”Jag hade tankar på att avsluta livet”

Brottaren Eddy Bengtsson hamnade i en livskris

helskärm

GÖTEBORG. När Eddy Bengtsson slutade med brottningen kunde han inte föreställa sig att den tuffaste matchen återstod.

Den mot livet. Plötsligt låg han i brygga, utbränd, deprimerad och nyskild.

– Jag hade tankar på att avsluta livet, säger 30-åringen i en stor intervju om den djupa livskrisen,

papparollen och den nya karriären som MMA-fighter.

Eddy Bengtsson kommer aldrig att glömma de osäkra stegen, de som ledde honom bort från den tillfälliga brottarmattan i Lisebergshallen, bort från den sport han vigt sitt liv åt, bort från sin identitet.

Det var i mars 2007 och göteborgaren hade avslutat karriären med att vinna bronsmatchen i SM.

– Jag kände ett fruktansvärt vemod. Det enda jag visste var att i morgon är jag 27 år och brottningspensionär, säger han.

Hoppade av skolan

Som ung drömde Eddy Bengtsson om att bli brandman. Han började studera på omvårdnadslinjen, men två raka pallplatser i junior-VM fick honom att hoppa av gymnasiet och satsa allt på brottningen.

Han hade alltså ingen utbildning att falla tillbaka på. Där stod han, vilsekommen i den så kallade verkligheten. Meritlistan med 19 SM-guld, medaljer från 14 internationella mästerskap och två OS-starter var plötsligt inte mer värd än ett tuggummi fastkletat på undersidan av en parkbänk.

– Med facit i hand var det jävligt korkat att hoppa av skolan. Jag hade inte förberett mig på vad som skulle hända efter karriären och hamnade i en livskris.

Eddy Bengtsson var van vid att ta ut sig på träningarna och sökte samma behagliga trötthet på jobbet på ett lager på Hisingen.

Pang.

Det tog tvärstopp när 130-kilosbjässen sprang in i väggen, och det var bara en i raden av smällar.

Eddy insåg snart att livet kan vara betydligt grymmare än Aleksandr Karelin.

”Jag trodde inte på utbrändhet”

Han sitter i köket på pappa Connys bygg- och målerifirma och berättar om sitt helvete. Om ångest, om sömntabletter och antidepressiva läkemedel, om en kompis som försvann och påträffades drunknad, om skilsmässan från kvinnan han kallar sitt livs kärlek.

– Jag trodde inte på det här med utbrändhet, att det bara var mesar som drabbades. Jag var en hård brottare som skulle klara vad som helst, men det var som om någon sparkade undan benen på mig. Jag hamnade i en jävligt djup depression. Jag förstår att min fru tröttnade på mig till slut. Vi grälade mycket och gjorde dumma val. Vi köpte ett hus trots att vi inte hade råd. Ja, när man får barn ska man ju även ha hund, hus och Volvo. Vi var så jävla korkade och försökte köpa en dröm.

Köpa en dröm? Lycka handlar väl egentligen om att må bra i sig själv?

– Jo, jag har insett att jag inte behöver den fräckaste bilen, värsta båten och största huset. Många tror nog att man kan mäta livet i prylar, men jag har inte träffat någon som har blivit lyckligare av pengar. Nu har jag en trea i Majorna och är jävligt nöjd med mitt boende.

Hur pass illa ute var du ekonomiskt? 2008 gjorde kronofogden ett utmätningsförsök.

– Jag sket i allt, fick betalningsanmärkningar och det ena med det femte. Jag hade tankar på att avsluta livet. Så pass illa var det. Då skiter man i räkningar och hela Svensson-drömmen. Vad jag än gjorde kändes det som att jag var i vägen. Jag ­sårade nära och kära, gjorde ingenting rätt. Enda anledningen till att jag tog tag i mitt liv är min son. Det är underbart att se en själ i den där lilla krabaten. Jag önskar att jag kunde vara hemma med honom jämt.

Du är själv ett skilsmässobarn och växte upp med din pappa.

– Ja, och därför blev min skilsmässa en sådan besvikelse. Jag sa att mitt barn ska inte bli något skilsmässobarn. Sedan separerade vi när Cornelis var tio månader. Det gjorde ont i själen.

Har du ingen kontakt med din mor, som försvann ur ditt liv väldigt tidigt?

– Nej, en så velig och strulig person vill jag inte ha i mitt liv. Farsan har skött sitt jobb och gett mig uppmärksamhet så att det räcker och blir över. Sedan har farmor tagit ett jättestort ansvar för mig. Det är en fantastiskt go’ kvinna. Hon är 75 år och en riktig friskus. Kolla bara här, säger Eddy och öppnar kylskåpsdörren.

