Han är dr Alex & mr Ferguson

Sportbladet berättar historien om den skotska verktygslärlingen som blev världens mest framgångsrika coach och i dag fyller 60

En maktlysten envåldshärskare, besatt av att vinna.

En omtänksam, ödmjuk och trygg fadersgestalt.

Bilden av Sir Alex Ferguson är tudelad.

I dag fyller världens bäste fotbollstränare 60 år.

Manchester United har precis besegrat Everton med 2–0 på Goodison Park. Det är annandag jul, fjärde raka segern och Ryan Giggs och Ruud van Nistelrooy har gjort målen. Men en Everton-spelare har varit planens främste. På väg ner i spelargången hinner Sir Alex ifatt honom.

Och ger Jesper Blomqvist en kram.

– Vi har alltid haft en bra relation. Som spelare har du givetvis respekt för din tränare. Mellan Alex och mig har den varit ömsesidig. Han uppfattar nog mig som professionell i det jag gör, att jag alltid är seriös och ger hundra procent, säger Jesper Blomqvist.

I Alex Fergusons värld hamnar spelare som Jesper Blomqvist högt på favoritlistan. Det är sådana som lägger grunden till ett fotbollslag. Spelare som alltid ger allt för laget, som inte ser sig förmer än andra, som fogar sig i leden utan att störa ordningen.

– Ingen spelare blir någonsin större än klubben, är Alex Fergusons motto.

Lika självklart ser han Roy Keane som Manchester Uniteds allra viktigaste spelare.

Beckham stannade hemma

Knappt två år tidigare, i februari 2000, blir David Beckhams nyfödde son Brooklyn akut sjuk. I sin bok ”My World” berättar David om paniken över att se sin son sjuk, hur han ringer andretränaren Steve McClaren och tar ledigt från torsdagens träning.

Dagen efter, när Beckham kommer till morgonträningen, tas han åt sidan av Alex Ferguson. Han får en utskällning och beordras lämna träningen.

– Jag vill inte gå in på detaljer, i United håller vi sådant inom klubben. Men det svors en del. Sedan sa han åt mig att åka därifrån, skriver Beckham i boken.

Beckham hade stört ordningen. Han hade satt sig framför klubben. Och han hade svikit kollektivet. Alex Ferguson förklarade saken några månader senare:

– Hans hustru Victoria hade varit ute och roat sig i London samma kväll. Då tyckte jag att David betett sig fel mot sina lagkamrater, som aldrig missar en träning.

Alex Ferguson har delat ut många kramar och kängor under sina 40 år som tränare. De har inte alltid varit smidiga – men de har varit taktiska. Och de har gett resultat.

Meritlistan innefattar 23 liga- och cuptitlar, han har röstats fram som världens bäste fotbollsmanager och 1999 blev han adlad av prinsessan Elisabeth.

Uppväxten var fattig

Framgångssagan började för exakt 60 år sedan, 1941 i Govan, Glasgow. Han växte upp i de fattiga varvskvarteren. Familjen tillhörde arbetarklassen och Alex började tidigt jobba som verktygsmakarlärling. Lika tidigt visade han de ledaregenskaper som senare blivit utmärkande. 1960 ledde han en strejk för att få bättre villkor.

– Jag tyckte att vi lärlingar behandlades illa varför jag organiserade en strejk. Det blev bättre sedan.

I sin självbiografi ”Managing my Life” skriver han att han aldrig kom för sent under sina fem år som arbetare.

Regler, disciplin och ordning – med dessa byggstenar skulle den socialistiskt fostrade Ferguson senare erövra fotbollsvärlden. För det är inte med demokrati han drivit sina klubbar.

– När det gäller laguttagningar, spelarköp och taktiska upplägg är det mitt ord som gäller. Självfallet lyssnar jag på mina medhjälpare. Men jag tar de slutgiltiga besluten.

Spelarkarriären inleddes i St Johnstone och även om han gärna säger det själv, var han inte mycket mer än en hyfsad centertank.

Som tränare gick det snabbt bättre. Han plockade upp St Mirren i divison ett samtidigt som han drev pub.

– Jag försökte träna ett fotbollslag samtidigt som jag serverade 120 personer mat. Jag var i säng klockan två på natten och gick upp halv sju.

Genombrottet kom med Aberdeen och första ligasegern 1980. 1983 vann laget Cupvinnarcupen.

1986, efter en kortare sejour som förbundskapten för Skottland, tackade han ja till Manchester United.

– Jag behövde två minuters betänketid, har ”Fergie” sagt.

I Manchester United gjorde han som brukligt är för en ny tränare, han värvade spelare. Brian McClair, Mark Hughes, Steve Bruce och Lee Sharpe. Sammanlagt köptes spelare för den då fantastiska summan 100 miljoner kronor. Men framgången uteblev.

Det var då, precis i brytningen mellan 80- och 90-talet, som Alex Ferguson bestämde sig för att tänka om.

