”Vi hade 10 000 – de en miljon”

25 år efter ’Kinamurens’ fall DEL 1/3: J-O & ’Äpplet’

För snart 25 år sedan rev Sverige den kinesiska muren.

De svenska pingisherrarna gjorde det omöjliga, besegrade Kina med 5–0 i VM-finalen, vilket följdes av år av blågul världsdominans.

Men hur ser sporten ut i dag?

Sportbladet åkte jorden runt, från en sliten idrottshall i Stockholm till det mytomspunna landslagscentret i Peking, och fann två skilda världar där bara en sak förenar de gamla ­supermakterna.

Båda saknar den gamla tiden.

helskärm

Jag räknar till 110 personer i publiken.

Det låter kanske inte så mycket, men de fyller ändå hallen hyfsat – läktaren längs långsidan består bara av tre bänkrader. På den andra sidan står ett femtontal stolar.

Torsdagskväll i slutet av oktober, Liljeholmshallen i sydvästra Stockholm.

Hemmalaget Spårvägen tar emot Eslöv, vilket på pappret bör bli en klar bortaseger.

Spårvägen har inlett säsongen med fyra förluster medan bortalaget har 3–1 i kvot. Eslöv har dessutom vunnit SM-guld åtta av de nio senaste säsongerna och när jag bläddrar i programbladet noterar jag att samtliga tränare i serien har dem som favorit att ta ytterligare en titel.

Å andra sidan så har Spårvägen JO.

48 år gammal hör Jan-Ove Waldner fortfarande till i toppskiktet i vår högsta serie.

Att dagens första motståndare, den 24-årige dansken Kasper Sternberg-Sjelle också har kraftig plusstatistik behöver därför inte betyda så mycket.

Det blir en jämn match.

Sternberg-Sjelle vinner första set, JO det andra. Så fort dansken tar poäng kommer ett peppat ”ja!” medan JO är koncentrerat tyst, så som han alltid har varit, när han slår in en smash eller pressar dansken till att slå i nät.

Jodå, JO är sig lik. Bara lite äldre.

Vid ställningen 2–0 i tredje set till Sternberg-Sjelle hugger det till i JO:s ljumske. 48-åringen grinar illa och haltar när spelet återupptas – jag är säker på att det är kört. Antingen så måste JO avbryta eller så kommer han att hämmas av sin skada och bli ett lätt offer för sin hälften så gamle motståndare, tänker jag. Dansken vinner också tredje set med 13–11, men JO biter ihop och tar det fjärde med 11–9.

Det blir ett avgörande set – där JO är kyligast.

Vid ledning 5–4 tar han time-out och går fram till tränaren Mikael ”Äpplet” Appelgren, 52. Taktiksnacket är kort men ger önskad effekt. 5–4 blir visserligen 5–5, men därefter tar JO tre raka bollar.

Till sist avgör JO med en kort serve som Sternberg-Sjelle lägger i nät. Det blir 11–8 i sista set och publiken jublar när JO går av banan med en blygsam segergest.

I Pingisligan går matcherna till tre.

Tre spelare per lag ställer upp. Spelare ett och två dubblerar om det behövs, spelare tre spelar bara en gång. Att JO har chansen att göra 2–0 på sina motståndare räcker därför inte alltid för Spårvägen vars övriga spelare tillsammans bara har vunnit en match.

Även den här gången får han dålig hjälp.

I andra matchen ser det ut att bli en skräll men hemmaspelaren Anthony Tran tappar 2–0 till 2–3 mot Robert Svensson. I den tredje matchen får Spårvägens Tobias Bergman storstryk mot Mattas Översjö.

JO vandrar under tiden runt i hallen, pratar med sin mamma Marianne, 74 – hon ser alla hemmamatcher – och diskuterar förstrött med två medelålders män i mjukisbyxor.

Han dricker en kopp kaffe, skalar en banan, äter något som liknar en vetelängd (JO hävdar senare att det var en macka) och trycker in en rejäl lössnus.

Jag skrattar till för mig själv när jag tänker på att den snusande 48-åringen fortfarande tillhör toppen i den högsta serien.

Nu är det dags för nästa match.