– Inte en käft äter av det, men hon bakar till firman och knökar in grejer i kylen. Vill du ha lite hembakt till kaffet?

När Eddy Bengtssons liv var som mest kaotiskt ringde telefonen. I andra änden hörde han vännen och promotorn Marko Gyllenland.

– När han sa att de skulle arrangera en gala trodde att han ville bjuda in mig som åskådare, men jag blev erbjuden att vara med. Jag hade sett MMA på tv och tänkte att, ”Herregud, det där kan väl jag göra bättre”. I tv-soffan är vi ju alla experter, säger Eddy.

MMA blev Eddys medicin

Det var så han blev en del av MMA-världen. Den brutala kampsporten är ifrågasatt av forskare och läkare, men för Eddy Bengtsson fungerade mixed martial arts som ett slags medicin.

– Träning är det enda läkemedlet som fungerar när jag mår dåligt. Jag har varit nere på botten, men nu är jag på väg uppåt och mår bra. Det fanns en utväg. När jag började träna vägde jag närmare 150 kilo och var i fruktansvärt dålig form. Efter åtta veckor hade jag gått ner 20 kilo och började känna igen mig själv igen.

Eddy Bengtsson är klädd i jeans och en t-shirt med texten ”Blåvitt för evigt”. Tyget stramar över hans överarmar, som är stora som silltunnor.

Han har vunnit tre av fyra MMA-matcher och tävlar på nytt på fredag, då Aleksander Emelianenko står för motståndet i en gala i Moskva.

– 99 procent av världens befolkning tror att jag kommer att bli slaktad, men det tror inte jag, säger Eddy och sträcker sig efter kaffemuggen.

Vad känner du när du går upp i ringen? Handlar det om skräck?

– Ja, den som inte är rädd har nog gått en eller två matcher för mycket. Det är så nära ett gladiatorspel du kan komma. Vi vet att det finns risker. Å andra sidan var jag rädd som brottare och när vår son skulle förlösas. Den som känner rädsla håller sig på tå och blir inte loj. Går det dessutom bra kan det handla om en skön skräck. Det är en instinkt som förmodligen ligger i dvala hos många människor.

De flesta föräldrar säger till sina barn att det är fel att slåss. Vad säger du, som pappa och MMA-fighter?

– Cornelis är för liten för att förstå vad jag sysslar med, men jag tycker också att det är fult att slåss. MMA handlar inte om slagsmål. Det är en väldigt hård kampsport, men jag vill inte skada någon motståndare. Jag vill vinna för att jag är bättre. Många tror att det bara är att sparka, slå, bitas och rivas, men det handlar väldigt mycket om försvar och olika tekniker. Vanvett eller fascinerande? Folk får tycka vad de vill. Vi lever i ett fritt land.

Vad har du för drömmar i dag?

– Att kunna spara ihop pengar så att jag kan åka på utlandssemester med min son. Varje dag pratar han om att flyga flygplan. Jag drömmer inte om en världsmästartitel eller att bli multimiljonär i USA. Mina drömmar har inte med idrott att göra längre. De är mer mänskliga.

Apropå pengar. Stämmer det att du en gång fick ett travtips av Frank Andersson, som kunde ha gjort dig till miljonär?

– Ja, det måste han varit 1996 eller 1997. Han ringde på väg hem från Oslo. ”Bengtsson. Fan, jag hinner inte lämna in travet, men har tre spikar till dig. Resten får du ta ut själv.” Jag vet knappt skillnaden mellan kusk och häst, men farsan fyllde på med hästar i de andra loppen.

– Sedan åkte jag till ett ombud på Maria­plan. När han tryckte in spelbongen i maskinen hade de precis stängt, så den blev inte registrerad. Som den orutinerade V75-spelare jag är såg jag ändå loppen och fick se våra hästar vinna. Det hade gett fyra fem miljoner. Det är rätt komiskt, men det är enda gången jag har haft sju rätt på travet. Det var väl inte meningen att vi skulle vinna de där pengarna. Livet har toppar och dalar, och jag tror att det jämnar ut sig.

Går livet att likna vid en brottningsmatch?

– Utan tvekan. Livet är en kamp och ibland gör det ont. Det har jag lärt mig. Ibland ligger man i brygga och är nära att tryckas dit. Då gäller det att fortsätta kämpa. Till slut vänder det, säger Eddy Bengtsson.