Kim EDR: ”Därför slutar jag spela handboll”
Storstjärnan berättar om sitt kontroversiella beslut
Uppdaterad 2017-01-15 | Publicerad 2017-01-10
Kim Ekdahl Du Rietz lägger av med handbollen när han är 27 år gammal och bättre än någonsin.
I en mycket öppenhjärtig intervju med Sportbladet berättar han nu för första gången om varför han slutar och vad han vill göra i framtiden.
– För mig finns det inget annat att göra – jag måste sluta, säger han.
För två månader sedan avslöjade Sportbladet att Kim Ekdahl Du Rietz slutar spela handboll – 27 år gammal på toppen av sin karriär, som regerande mästare i världens bästa liga och med ett år kvar på kontraktet med tyska Rhein-Neckar Löwen.
I går bekräftade klubben vårt avslöjande.
I dag i Sportbladet berättar Ekdahl Du Rietz för första gången om varför han slutar och vad han tänker göra nu.
När bestämde du dig?
– Det definitiva beslutet tog jag i somras. Men det var bara sista droppen. De som känner mig blev inte överraskade. Sista åren har jag tänkt på det efter varje säsong, att nu skiter jag i det här.
– När jag kom tillbaka till träningen efter vintersemestern för ett år sedan fanns det ingen motivation kvar alls. ”Den här historien är slut”, tänkte jag. Jag tänkte sluta redan efter den säsongen. Men det var orealistiskt att komma och säga efter vintersemestern att jag slutar om några månader.
Varför slutar du?
– Jag tycker inte det är roligt helt enkelt. Svårare än så är det inte. Jag har ingen lust. Många har vetat att handboll aldrig varit mitt kall. Det gick helt enkelt jäkligt bra som ung och så blev det så här. Jag hade inga tankar på att bli proffs. Jag minns när jag sa det 2009 och Kim Andersson blev förbannad på mig. Han kunde inte riktigt förstå det (skratt).
– Jag hade inga ambitioner med handbollen. Första gången jag ville sluta var när jag var 14 år. Jag övervägde det också seriöst. Jag ville spela basket med mina polare i stället. Men så började jag tjäna pengar på handbollen när jag var 16. Jag bodde hemma och hade tre år kvar i skolan. Jag tänkte att jag kunde tjäna någon tusenlapp. Det ena ledde till det andra och sen ifrågasatte man inte det.
– Men de senaste åren har jag känt att det här inte är kul. Det finns ögonblick här och där när det kan vara roligt. Men jag har känt i åratal när jag vaknat på morgonen: ”va fan, ska jag spela handboll i dag igen”. På matchdagar har jag känt ”kan matchen inte bara vara slut”. Den överhängande känslan i åratal när jag kommit tillbaka efter sommaren har varit att jag direkt börjat räkna ner till om 10,5 månader när det är semester igen.
Slutade i landslaget 2014
– Tidigare kunde jag se fram emot stormatcher och andra ljusglimtar men de existerar nästan inte länge. Med allt det bakom mig så var beslutet att sluta inte svårt att fatta. För mig finns det inget annat att göra, jag måste sluta.
Det låter som att det var skönt att äntligen ta beslutet?
– Verkligen. Men jag tänkte lite på hur mina lagkamrater och tränare skulle reagera. För i sportvärlden är det enda kravet att man alltid måste vilja. De som kämpar mest blir alltid mest premierade. Tänk då att ha en spelare som mitt under säsongen räcker upp handen och säger ”jag har ingen lust”. Jag trodde det kunde bli konstigt med lagkamrater och tränare.
Blev det så?
– Nej, inte över huvud taget. De flesta, om inte alla, menar att de känner mig och är inte överraskade. Många tycker att det är jävligt härligt. Det känner jag också nu. Härligast är att man lyssnar på sig själv, jag gör det jag vill göra.
Han tackade för sig i landslaget redan hösten 2014. Då hette det att hans knä inte klarade belastningen.
– Det var samma sak där. Knäna spelade roll men i slutändan handlade det om lust. Man lär sig mer och mer att lyssna på sig själv och känner sig jävligt stark: nej, nu gör jag vad jag vill. Det ger en självförtroende.
Är det någon som försökt övertala dig av närstående eller i klubben?
– Klubben har haft många seriösa övertalningsförsök. Men från närstående har det bara varit stöttning. Ingen av de som jag bryr mig om har ifrågasatt beslutet.