Motståndare är Robert Svensson som nyligen har vänt hem till Eslöv efter ett antal år i tyska Bundesliga. 30-åringen är en av landets mest meriterade spelare och lär inte förlora många matcher under säsongen, men det här är JO:s kväll.

Den gamle olympiske mästaren spelar ut hela registret och det går hänförda sus genom publiken när JO tar hem duell efter duell, ofta långt ifrån bordet.

Svensson vinner en del kortare bollar, men när JO drar in matchbollen betyder det 3–0 i set (11–9, 11–8, 11–8) och stående ovationer från den lyriska publiken.

Den här gången är segergesten något mer entusiastisk, men mycket mer än en knuten näve och en vink blir det ändå inte.

Kanske vet JO att chanserna till lagseger är små – och isåfall besannas farhågorna.

Anthony Tran inleder på nytt bra i sin match, men tappar 1–0 till 1–3 mot Kasper Sternberg-Sjelle.

Eslöv åker hem till Skåne med en 3–2-seger.

– Fy fan vad surt alltså! Jävla skit!

Mikael Appelgren kommer in i omklädningsrummet med en omgång svordomar.

– Vi var riktigt nära i dag. Vi kan inte förlora sådana här matcher.

JO, som redan sitter i omklädningsrummet, börjar analysera.

– Vår tredjegubbe torskar för stort, annars är det rätt bra. Mina matcher är bra, Trans är delvis bra. Han tappar 2–0 mot Robban och har 1–0 och 10–8 i egen serve mot Kasper. Torskar man sådana matcher kan vi inte vinna. Sen gör Tran det okej ändå. Han är lägre rankad, en sämre spelare, än Eslövs.

”Det får bli nån folkis”

En hetsig diskussion utbryter plötsligt. Radarparet JO/Äpplet börjar tjafsa om hur poängen föll i Anthony Trans matcher. Efter en minut faller argumentationen ut i intet, men ingen vill ge sig.

– När det gäller siffror brukar jag ha rätt, säger JO till slut.

Äpplet skrattar till och knäcker en burk Smålands guld som han har tagit fram ur träningsväskan.

Han tar en rejäl klunk.

– Nej, fan, i nästa match får gubben spela.

Du ska spela själv?

– Nja…jag är inte sämre än de här. Men de är unga och behöver spela. Vi får se. Vi måste göra något i alla fall.

Behöver du en öl efter förlusten?

– Ja, det får bli nån folkis i kväll.

Öl hade det blivit även om Spårvägen hade vunnit, visar det sig.

Efter hemmamatcherna brukar spelarna gå till en sportbar i närheten, en tradition som Äpplet plockat med sig hem från åren i Bundesliga.

Men innan ölträffen passar jag på att intervjua i några minuter, vilket räcker till en hel del. JO är öppen och pratsam, men hinner ändå inte med i tempot när Äpplet eldar på samtalet.

Brukar du spela så här bra, JO?

– Första matchen är sådär. Den är taktisk.

– Taktisk och klok, inflikar Äpplet.

– Andra matchen… Robban och jag har mötts hundra–tvåhundra gånger på träning de sista tre åren, när vi spelade i Fulda i Tyskland. På träning är det 50/50, men jag har hela livet tränat mot vänsterhänta så spelare som Robban passar mig perfekt. Jag är van vid Äpplet, Erik Lindh, Thomas von Scheele, Stellan Bengtsson...

JO blir tyst en sekund.

– Det är min bästa match i år. Jag slog Faban Åkerström, han som vann SM, med 3–0: fyra, fyra, fyra (11–4 i samtliga set). Men Robban är en mycket bättre spelare.

Äpplet bryter in igen:

– Fabian är en sån spelare, att om du kan lira mot hans typ, då vinner du.

Samtalet byter spår.

Nu pratar vi om att många från ”det gamla gänget” fortfarande spelar.

– Vi håller bra klass: jag, JO, Jörgen. Peter Karlsson är också bra. Vi har lärt oss från grunden, det är det som är grejen, säger Äpplet.

Säg att ni skulle plocka ihop hela det gänget i ett lag. Hur skulle ni då klara er i högstaligan?

– Skitbra, herregud.

Finns det ett bäst före-datum?

