”Vi andra kan bara tacka för att vi fick vara med på resa”

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-14

Per Bjurman på plats när Foppa lämndade in

DENVER. Foppas karriär är över.

Nedslående – och väldigt överraskande.

Men kanske inte ändå.

Efter senaste matchen kunde den lyhörde förmodligen höra på den bedrövade Foppa att han inte tycker det här kändes som det ska kännas.

Jag trodde det skulle bli en stillsam morgon här i Denver, bestående av en lugn morgonvärmning, lite Foppa-snack i omklädningsrummet och sen en lunch på den fina dinern vägg i vägg med Pepsi Center.

Men morsning korsning.

Så fort jag kommit till hallen går jag in i Avalanches presschef Jean Martineau och han undrar, med lätt jagad blick, om jag hört.

Nej, vadå?

– Peter håller presskonferens 14.30 idag. He's retiring.

Orden hänger i luften några sekunder, det tar ett tag innan jag förstår vad karln säger.

Sedan känns det bara...ja, vad? Snopet. Överraskande. Nedslående.

Varför han, efter bara två matcher, tar det här beslutet är inte känt ännu, det kommer han inte att berätta förrän vid presskonferensen ikväll, men det skulle förvåna om det beror på den där förbannade foten eller några andra skadade kroppsdelar. Hälsomässigt har han inte sett ut att ha några problem alls.

Att döma av hur Foppa lät efter matchen i Nashville i lördags kväll handlar det snarare om att han känner att han inte längre kan prestera på önskvärd nivå.

Där omvärlden såg ännu en helt okej insats av en som inte spelat match på elva månader var han själv exceptionellt självkritisk.

– Jag tycker inte alls det kändes bra idag...jag är steget efter hela tiden...jag har det tungt i en-mot-en-lägen...hittills har det här inte känts som någon särskilt lyckad comeback, lät det.

Hur som helst blir det alltså inget mer nu.

En av de största karriärerna i den svenska hockeyhistorien – ja, kanske den största av dem alla – är definitivt över.

Det är förfärligt trist, jag tycker personligen att det här comebackförsöket börjat lovande och såg fram emot att följa honom under en spännande senvinter vår.

Men han vet förstås bäst själv hur han bör göra och vi andra kan bara tacka för att vi fick vara med på resan.