Forskningen: ”Så ska du stötta ditt idrottande barn”

Kristoffer Bergström

Idrottspsykologen svarar: ”Gå inte på alla matcher”

helskärm

Får du skrika på ditt barn från läktaren? Ska du snacka taktik med din älskling i bilen på väg hem från träningen? Och är det verkligen lämpligt att gå på alla ungarnas matcher?

Den 9 december släpper Johan Fallby, idrottspsykologisk rådgivare och anställd av toppfotbollsklubben FC Köpenhamn, boken Gör det bättre själv om du kan! som riktar sig till mammor och pappor till sportande barn.

Som en del av Sportbladets granskning bad vi Fallby reda ut vad samlad forskning säger om de vanligaste och knepigaste frågorna som idrottsföräldrar har.

Ska du som förälder gå på alla ditt barns matcher?

– Ja och nej. Inledningsvis är det bra att vara där och ge barnet chans att fatta tycke för idrottsmiljön. Sedan ska du inte närvara för mycket. Låt barnet öva på att frigöra sig. Gå på någon match och visa intresse, men inte så att barnet tänker att pappa eller mamma är här hela tiden. Idrotten är barnens grej, tillsammans med ledarna.

 Okej, men när det inte är träning, är det bra att träna extra med sitt barn där hemma?

– Ja, jag tycker att man ska leka ihop, men avhåll dig från att styra. Säg inte ”nu ska vi gå ut och träna”. Däremot blir det en rolig social aktivitet om barnen själva säger ”ska vi inte gå ut och lattja lite?” och du följer med. Låt sedan

barnen bestämma innehållet och använda sin egen kreativitet.

Ska du gå till tränaren och tipsa om taktik eller en övning som du tror skulle hjälpa barnen?

– Nej. Föräldrarna ska inte lägga sig i det. De ska vara närvarande men inte styrande. Det enda ansvaret är om det pågår allvarligare saker som psykisk eller fysisk misshandel. Självklart ska du kliva in då.

När det blir match, ska du ropa tips och råd från läktaren?

– Nej. Kort och rakt svar. Nej.

Men om det står en dåre bredvid dig på läktaren och vrålar, ska du säga till den då?

– Nej. Låt bli att starta bråk på läktaren. Lyft det i stället med föreningen i en mindre emotionell miljö, fråga vilken policy de har och hur man gemensamt kan efterleva den.

– Är personen från motståndarlaget är det bästa att påtala för deras ledare att det är stökigt när de spelar. Oftast ger det inget att ge sig på personen och skapa en kontrovers på läktaren. Idrottsmiljön ska vara positiv och inbjudande.

Hur gör du i bilen på väg hem: är det bra att prata taktik där?

– Nej, det tycker jag inte, men det här är lurigt. Föräldrar säger att barnen vill prata på hela tiden, men barnen kan lika gärna vara

så tajta att de inte vill svika föräldern. ”Pappa vill nog veta”, kan de tänka. Så ska du snacka om idrotten ska barnet inleda det. Gå inte in och ge råd, låt barnet reflektera. Det är spännande att höra vilka ord de sätter på det.

– Om ni börjat prata om idrotten kan du fråga ”vad hände på träningen i dag?”, men börja inte med ”vann ni?” eller ”gjorde du mål?”. Fokusera i stället på att barnet gjort sitt bästa och upplevelsen i sig.

– Det här är klassiskt: föräldrar säger att barnen älskar att vinna och, ja, men de har glömt det efter fem minuter. Föräldrar fortsätter prata taktik, de säger ”varför spelade Olle i dag?” medan barnen för länge sedan gått vidare och börjat leka kurragömma. Tävla gärna, men gör det på barnens villkor.

Hjälp finns att få

  Hur ska jag uppträda som idrottsförälder, och hur ska jag agera om mitt barn mår dåligt ­efter att ha blivit kränkt av en ­vuxen? Rädda ­barnen, som har inlett ett samarbete med Riksidrotts­förbundet, hänvisar till F­öräldratelefonen, 020-786 786.

 ”Det finns fruktansvärda ­avarter, ­föräldrar som skriker ’jävla ­filmare’ till sju­åringar och ledare som ropar till elvaåringar att de ­spelar som ’jävla k­ärringar’. Många barn lämnar idrotten för ­tidigt och det är olyckligt”, säger Ola Mattsson, chef för Sverige­programmet.