– Jag är 52 och börjar känna mig lite sliten, haha. Nä, man måste ha tur med skador. Vissa har lagt av vid 30 på grund av knän och annat. Och efter 40 börjar det bli jobbigt att träna hårt.

Vad är hemligheten för dig och JO då? Fysiskt, menar jag.

– Vi läser spelet bra så vi använder inte lika mycket kraft som de andra. Jag har inte en valk under mina fötter. De flestas fötter är helt söndriga – jag har bebisfötter!

Varför?

– Jag rör mig mjukt. Om jag kommer ut i forehand så är det kanske hundrakilos kraft, men för en annan spelare är det trehundra, säger Äpplet och reser sig upp.

– Nä, nu måste jag iväg och ta en bira.

Äpplet försvinner lika snabbt som han pratade men JO sitter kvar ett tag till.

Jag frågar honom om han får samma kickar av pingisen än i dag.

– Det är lika kul att lira, det brukar vara drag när vi spelar, men jag måste köra lägre tempo. Jag kan inte ge mig in i tolv–tretton långa bollar på rad längre. Förr var det bara att skaka av sig, men är man 48 bast så får man vara taktiskt skicklig ibland.

Det var Sverige mot Sverige i EM-finalen 1982 i Budapest.

Mikael Appelgren, 20, vann en tuff femsetare mot Jan-Ove Waldner, 16, vilket blev startskottet för en enastående generations framgångar.

Under de kommande två decennierna dominerade Sverige världspingisen på ett häpnadsväckande sätt.

JO vann allt som gick att vinna och räknas allmänt som den bästa spelaren genom alla tider.

Äpplet tog hem fyra VM-guld och nio EM-guld, varav tre i singel.

Jörgen Persson bräcker Äpplet både i antal VM-guld (fem) och EM-guld (tio) och var under 1991/92 rankad som etta i världen under nästan ett års tid.

Erik Lindh, Thomas von Scheele, Ulf ”Tickan” Carlsson och Peter Karlsson har också samlat mästerskapsmedaljer på hög och på damsidan, som visserligen inte var lika framgångsrik, tog Marie Svensson EM-guld 1994.

Men efter Peter Karlssons EM-seger 2000 kom framgångarna av sig. När 37-åriga Li Fen, ex-kinesiskan som nyligen hade fått svenskt medborgarskap, tog EM-guld i somras var det den första individuella titeln på tretton år.

Några dagar senare är vi tillbaka i Liljeholmshallen.

Träning för Spårvägen, 31 år efter finalen i Budapest.

JO och Äpplet nöter koncentrerade backhand- och forehandslag mot varandra innan det går över till spel. Mot slutet av passet kommer prestigen in och när JO vinner en boll vrålar Äpplet rakt ut.

– Sån jävla tur att det inte är sant!

JO svarar nästan lika högt:

– Hur kan du säga att det är tur?!

– Kolla nätet! skriker Äpplet tillbaka.

Chefstränaren Robert Svanberg, som med sina 25 år kunde ha varit son till Äpplet eller JO, skrattar.

Robert menar att den största anledningen till att ”gubbarna” fortfarande kan spela på hög nivå är deras vilja att förändra sitt spel. Pingisen har utvecklats – och spelarna med den.

JO nickar när jag tar upp tränarens kommentar.

– Man hade inte fått två bollar mot sig själv. 1982 är några år sedan, det gick surrealistiskt långsamt på den tiden. Nu spelar alla lika hårt även med backhand.

Vi har slagit ner oss på en bänk. Äpplet kommer förbi och skiner upp när jag berättar att tränaren sagt att Äpplet är den som matchar stjärnan Waldner bäst på träning.

– Jaja, det är jag, säger han.

– Men på slutet har det inte blivit så många vinster, säger JO snabbt.

– Jag börjar bli gammal nu, säger Äpplet.

Hur mycket allvar och hur mycket glimt i ögat är det mellan er?

– Vi kämpar ju som fan, säger Äpplet.

JO:

– Jag tävlar knappt. Jag kör Safir i Örebro och SM i mars, så jag måste ta vara på träningen.

Äpplet:

– Men man behöver en morot. Vi kan inte stå och köra övningar som de här (pekar på de andra spelarna). Man måste ha något för hjärnan.