– Jag sa till mig själv: Jag ska skapa mitt eget lag, med människor som vill acceptera utmaningar. Yngre spelare med optimism. Spelare som accepterar och uppskattar de krav och utmaningar man ställer de inför. De går inte med spelare som börjar bli gamla.

Tog fram spelare från U-laget

Spelare som Phil och Gary Neville, Nicky Butt, Paul Scholes och David Beckham lyftes upp i a-truppen under 90-talet.

– Det är vad Manchester United handlar om, unga spelare och deras utveckling. De är föreningens själ.

Alex Ferguson har alltid lagt ner stor tid på de unga. Överhuvudtaget har kontakten med spelarna varit viktig. Han har tackat nej till jobbet som Englands förbundskapten två gånger.

– Jag skulle sakna den dagliga kontakten med spelarna.

Både Jesper Blomqvist och Bojan Djordjic vittnar om hur ”Fergie” jobbar för att få spelarna att trivas, för att hjälpa de till rätta.

Jesper Blomqvist:

– Precis efter att jag hade skrivit på, när jag kom till Manchester första gången, kom Alex till flygplatsen och mötte mig. Han bar till och med en av mina väskor. Det hör inte till vanligheterna bland coacher.

Bojan Djordjic:

– Det var tufft att komma till klubben som 17-åring. I början hade jag mycket hemlängtan. När jag berättade det för Alex gav han mig en vecka ledigt för att åka hem till familjen. Alex är som en andra pappa, jag kan prata med honom om allt.

Det finns de som inte håller med. Efter att målvakten Mark Bosnich lämnat klubben berättade han om hur tränarens stränga disciplin och raseriutbrott. Om räddslan för att gå in i omklädningsrummet efter en dålig insats. Hur Alex kunde ställa sig och stirra på den spelare som inte skött sig.

– Hade man gjort en dålig match var man rädd, sa Mark Bosnich.

Flera är de spelare som i efterhand hävdat att Alex Ferguson tvingade de att sluta. Paul Ince, Andrei Kanschelskis och Jaap Stam. Holländaren var nära att stämma klubben.

– Jag behandlades som ett stycke kött. Till och med en storklubb som Manchester United kan vara mycket liten.

Bojan Djordjic:

– Alex är väldigt ärlig, den ärligaste människa jag vet. Har en spelare ett år kvar på kontraktet men Ferguson inte tycker att han är något för United, då får han veta det direkt.

Även Bojan har fått känna på sin coachs otyglade humör.

”Rädd har jag aldrig varit”

– Han har varit arg på mig. Men rädd har jag aldrig varit. Visst, han kan bli väldigt förbannad. När man ser att han börjar bli röd i ansiktet, då vet man att vulkanutbrottet kommer snart.

– Du ser på hans ansikte vilket humör han är på. Ska man snacka med honom är det bäst att göra det när han är på gott humör. Gärna på måndagar efter att vi vunnit.

– När han blir arg är han riktigt arg, konstaterar Jesper Blomqvist.

Vad är det då som gör honom Alex Ferguson så bra?

– Han har en förmåga att tro på sig själv och tro på de spelare han har omkring sig. När jag spelade där skulle vi möta Juventus.”Vi kommer att vinna, de är inte märkvärdiga”. Han har en stenhård tro på sig själv, det han gör och laget. Sådant smittar av sig, säger ”Jeppe”.

Under hösten drabbades United och ”Fergie” av stora problem. Han kritiserades hårt av engelsk press och vägrade ett tag att tala med media . Som värst var stormen efter 0–1 förlusten mot West Ham i början av december. United låg då på nionde plats och hade tre raka förluster.

– Senaste två åren har vi vunnit ligan enkelt. Möjligen är det ett problem. Det är lättare att spela om man måste vinna, sa Ferguson då.

Strax efteråt vände det. Segern mot Fulham i går var den femte i rad, målskillnaden på de senaste matcherna är imponerande: 17–3.

Samtidigt läckte ett rykte ut i engelsk media. Enligt en tabloid tänker Alex Ferguson – som för länge sedan tog beslutet att säsongen 2001/2002 blir hans sista – fortsätta leda laget om United inte vinner antingen Premier League eller Champions League.

Sant eller icke, det stämmer bra med den bild som finns av sir Alex, en man som är besatt av att vinna.

– Ögonblicket då du vinner är tillfälligt – sedan går jobbet vidare som vanligt igen, menar Alex som skyller sin iver att ständigt rusa vidare efter nya mål på sina föräldrar.

– I den bemärkelsen är jag en spegelbild av mina föräldrar. Min bror däremot, han är helt normal. En lugn och välartad pojk.

Så har brorsan inte vunnit 23 liga- och cuptitlar heller.

Och än är det inte över för Alex Ferguson.

Han är ju inte mer än 60.

Robert Laul