Vilar det en förbannelse över landslaget?
Sverige utan minst en av de tre bästa spelarna i tio mästerskap i rad
Publicerad 2017-01-12
PARIS. De franska storstjärnorna drar på sig landslagströjan år efter år, mästerskap efter mästerskap.
Samtidigt har Sveriges förbundskaptener tvingats avvara minst en av sina tre bästa spelare i tio raka mästerskap.
Vilar det en förbannelse över det svenska landslaget numera?
Thierry ”Titi” Omeyer är omutlig i mål och Daniel "Air France” Narcisse svävar så där tyngdlöst i sina hoppskott som bara han kan göra.
Frankrike kör över Brasilien fullständigt (31-16) i premiären på onsdagen inför 15609 hänförda hemmafans i arenan i Bercy, Paris.
Senast Omeyer och Narcisse spelade en VM-match i den mäktiga arenan var för 16 år sedan mot Sverige i finalen.
Det var då Sverige hade en ettmålsledning med sekunder kvar när Ljubomir Vranjes var för snäll mot Gregory Anquetil vid sidlinjen och lät fransmannen komma förbi i stället för att skyffla honom över sidlinjen och ta en utvisning. Frankrike kvitterade och vann sedan förlängningen.
Nu är Vranjes också tillbaka i Bercy – som expert i Kanal 5:s studio.
Sedan den där finalen har 40-årige Omeyer spelat samtliga 21 mästerskap och bland annat tagit två OS-guld, fyra VM-guld och tre EM-guld. 37-årige Narcisse har missat ett mästerskap och ett VM-guld på grund av skada under samma tid.
19 raka mästerskap
På planen är också Michael Guigou, 35, som spelat 15 av de 16 senaste mästerskapen. Nikola Karabatic, 32, är tidernas bäste spelare och gör sitt 19:e raka mästerskap. Kantartisten Luc Abalo, 32, är med i sitt 14:e raka VM, EM eller OS.
Trots att de har vunnit allt som går att vinna med ”Les Experts”, som det franska landslaget kallas, flera gånger om och spelar i de största klubbarna med exakt samma tuffa belastning som får många andra storstjärnor i andra länder att tacka nej till mästerskap eller till och med sluta i landslaget så ställer fransmännen upp i mästerskap efter mästerskap.
– Tacka nej!? Nej, nej, jag har aldrig tänkt tanken, säger Guigou när jag frågar honom efter utklassningen.
Jag kan inte komma på en enda världsstjärna i detta tidernas bästa landslag som tackat nej till ett mästerskap av någon annan anledning än skada under hela epoken på 2000-talet.
Det gjorde ingen i Bengan Boys heller förutom Tomas Svensson under ett par år och möjligen Staffan Olsson till just VM 2001, men då var han duktigt sliten och småskadad.
Damkaptenen helt annan sits
Men sedan Ola Lindgren och Staffan Olsson tog över som förbundskaptener 2008 har Sverige inte spelat ett mästerskap utan att man saknat minst en av sina tre just då bästa spelare (se listan här nedan).
Anledningarna till att spelare tackat nej har varit många. Marcus Ahlm prioriterade klubblaget Kiel, Oscar Carléns korsband satte stopp för honom, Jonas Källman har tackat nej av vitt skilda orsaker, Kim Andersson slutade väl i landslaget tre gånger om, Johan Sjöstrand ville ha mer fritid och Kim Ekdahl Du Rietz förklarade i Sportbladet i går på ett smått fascinerande sätt hur less han var – och är – på handboll.
Det är skillnad mot till exempel damernas Henrik Signell i senaste EM. Han hade alla sina allra bästa spelare att tillgå, om Johanna Ahlm ursäktar, och kunde till och med kosta på sig att peta Linnea Torstenson.
Nu är inte Sverige ensam nation om att behöva avvara världsstjärnor i mästerskap men jag tror inget annat landslag har tvingats vara utan någon av sina allra bästa spelare i turnering efter turnering under så lång tid. Dessutom är inte kadern av världsspelare så stor i Sverige heller längre så varje återbud påverkar mer än i till exempel Danmark eller Spanien.
Orsaken på ett djupare plan till att de bästa svenska spelarna tackat nej så ofta har diskuterats regelbundet.
Vranjes och Lindgren kritiska
Efter OS kritiserade Vranjes de svenska spelarnas inställning och vilja till landslagsspel och Ola Lindgren sa att man måste ändra värdegrunder och ändra attityden till landslagsspel i tidig ålder.
Jämför vi sedan med Frankrike så är Karabatic & Co ungefär i samma position som Bengan Boys var: de känner varandra utan och innan på plan, uppladdningarna blir ganska avslappnade veckor där man inte behöver börja om eller tråknöta så mycket och framför allt ”vet” de att de kommer att gå till minst semifinal. Då är det lättare att ”checka in” i landslaget också om man är sliten.
Men i Sverige har det också handlat om skador och när beskedet om Johan Jakobsson kom i går börjar man fundera på om det inte vilar något av en förbannelse över det svenska landslaget efter Bengan Boys-epoken.
De som tackade nej efter lång och trogen tjänst efter OS räknar jag inte in i skaran. Men tappen av Jonas Källman (ska bli pappa så vi snackar verkligen giltig anledning) och Jakobsson var de sämsta som kunde hända det här laget.