Så klev lille Andy fram i ljuset

Här är sagan om Sverige nye VM-hjälte Andreas Jakobsson

SAITAMA

Andreas - vem?

Hela Fotbollsengland undrade när den svenska laguppställningen presenterades.

Nu vet de.

Andreas Jakobsson, 29.

VM-hjälte.

Här är berättelsen om hur en doldis tog klivet in i strålkastarljuset.

et kunde blivit brottning. Den viljestarke tolvårige killen från Teckomatorp hade brottats i två säsonger, när karriären plötsligt fick ett snabbt slut efter en brakförlust.

- Han åkte på ordentligt med stryk och la av. Han har aldrig gillat att få stryk och tålde det nog inte, säger Bosse Jakobsson.

Det var nog tur för svensk fotboll att den där brottningsmatchen slutade som den gjorde. För inget vet hur det hade gått mot England utan en "Andy" i laget.

Sent i går kväll slog Andreas Jakobsson 00614646418 och ett par siffror till på telefonen i hotellrummet på Rafre Saitama. En film skulle precis gå igång för att avrunda en märklig kväll, men först ville han ringa ett nummer i skånska Kågeröd.

- Han trodde nog knappt själv att det var sant, säger Jessica, stolt hustru till Sveriges senaste VM-hjälte.

Det var hon som lyfte luren.

- Det här måste vara en av de bästa dagarna i mitt liv, jag svävar på moln. Andreas har kämpat så länge utan att hamna i blickfånget - jag är så lycklig för hans skull.

Andreas Jakobsson föddes i Lund den 8 oktober 1972, han växte upp i Teckomatorp och bortsett från det där korta gästspelet på brottningsmattan så kretsade hans liv i täta cirklar kring en enda sak:

Bollen.

- Det har alltid handlat om bollar för hans del, det skulle alltid hända någonting. Jag tror inte att han var mer än fem, sex år när han började spela med Teckomatorps SK. Fast då var han nog forward där i början, säger Siv.

Hon borde veta, för det var hon som födde pojken som skulle bli landslagsback.

Andreas Jakobsson har aldrig gjort särskilt mycket väsen av sig, hans utstrålning vid sidan av planen är ungefär samma som på den; han bara finns där.

Lugnet är en av hans tillgångar, spelskickligheten och elegansen två andra.

Hjärtat har han lämnat i tre skånska klubbar. Det började i Teckomatorp, fortsatte i Landskrona och tog fart på allvar i Helsingborg.

Det var där Andreas Jakobsson spelade när han blev svensk mästare 1999, det var där han spelade när proffsklubbarna började rycka i honom.

Ipswich stötte på i omgångar och lade flera bud, andra klubbar visade också intresse, men precis som med landslaget så tackade han nej första gången de frågade. Familjeskäl eller skador satte stopp, men den här gången gick det inte att säga nej till vad som kanske skulle bli sista chansen att tjäna lite pengar som fotbollsspelare. Till slut kom tio miljoner kronor in på HIF:s konto, och Andreas Jakobsson hamnade där alla helsingborgare hamnar när de blir proffs:

I Hansa Rostock.

Och i skuggan.

- Det är ovanligt att man hamnar i centrum när man spelar i Hansa Rostock, säger Andy.

För ett år sedan satt han tillsammans med lagkamraterna Marcus Lantz, Magnus Arvidsson och Peter Wibrån och var gruvligt besviken över att förbundskaptenerna verkade ha utrustats med en blind fläck just i höjd med Östtyskland.

- Man var mer aktuell när man spelade i allsvenskan, men här är egentligen fyra spelare som borde vara aktuella. Spelar man ordinarie i Bundesliga borde man vara attraktiv och med i diskussionen. Det är bara att fortsätta och så kanske någon gång så slår drömmen in, sa Jakobsson då.

Han stod vid sitt ord. Få spelare i fotbollsvärlden har fortsatt, fortsatt och fortsatt så som Andy har gjort.