Kopierade succéreceptet

JO berättar om hur landslaget tog till sig Kinas träningsmetoder på 80-talet där samma slag repeterades om och om igen i hög hastighet. Träningsmängden och tempot i övningarna var nyckeln till Kinas dominans.

– Jag var i Kina som 14-åring och då kom bollådan fram. 600–700 bollar som de bara matade, man var helt slut efter tjugo–trettio. Men i slutet av veckorna så körde jag hundra bollar i rad utan att stanna.

Hur skulle du beskriva styrkeförhållandet mellan Sverige och Kina i dag?

– Haha, mot Kina?

– Det är ju helt kallt. Men det är svårt. Vi hade tio–tolvtusen som mest som spelade pingis, de har en miljon. I längden går det inte att hänga med. Och vi har tappat, det är inte bara pingisen.

Vad fattas i dag?

– Alla sitter vid datorer. Sen kan du ju kolla i skolan, hur mycket har gymnastiktimmarna gått ner? På min tid spelade vi fotboll på långrasten, A mot B. På den andra rasten hade vi pingis, vi hade tio bord på skolan. Nu är alla mycket slöare. Jag har pratat med Ingmar Stenmark och han säger att det är samma inom skidorna. De lägger inte ner samma tid.

Du då, hur mycket tid lägger du ner?

– Jag kunde säkert ge ytterligare lite för att prestera ännu bättre. Men jag måste ha skojet med så det blir kul att träna. Jag har vunnit EM, VM, OS – ja, rubbet – då kan man ju inte säga att det är jätteseriöst att kämpa om en vinst i elitserien.

– Jag har sex–sju–åtta kilo för mycket redan nu men skulle jag lägga av så hade det blivit tio till. Löpning gillar jag i och för sig, jag brukar köra sex–sjukilometerspass på sommaren. Men gym, hålla på och pumpa och sånt, det orkar jag inte.

Och där får du inga applåder heller.

– Nej, där är det mest anabola, haha.

Hur mycket betalt får du av Spårvägen?

– Jag spelar bara för att ställa upp för klubben, det är nästan gratis. Jag har spelat här sedan jag var sex år och inte betalat en spänn för någonting. De har fixat resor, föräldrar har kört mig…allt.

Du betalar tillbaka?

– Ja, lite så.

Vad hade du gjort om du inte spelat?

– Jag hade nog haft en del uppdrag inom pingisen. Jag är inte sugen på ett nio till fem-jobb. Men jag har gjort en del grejer i Kina där jag kan använda mitt namn.

Att Jan-Ove Waldner är ett gångbart namn i Kina är en underdrift.

I mitten av 90-talet gjordes en undersökning där de mest berömda utländska personerna röstades fram av det kinesiska folket.

Vilka metoder som användes har jag inte lyckats reda ut, JO vet inte heller. Men att Lao Wa (”Gamle Wa”) blev tvåa på listan, endast slagen av USA:s dåvarande president Bill Clinton, säger en del om hans status i världens största land.

– Michael Jordan var trea eller fyra tror jag. Det är lite sjukt egentligen, säger JO fundersamt.

Senast han var i Kina var bara ett par veckor sedan.

Den här gången handlade det inte om att göra reklam och öppna dörrar för ett svenskt storföretag som Volvo eller Electrolux, som han ofta har gjort, utan att lansera en liten pappersbit.

Som förste utlänning någonsin har JO fått äran att pryda ett frimärke i Kina. Uppståndelsen blev också stor när han dök upp i Peking.

– Jag förstår att Zlatan inte kan gå ut på stan i Sverige. Förr när jag var i Kina hade jag två säkerhetsvakter utanför min dörr från morgon till kväll, det gick inte annars. Men det var jobbigt i Sverige också ett tag. När det var som värst med uppmärksamheten, efter OS-guldet 1992, tog jag omvägar om jag skulle till Globen eller liknande. Och Kina, det kan bli kaos.

Men hur är det att pryda ett frimärke?

– Ja…det går ju aldrig bort. Det kommer nog kännas rätt kul när man är 87 och tittar tillbaka. Då har man ändå gjort något i livet.