Men många utifrån, till exempel på sociala medier, tycker att det är konstigt?
– Jag har inte twitter eller instagram så där hänger jag inte med alls. Men jag kan bara skratta åt det. De får hålla på att skriva vad de vill.
Du tränar en gång om dagen, tjänar massor av pengar, är berömd och älskad – många tycker nog att du lever ett väldigt privilegierat liv, bara ska vara glad över det och fortsätta spela handboll?
– Det kan jag förstå till fullo. Objektivt sätt lever jag ett jävligt najs liv. Utåt sett är det optimalt. Men det finns ingen objektivitet i lycka.
”Detta är min bästa säsong”
– Man står över det där nu. Det är najs. Det är en intressant förvandling man går genom själv. Jag har fått min beskärda del och jag uppskattar det jag varit med om. Men nu är det andra värden som är viktiga.
Tror du att du kommer sakna handbollen trots allt? Många elitidrottare som lagt av berättar hur de saknar kickarna man får?
– Det är en fråga jag ställer mig varje dag. Ibland när vi står och skuttar i en ring efter en seger kan jag känna att det är gött. Men det handlar om sekunder. Jag tror inte att jag kommer att sakna det faktiskt. Det känns som en smärtfri övergång.
Har du funderat på hur bra du hade kunnat vara om du hade tyckt att handboll varit roligt?
– Ja, många gånger. Men den frågan förblir hypotetisk. Ibland blir jag förundrad över hur bra det har gått. Jag trodde aldrig att det skulle bära så här långt.
– Ibland känner jag att det är synd att jag inte tycker är roligare för då hade det kunnat gå riktigt, riktigt bra; att det är det som saknats för att ta det där sista steget. Jag har ibland försökt trycka fram det, men jag kan inte kämpa mot heller. Jag tycker inte är det är roligt.
Ändå spelar Kim sin bästa handboll någonsin den här säsongen.
– Det här är min bästa säsong med extrem råge. Jag brukar aldrig kolla statistik men jag såg nu efter jul att jag ligger trea i ligan över flest spelmål i Bundesliga. Det har aldrig varit i närheten av tidigare, även om det inte är allt. Den här säsongen toppar allt – med mycket också.
Har det med att göra att du tog beslutet inför säsongen?
– Det tror jag säkert. Efter att jag hade meddelat det kände jag bara ”ge mig bollen så skjuter jag”, det är liksom skitsamma. Det här är den gamla Kim, så jag alltid hade kunnat spela. Men de senaste åren har jag känt jag spelat med handbromsen i och sejfat. Det är så här det ska kännas. Jag har alltid känt att det finns jävligt mycket mer att ta ut.
Går miste om miljoner
Har du någon drivkraft nu att vinna ligan igen och Champions League, vilket du aldrig har gjort? Sätter du upp sådana mål?
– Nej, det gör jag inte.
Nej, såklart...
– Haha. Vinna ligan i fjol var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag trodde inte att det skulle vara så extremt känslosamt och toppa allting. Men det var som om allt konvergerade den dagen, att man fick betalt för alla timmar och jobb man lagt ner, att allt inte var meningslöst. Det hade varit jävligt najs att vara med om det igen. Och det hade varit kul att spela Final Four i Champions League för det har jag aldrig gjort. Men mer än så är det inte.
Ångrar du att du satsade på handbollen?
– Över huvud taget inte. Allt har blivit perfekt som det kommit. Det är tack vare handbollen som jag är jag den jag är. Den har gett mig extremt många fördelar och upplevelser. Det finns bara tacksamhet att jag fått börja mitt liv så här. Jag har skapat mig alla möjligheter. Jag har lagt undan pengar, skapat kontakter, lärt mig språk och så vidare. Det är helt perfekt.
Pengarna, ja. Genom att bryta kontraktet ett år i förtid går du miste om säkert ett par miljoner kronor efter skatt om jag får gissa och höfta lite. Var det inte frestande att fortsätta kontraktet ut?
– Jo, för det är väl lite det som hållit mig kvar de sista åren också. Men man kan ändå inte skydda sig mot att pengarna försvinner en dag på nån vänster. Till slut når man en punkt där pengarna inte betyder något... eller det är ju gött med pengar. Men det är ingenting mot att jag slösar min livstid på något jag inte vill göra och helt plötsligt tar det slut och så har jag levt ett annat liv än jag ville.
