. Och inte bara starkare, det måste göra mig smartare också.