En mästarbrottare är död

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-30

Bertil Antonsson blev 85 år

Mästerbrottaren Bertil Antonsson har avlidit i en ålder av 85 år.

Brottarstaden Trollhättans störste son – född i Trollhättan 19 juli 1921, död i Trollhättan 27 november 2006.

Däremellan hann han med att bli världsmästare tre gånger, europamästare två gånger, olympisk silvermedaljör två gånger och ta 24 SM-guld.

Bertil Antonsson (th) tillsammans med tränaren Robert Oksa.

Trots att han aldrig vägde över hundra kilo tillhörde han i över 15 år världseliten i brottningens tyngsta klass, tungvikten.

De flesta av sina internationella mästerskapsmedaljer tog ”Anton” i fristil, och med minsta lilla tur hade hans båda OS-silver också varit guld istället.

1948 i London förlorade han med minsta möjliga marginal, 1–2, lite överraskande mot den ungerske 38-åringen Gyula Bóbis.

1952 i Helsingfors förlorade han med minsta möjliga marginal, 1–2, mot den sovjetiske 120-kilosbjässen Arsen Mekokisjvilij.

Sin största seger – VM-guldet 1953 i Neapel – tog han däremot i grekisk-romersk stil.

Den då 31-årige kommunalarbetaren och tobakshandlaren från Trollhättan gjorde det genom att i finalen i Gymnasium Palestra i Neapel söndag 19 april

1953 besegra Johannes Kotkas, ”den ryske lyftkranen” som egentligen var från Estland, som vägde 125 kilo och som inte förlorat en match på 16 år.

Bara en gång tidigare hade de båda mötts. Vid EM i Prag 1947. Då var Bertil Antonsson den ende som stod tiden ut mot Kotkas.

På vägen till finalen hade ”Anton” buntat ihop jugoslaven Bajer på 1.29, pressat västtysken Waltners skuldror i mattan på 7.02, lagt tjecken Ruzicka på rygg efter 8.15, lekt bort italienaren Fantoni, bronsmedaljören, med alla domarröster samt tvingat det turkiska muskelberget Bastimur att ge upp efter 5.00.

Hans livs match

Mot Kotkas växte sedan svensken ut till en fighter av oändliga mått. Han gjorde sitt livs match.

I den första stående perioden parerade han taktiskt alla Kotkas

kastförsök.

I parterren plågade han Kotkas med sina halva nelsöner och bröt den

backhammer som sökte sin like i styrka och intensitet.

I slutperioden ragglade den ryska slagbjörnen som – ja, som en skadskjuten brumbjörn – och världens dittills främste tungviktsbrottare var definitvt knäckt.

När Kotka kände att VM-guldet definitivt var på väg att glida honom ur händerna, så knuffade han i ren desperation svensken mot domarbordet, så att domare, protokoll och stolsben rök åt alla håll.

– Pfui! Pfui! Pfui! vrålade publiken som nu helt var på svenskens sida.

Tre lampor blinkade som segersignaler för Bertil Antonsson vars 96 lyckliga kilon omedelbart gjorde en frivolt på mattan, och i Idrottsboken skrev sedan Olof Groth ”Aldrig har väl tre gröna lampor lyst så vänligt som den där kvällen i Neapel”.

Fel, Oleg! Alla tre lamporna lyste – rött.

Samma färg som på Antonssons vristbindel?

I november 1953 blev Bertil Antonsson den fjärde brottaren som belönats med Svenska Dagbladets bragdguld. En värdig efterträdare till Johan Richthoff, Ivar Johansson och Gösta Frändfors!

Bertil Antonsson hade börjat att tävla 1938, 17 år gammal, och ännu vid 46 års ålder ingick han i Trollhättans AK:s Fyrstadslag, när tävlingen 1967 avgjordes i hans hemstad.

Lasse Sandlin