– Jag skiter i pengarna nu.
Vad ska göra efter säsongen när karriären är slut då?
– I dag har jag exakt fem månader kvar till min sista match.
Sätter du kryss i almanackan eller?
– Nej, men jag har det i huvudet.
Tillbaka till frågan – vad ska du göra?
– Jag vet en grej jag vill göra i mitt liv och det är att lära mig ett antal språk till. Där får jag uppfylla något. Det är jävligt roligt.
I dag behärskar han förutom svenska och engelska också franska och tyska efter sina år som proffs i de båda länderna.
– Spanska måste jag lära mig för det finns så många spansktalande. Jag ska ut och resa mycket och då vill jag kunna kommunicera. Ryska hade varit fett. Jag pluggade ryska på distans innan jag började läsa psykologi. Det hade varit jävligt ballt att se ryssarnas kultur inifrån med egna ögon. Sedan finns det jättemånga andra språk jag skulle vilja lära mig.
– Bortsett från det vet jag inte. Ta vanlig semester. Jag vill vara ute och resa mycket och röra på mig. Men konkret vet jag inte alls.
”Ingenting på jorden är omöjligt”
Han tar en kandidatexamen i psykologi till sommaren.
– Men för att få en legitimation måste man plugga två år till. Psykologi har jag läst mer av intresse bara. Jag har inga tankar på att bli psykolog.
– Det jag ser fram emot när jag går in i 2017 är att jag inte har någon jävla aning var jag är om ett år, eller om fem eller tio år. Jag har inga planer men det känns verkligen som att ingenting på hela jorden är omöjligt. Möjligheterna är obegränsade.
Det är en rätt skön känsla va?
– Ja, det är så jävla najs, haha. Det är helt fantastiskt.
Har du någon dröm om något annat yrke eller annan bransch?
– Nej, jag vill lära mig språk och resa mycket. Men inget konkret. Det måste nog vara ett yrke där jag rör mig mycket och har mycket med människor att göra.
Har du pengar undanlagt så du klarar dig livet ut?
– Det beror på hur man lever. Lever jag ett studentliv resten av mitt liv behöver jag inte jobba igen. Men oavsett så har jag så att jag klarar mig ett bra tag. Jag är bra på att leva billigt, det tvivlar jag inte på. Det gäller ha självdisciplin bara. Det är ingen stress med någonting.
Vad gör du sista matchdagen?
– Den dagen tänker jag på nästan varje dag. Jag får gåshud och tårar i ögonen när jag sitter i bilen på väg till match och tänker på hur det kommer att kännas den 10 juni när jag sitter och lyssnar på de här låtarna för sista gången och går in där för en sista match. Det kommer att vara helt jävla sjukt. Jag har ändå hållit på med lagidrott sedan jag var fem år. Jag ser fram emot det väldigt mycket. Jag ska se till att nära och kära kommer ner och är på plats.
Noll koll på landslaget och VM
Jag pratade med din gamle tränare i Lugi, Tomas Axnér, i går och han sa: ”jag ska ringa Kim om ett år. Man vet aldrig med honom. Han kanske bestämmer sig för att han vill vinna SM-guld med Lugi”. Kommentar?
– Nikolaj (Jacobsen, RNL:s nuvarande tränare) har också sagt att han ringer mig om de får skador. Jag är väl medveten om att nu kommer de bästa erbjudandena. Jag tänkte ett tag att jag skulle bli frilansande handbollsspelare. Spela några månader här och där och tjäna lika mycket på en eller två månader som jag gör på ett helt år nu. Det hade gett mer äventyrsmässigt också och man hade fått lära sig ett nytt språk, träffa nya människor och se något nytt. Det hade varit mer som semester också. Men det har jag mindre lust med nu.
– Men för att återgå till det Tomas sa: jag har tänkt tanken också. Lira lite med de där hemma och försöka lära de unga någonting. Men jag tror inte att jag kommer att göra det. Men tanken har funnits där.
På onsdag börjar VM och Sverige premiärspelar på fredag.
Men det struntar du i eller?
– (Skratt) Jag tycker att handboll är jävligt roligt att titta på fortfarande. Men jag gör det väldigt lite. Fast stora mästerskap är skitkul att kolla på.
Hur går det för Sverige?
– Ingen aning, Jag kollar alldeles för lite. Jag har ingen bild av hur någonting ser ut eller var lagen står.