Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Tobias, Tim

Strålande Småland

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-20

ALLT LJUS PÅ SMÅLAND Johan Davidsson, Andreas Jonsson och Patrik Ingelsten är alla framstående profiler i svenska topp lag – HV 71, Dackarna och Kalmar FF – alla från Småland.

Smålandsklubbar är bäst i ishockey, fotboll och speedway.

Märkvärdigt?

Inte det minsta.

Varför äta sushi och dim sum när det finns isterband?

Varför bära slips när skinnvästen är en odödlig fluga?

I Småland är inget märkvärdigt – och den mentaliteten skapar vinnare.

HV71 är regerande mästare i ishockey, Kalmar FF toppar allsvenskan i fotboll och Dackarna har alla möjligheter att på nytt köra hem SM-guldet i speedway till försvinnande lilla Målilla.

Småland dominerar – trots att det inte borde vara möjligt.

Det handlar om ett landskap med 710 000 människor, att jämföra med 1,7 miljoner för Storstockholm. Sett till invånarantalet borde varenda SM-pokal hamna i 08-området, men så är det alltså inte.

Jönköping, Kalmar och Målilla.

Småland regerar i de tre största arenaidrotterna.

Flanellskjorta före finkostym

Det är där de finns, de märkvärdiga som är allt annat än märkvärdiga.

När sångerskan Lena Philipsson, från Vetlanda, slog igenom så förväntade sig omvärlden att hon, som de flesta andra artister, anlitade någon av landets ledande designers.

Inte.

– Jag syr mina egna kläder.

Märkvärdig?

Knappast.

Ingvar Kamprad blev en av världens rikaste människor, men är på ett sätt fortfarande den där sexåringen som sålde tändstickor med utgång från barndomshemmet i Elmtaryd. När nya Ikea-varuhus ska invigas tar han hellre på sig flanellskjorta och skinnväst än finkostymen.

Märkvärdig?

Nä, smålänningar är som de är.

Opåverkbara.

Arbetsvilliga.

Rejäla.

Envisa.

Hjälpsamma.

Äregiriga.

Okomplicerade.

Mentaliteten har skapat vinnare inte minst inom idrotten.

Carolina Klüft är vid 25 års ålder en av våra största idrottskvinnor genom tiderna, men hon beskriver sig själv som en vanlig skitunge från Småland.

Stefan Edberg och Mats Wilander tillhörde världseliten inom tennis under många år och fixade 1988 en småländsk Grand Slam.

Märkvärdiga?

Icke.

Katig är ett småländskt ord för stöddig, men det används i regel bara för att beskriva stockholmsjävlar och andra uppblåsta storstadsbor.

Opåverkbara, arbetsvilliga, rejäla, envisa, hjälpsamma, äregiriga och okomplicerade är också en beskrivning av Fredrik Stillman, Nanne Bergstrand och Jörgen Kling – mänskliga symboler för HV71, Kalmar FF, Dackarna och idrottslig Gnosjö-anda, tre ursmålänningar som länge har brunnit för sina uppdrag inte bara för sin egen, utan för hela bygdens skull.

Inget utrymme för divalater

Spelare och förare är hämtade från när och fjärran, men väl på plats bland granskog, glasbruk, stenrösen, ostkakor, församlingshem och gäddfiskare formas de av sin omgivning och underkastar sig sina roller i lagmaskinerna. Den i många fall påtvingade ödmjukheten skapar mästare.

I Småland finns det inte utrymme för stora egon och divalater.

Inför Gud och sportchef Stillman är bibelbältets hockeyspelare alla lika.

Spelarna i Kalmar avslutar varje säsong med något så glamouröst som isterband och stuvad potatis. Det är det som serveras, även om du heter César Santín och föredrar feijoada.

När Dackarna vinner SM-guld dricker förarna öl direkt ur burken. I Målilla finns inga champagnebarer, inga trendiga nattklubbar. Det brukar vara så i ett samhälle med knappt 2 000 invånare. För den som har något att fira duger det med smågodiset från Göstas kiosk och mandelkubbarna på Konsum.

Det talas inte om stjärnor i Småland, på sin höjd nyckelspelare och profiler. På många arenor nämns inte ens idrottsmännen vid namn. Det är ”Karl Oskars lu”och ”Di däringa polackerna”.

Att de har blivit bäst i Sverige inom respektive idrott är inte så märkvärdigt – och det är det som är så märkvärdigt.