Här tystas kopian

Världens rikaste klubb – men än har shejkens lagbygge lång kvar

MANCHESTER. En upp-och-nervänd vecka i en upp-och-nervänd fotbollsvärld fick ett upp-och-nervänt slut.

Än så länge har världens rikaste klubb lång väg att vandra innan den når upp till världens näst rikaste.

helskärm

Kul så länge det varade?

Jodå, i drygt tre minuter rockade MiddleEastlands på ett sätt som nybyggda arenor väldigt sällan rockar.

Robinho hade skruvat frispark och skrivit fotbollssaga. Manchester City såg ut att ha lyckats med att hoppa före kön, rätt in i världsherraväldet.

Sedan fläskade Ricky Carvalho upp bollen i nättaket, och demonstrerade att när allting kom omkring så var Man City i grund och botten fortfarande inget annat än Man City.

En knapp timme tidigare hade jag bytt taxin mot en kamel och sambadansat mot entrén med turban på knoppen.

Chelsea fler nummer större

I alla fall var det så jag borde ha gjort, om jag hade haft för ambition att smälta in här.

En hälft av publiken tycktes ha huvudduk, en annan hälft gulgröna landslagströjor och en tredje hälft både-och.

Och om inte sammanräkningen går ihop så beror det på att här var så mycket folk att det var omöjligt att hålla räkningen när pulikrekordet seglade iväg.

Inte ens hemmafansen själva brukar tala särskilt varmt om stämningen på den här arenan – de fortsätter sjunga om att de är ”Super-City from Maine Road” – men så länge som segern hägrade skakade betongen till en arab-brasiliansk vibb med nordengelsk dialekt.

Sedan gick det en dryg halvlek, och sedan var det alldeles uppenbart att Chelsea fortfarande är både två och tre nummer större än sin nya utmanare.

City ställde upp i en 4-2-3-1-formation, med Robinho strax bakom spetsforwarden Jo. Uppställningen öppnade möjligheter framåt, men innebar stora problem centralt.

Deco tog över

Avståndet mellan Robinho och Hamann-Kompany-blocket blev enormt, och Lampard och Deco gick rätt och slätt in och tog över där Man Citys innermittfält borde varit.

Ett bollsäkert Chelsea höll i bollen tills de hittat luckorna, och såg stundtals mer bekväma ut i sin possession-fotboll än något annat engelskt lag jag sett.

Robinho startade bländande, men ägnade i stort sett

hela andra halvlek åt att springa rätt in i de återvändsfällor som gillrades åt honom.

Med sina lyckade klackar och sina meningslösa överstegsfinter gav debutanten annars exempel på båda sidor av det glittrande brasilianska myntet.

Frisparken var ju bra – även om den hjälptes av en touch i Chelsea-muren – men firandet därefter sprängde alla rimlighetens vallar.

En speciell dag

Det sögs på tummar, det tumlades runt, det kupades händer runt öron, det bugades och bockades och det pekades intensivt på det klubbmärke som inte betydde ett skvatt för Robinho för två veckor sedan.

Vad var allting värt?

Tidigare på dagen hade jag hört Man Uniteds bortafölje häckla Steven Gerrard för hans funderingar på att byta klubb – ”he kisses the badge on his chest, then hands in a transfer request” – och mot den bakgrunden undrar jag hur engelsk fotboll egentligen kommer att ta emot den här ynglingen.

En begåvad spelare, men en spelare som till och med moderklubben Santos klubbchef Jose Fernandes säger sig ”skämmas för att ha producerat”.

Nåja.

Det här var en speciell dag för Manchester City, och oavsett slutresultatet kan klubben ta med sig mycket positivt från den.

Naturligtvis är det bra att laget packas med alltmer

talang, men när allting kommer kring tror jag faktiskt att en dimension av publikens reaktioner kommer att betyda än mer.

Än finns det själ

Välkomnandet för hemvändande favoritsonen Shaun-Wright Phillips dränkte fullständigt hyllningarna av legoknekten Robinho.

Det var inget annat än ett sundhetstecken.

Än finns det själ kvar i Man City. Och så länge som det gör det kommer allt i slutändan att bli okej.