”Fotbollen blev tråkig som f-n”
Uppdaterad 2016-06-12 | Publicerad 2015-03-22
Ex-proffset Mikael Nilsson om karriären, pengarna, Hamrén – och det lugna livet i Grekland: ”Sverige är så jävla fyrkantigt”
ATEN. Marcus Allbäck blev players manager i landslaget.
Henrik Larsson, Tobias Linderoth och flera andra kastade sig in i tränarjobbet.
Anders Svensson och Anders Andersson är tv-experter.
Mikael Nilsson?
Han försvann.
Sportbladet hittade honom i en förort till Aten.
– Sverige är så jävla fyrkantigt om man som jag inte vill göra något.
20 år gammal spelade Mikael Nilsson fortfarande i division sex hemma i Ovesholm.
Två år senare, 2000, vann han SM-guld med Halmstad.
2002 debuterade han i landslaget med att göra två mål och ytterligare två år senare spelade han Sveriges samtliga matcher i EM men på tre olika positioner.
Det blev ett VM, ett andra EM, 64 landskamper och spel i Premier League, Grekland och Danmark innan han lade av sommaren 2012 som 34-åring.
Mikael Nilsson var på många sätt en ovanlig landslagsstjärna.
Han blev förmodligen den siste landslagsspelaren som hade gjort lumpen och är en av få svenska toppspelare under 2000-talet som haft ett vanligt jobb – på turistbyrån i Kristianstad innan han flyttade till Halmstad.
Därför är det kanske inte heller så konstigt att Nilsson valt ett ovanligt liv som ex-fotbollsstjärna heller.
– Jag gör inte så mycket, konstaterar han.
Vi sitter på altanen till en marklägenhet i två plan i Voula, den välbärgade förorten vid Egeiska havet söder om Aten där ”alla” utländska spelare i Atenklubbarna bor.
Semesterboendet blev permanent
Här lever den i dag 36-årige Nilsson tillsammans med frun Ulrika, döttrarna Nora, 7, och Lily, 5 månader – och tolv katter som kommer och går.
– Jag älskar djur, förklarar Ulrika.
Nilsson var proffs i Panathinaikos 2005–09 innan han avslutade karriären med tre år i Bröndby.
– Vi köpte den här lägenheten som semesterboende när vi flyttade härifrån. ”Ullis” var här ofta när vi bodde i Danmark och kunde inte riktigt släppa den.
– När jag lade av stack vi ner hit och sa ”vi får se vad vi ska göra”. Jag ville ta en paus. Nu har det snart gått tre år och vi är fortfarande kvar. Tiden går, ler Nilsson.
Det är inte utan att han har en viss semesterlook också – det lätt gråsprängda håret står lite på ända, skägget är tämligen otrimmat och den mörkgrå tröjan har någon målarfläck på ena ärmen.
– Sverige är så jävla fyrkantigt om man som jag inte vill göra något: ”Ska du inte skaffa dig ett jobb? Vad gör du på dagarna? Du måste göra något meningsfullt”. Nej, ska man vara ledig och gå hemma och ta det lugnt är det bättre att vara här. Det är en annan mentalitet. Här möts man i stället av ett ”good for you” och ”fan vad skönt att du har den möjligheten”. Och dottern trivs jättebra i sin skola så det är också en anledning mindre att flytta härifrån.
Behöver du jobba mer i ditt liv?
– Vi bor ganska litet (100 kvadratmeter) och tänker att ju lägre kostnader vi har desto längre kan vi ta det lugnt. Så jag vet inte om jag behöver jobba... men jag kommer att börja göra någonting.
Vad fördriver du tiden med?
– Tiden går fort. Jag skjutsar min dotter till och från skolan varje dag. Det är en lyx att kunna vara med henne från klockan tre varje dag. Nu har vi ju en liten också så det är mer jobb med henne. Men man går förstås ner i tempo. Får man två grejer man ska göra en dag så tycker man att det är skit- jobbigt, haha.
– Vi håller till exempel på att sälja vår gamla lägenhet i Southampton. Så jag har något mejl om det nu varje morgon när jag vaknar. Jag tycker det är skitjobbigt men när jag går in och läser det så handlar det om att jag ska skriva under ett papper och skicka till dem. Så det är inte superjobbigt och tar inte så jävla lång tid, (skratt).
Inget varumärkesbyggande
De flesta av Nilssons gamla lagkamrater i landslaget som lagt av har blivit kvar inom fotbollen på ett eller annat sätt.
