Ett svenskt Superbowl

Jennifer Wegerup

SM-finalen bjöd på storslagen underhållning

SM-final i amerikansk fotboll.

Det är en bit kvar till Superbowl.

Men det ändå är inte fel.

Inte fel alls.

Det finns nog få ställen som är mer lämpade att tillbringa en söndag på än på  Zinkensdamms IP och i kvarteren runt arenan. Här finns fortfarande lite genuin söderkänsla kvar, här är det okej att sitta avslappnat sliten med en opretentiös stor stark och bara vara sig själv rakt upp och ner, skjuta undan bakfylla och ångest inför klockan som tickar mot måndag.

I går bjöd Zinkendamms IP på några timmars fin underhållning och glömska från vardagen, med SM-final i amerikansk fotboll. Stockholm Mean Machines på sin hemmaplan, med fans som värmde upp på South Side och långsamt strömmade till, målade läktarna i blått. På andra sidan Arlanda Jets, svarta och orange ballonger och hejaklacksledare i små kjolar och med stora ambitioner.

För första gången i Superseriens 23-åriga historia möttes Mean Machines och Jets i final, och en skön förväntan, helt utan fotbollens hatiska övertoner, fyllde den milda höstluften.

Superserien har denna säsong utökats till sju lag och effekten blev den önskade med flera tuffa matcher och spänning ända in i sista omgången, och först då blev det klart vilka som skulle gå till slutspel.

Publiken var en skön mix av djupt koncentreade 30-plus-män, kvinnor, småbarn och tonåringar i kepsar, luvor och nerhasade jeans. När Nirvanas ”Smells like teen spirit” fyllde högtalarna kändes det inte helt fel. Fast Kjell-Ove Säfström i Mean Machines kanske inte håller med. 50-åringen vann i går sin tionde SM-titel och respekt är ett för litet ord i sammanhanget. Själv var han rätt ordknapp, men desto mer kärnfull, när han efteråt konstaterade att det var ”jävligt roligt” att vinna. 

”Bara ett lag på planen”

Alla vi på Zinken hade då fått se en match där klyschan om ”bara ett lag på planen” kändes klockren. 

”Det får gärna se illa ut bara vi slår dem”, sa Arlanda Jets Joshua Scurlock inför matchen.

Nu såg det illa ut – och man förlorade. För all del, Jets kämpade med hela sina orangesvarta hjärtan, men man stred mot övermakten. År 2003 tog Jets hem SM-guldet men Mean Machines kan skryta med att ha vunnit det 1990, -97, -98, -99, 2000, -02, -04, -05, -06 – och nu -08. 

Inte ens Jets amerikanske stjärn-quarterback Scurlock räckte till för att stoppa Mean Machines offensiv.  Oskar Dahlman, Kim Taalbi och de övriga silverhjälmarna var helt enkelt för starka. Lika viktig för segern, om inte viktigare, var dock Mark Nicolet, Mean Machines quarterback som varit nära spel i NFL och som i går visade varför. 

Apropå starka, för en oinvigd som jag, som oftare sett NFL på tv än svenska Superserien, såg spelarna betydligt mindre ut än de amerikanska biffarna. Men å andra sidan väger nämnde Säfström 110 kilo och det är ju inte myggvikt direkt...

Mina stunder framför NFL till trots, att hänga med

i amerikansk fotboll är ingen lek, något som det svenska förbundet är medvetet om. Man jobbar hårt för att få mer tv-tid och insatta kommentatorer. Den som tycker att offside-regeln i fotboll är knivig har här en utmaning på en helt annan nivå...

Skönt spel och tuffa tag

Alla avbrott är en annan nackdel, men där slutar också mina invändningar.

I övrigt var det skönt spel, tuffa tag, touchdowns, rök och eld, plymviftande, raketer, feta hamburgare, allt inramat av stolta gamla träd i brinnande höstfärger och Stockholms liv och brus, utanför den vackert slitna arenan.

Till sist stod så Mean Machines som segrare och tränare Robert Johansson kunde bara nicka belåtet, ösa beröm över spelarna och konstatera att ännu ett guld var bärgat. 

Utanför drev en övergiven Jets-ballong fram, precis vid fötterna på en ensam man med Coop-kasse som stretade mot tunnelbanan. Måndag morgon i antåg – för alla utom Mean Machines och de fans som drog för att fira. För dem var i morgon verkligen en annan dag.