Han spelar nämligen jämt.

I början av juli år 2000 kom han till sina första, trevande träningspass på Hansas träningsanläggning Warnemünde. Han fick förtroendet direkt, tog plats i laget - och släppte den aldrig.

Som libero har han varit elegant och säker, som mittback har han varit precis lika säker.

Den 3 februari i år tvingades tränaren Armin Veh byta ut Andy och sätta in holländaren Delano Hill, med 22 minuter kvar av matchen mot St Pauli.

Jakobsson linkade av planen.

För allra första gången.

Före det bytet hade han spelat varje sekund sedan han kom till Hansa Rostock, i 54 matcher i rad. Det är sådana spelare som blir populära.

Sådana, och de som lyckas i ett VM.

Den 20 maj sa Andreas Jakobsson hejdå till sin Jessica och sonen Felix som snart ska fylla tre år.

Pappa skulle åka till Japan, för att vara fjärdealternativ som mittback i den svenska VM-truppen. Det var i alla fall så manus såg ut.

Ett sent skott i söndags kväll ändrade allt.

Patrik Andersson skulle avsluta träningen med ett vänsterskott, han tog sats, sköt och - gick sönder.

- Jag fick veta att Patrik hade sträckt sig och hade lite bekymmer. Då fick jag reda på att de kunde bli spel från start, säger Andreas Jakobsson.

Efter en natt då han sov "lite mindre än normalt" kom det slutgiltiga beskedet: "Du ska spela".

- Det var oerhört roligt, även om det aldrig är kul att komma in på grund av en skada. Det var bara att gå in och göra så gott man kan, säger Andreas.

När han säger det är matchen redan över.

Han inledde den med att nicka undan ett par bollar, enkelt och säkert. Han fortsatte med att bryta framför både Michael Owen och Darius Vassell. Han spelade 90 minuter, och var säker som ett vattenpass.

Framför många tv-apparater i Sverige satt förvånade fans, som inte riktigt visste att Andreas Jakobsson är s å bra. Framför andra apparater satt de som inte var lika överraskade.

- Jag blev överraskad när jag såg att han skulle spela, men inte över hur bra det gick. Andreas är enormt placeringssäker och lugn, säger Magnus Arvidsson, lagkamrat i Rostock.

Förbundskaptenerna, de som alltid missade Rostock, öste beröm över Jakobsson. Patrik Andersson, han som skulle spelat, var minst lika generös.

I mitten satt Andreas Jakobsson, på en stol mitt i centrum för intresset.

- Det är skoj, det är lite ovanligt när man spelar i Hansa Rostock om man säger. Detta var väl egentligen den första riktiga matchen för min del. Jag har inte spelat något VM-eller EM-kval eller någonting.

Han är besviken över att ha tappat poäng, men det blev i alla fall ingen brottartung förlust.

På frågan om vilket betyg han skulle sätta på sin egen insats, svarar han:

- Var väl godkänd i dag, tycker jag.

Bara två, alltså?

- Nej, tre i så fall. Det funkade bra defensivt för hela laget med Henke (Larsson) och Mackan (Allbäck) där framme och mittfältet på det.

Andreas Jakobsson torkar en svettdroppe ur pannan och ger sig av mot hotellet. Han har ett samtal att ringa och en match att berätta om.

- För mig får det gärna vara över nu. Han har spelat en match och det gick jättebra. Nu kan han komma hem och fira midsommar i stället, säger Jessica Jakobsson.

Och gårdagens hjälte kan mycket väl bli morgondagens avbytare.

Skåningen som tog steget in i strålkastarljuset är beredd på att ta samma steg tillbaka igen. På fredag spelar Sverige ödesmatch mot Nigeria. Frågan är vem som spelar mittback då, om Patrik Andersson hinner bli skadefri.

Andy Jakobsson, den elegante backen, tvekar inte en tusendel:

- Det gör Patrik, säger han.

Simon Bank