För många har det säkert handlat om att ”smida medan järnet är varmt”, medan man fortfarande är het i branschen.
Du har inte känt någon rädsla med att ”försvinna” så här och bli bortglömd?
– Nej, jag ville inte jobba med fotboll när jag slutade. Jag blev så jävla trött på fotbollen i slutet när jag spelade. Det var tråkigt som fan. Jag vet inte varför. Det var skönt att sluta, jag hade spelat för länge.
”De sparkar hårdare på mig”
Nilsson tror att han hade tröttnat på fotbollen ännu tidigare om han inte hade slagit igenom så sent.
Nu har han dock fått lite av suget tillbaka och sedan ett år spelar han två kvällar i veckan.
– Det är som Korpen ungefär. Jag spelar med ett lag med mest greker i på måndagar och ett med mycket danskar i på onsdagar. Det är väldigt skiftande kvalitet.
Dominerar du?
– Njaee, jag är så dåligt tränad. Jag gör ju bara detta. Och efter att jag slutade så gjorde jag ingenting alls på 1,5 år.
Vet de andra vem du är?
– Ja, det vet de.
Har de respekt för dig?
– Ja, de sparkar hårdare på mig. Det är det. Man får akta fötterna.
Vilken position spelar du på?
– Vissa av spelarna håller hårt på sina positioner och flyttar sig inte om så Maradona hade kommit med nummer tio på ryggen. Så jag hoppar runt lite. Men jag är inte så noga med det. Det har blivit rätt mycket högermittfältare och ibland lite defensiv mittfältare.
Du är funktionell fortfarande?
– Haha, exakt.
Och blir det någon sysselsättning framöver så blir det nog inom fotbollen trots allt.
– Ja, några av dem som jag spelade med sitter på ganska bra positioner i Panathinaikos nu. Jag har pratat lite med dem. De vill anställa lite nytt folk, framför allt som scouter så det är väl det jag hoppas på lite i nuläget.
Du saknar inte rampljuset?
– Nej, men jag har heller aldrig haft några problem med det. Min relation med media har egentligen alltid varit bra.
Ja, vi är många journalister som saknar dig – och Erik Edman?
– Erik förstår jag att ni saknar, haha. Jag vill inte gärna bli igenkänd men jag brydde mig heller inte om jag blev det.
Ingen hemlängtan?
– Nej, inte alls faktiskt. Jag saknar inte Sverige, även om jag saknar min familj och mina vänner förstås.
Hur ofta är ni hemma?
– Över julen och ett par veckor på sommaren.
Inte mer?
– Första sommaren var vi hemma fem veckor men sedan har vi försökt kapa en vecka varje år (skratt).
Marcus Berg, som gör sin andra säsong i Panathinaikos och umgås en del med Nilsson, menar att kompisen numera är ”90 procent grek”.
– Kroppsligt har man vant sig i alla fall. Jag satt här förra sommaren och klagade på att det var kallt när det var 39 grader i luften och 30 i vattnet, säger Nilsson och nickar mot poolen precis intill altanen.
Avskärmad från krisen
Grekland har befunnit sig i en svår finansiell kris sedan familjen Nilsson återvände till landet.
– Som utlänningar lever vi ju lite utanför det där. Vi har inte samma problem som gemene grek. Vi behöver inte ha någon kontakt med myndigheterna, säger Nilsson.
Även om han inte lever i eller av fotbollen följer han fortfarande med till viss del och brukar till exempel se när Erik Hamréns hårt kritiserade landslag spelar. Själv lade han av i Blågult samtidigt som Lars Lagerbäck.
– Jag tycker inte det är så jävla dåligt av det jag har sett. Jag är hundra på att de går till EM.
– Sedan säger jag som alla andra: jag kan inte heller se exakt hur de vill spela eller exakt hur de vill göra. Samtidigt gick man från en förbundskapten som var extrem med sådana saker. Så det blir kontraster från ett väldigt styrt system till ett väldigt fritt.
– Jag gillar Hamréns tankar om att vi ska tro mer på oss själva. Jag upplevde den inställningen i Panathinaikos. Men det är en attitydsfråga och det kan ta ett tag att ändra det hos ett land, hos ett folk. Hamrén har rätt i att om man tror på något tillräckligt mycket är det också möjligt att lyckas med det. Men problemet är att de inte alltid ser ut att tro på det, säger Nilsson.