” Jag kan inte byta personlighet & bli en skitstövel bara för att lyckas i F1”

Marcus Ericsson om den kyliga stämningen mellan förarna, att tvingas slåss om enstaka poäng, och den stora drömmen

Anna Andersson

helskärm

BARCELONA. Under tre säsonger han har kämpat mot ekonomiska problem, bilar som inte håller måttet och motståndare som kör betydligt snabbare.

Han har drömt om ­poängplatser, men allt som oftast suttit fast betydligt längre bak.

– Jag är fast besluten att ­lyckas i Formel 1, säger Marcus Ericsson.

Därför vägrar han att ge upp.

Det är en betydligt större Marcus Ericsson som ler när vi möts inför årets F1-säsong. Han väger ett par kilo mer än när vi sågs senast eftersom han har tränat mycket fysik för att kunna hantera den nya generationens bilar. Men han har också vuxit som människa. Även om självsäkerheten lyser igenom i hans resonemang har han mognat efter alla motgångar och den här gången omges hans svar även av en stor ödmjukhet.

– Nu har jag varit med i tre år, i bilar som oftast hängt fast i botten. Jag hade väl en vår, 2015, när jag var med i mitten annars har jag varit långt bak i kön och det är frustrerande på ett sätt. Jag är en tävlingsmänniska och jag vill vinna. Jag vill stå som segrare, det är därför jag håller på, säger Ericsson.

– I F1 har jag inte varit i närheten av att vinna någonting och jag tror inte att vi kommer att göra det i år heller. Det är klart att man måste ha med det i skallen under sina förberedelser.

Poängen gav 300 milj.

Under sina år hos Caterham och Sauber har han ­varit långt från en prispall. Senast han tog en poäng var 2015 och förra året var ­väldigt tungt både för både honom och stallet, även om det kom in nya ägare.

När den dåvarande kollegan Felipe Nasr tog två poäng i ett regnigt Brasilien räddade han 300 miljoner kronor till teamet, men ­vägen mot toppen är längre än så.

– Det har blivit en nystart i stallet och det är mycket på gång, men om det visar sig i år eller 2018 får fram­tiden utvisa. Jag hoppas på poäng.

Du vill vinna, men din bil kan inte. Hur hanterar du det vecka efter vecka?

– Det är svårt, det gäller att bli mentalt stark. Jag har fått träna väldigt mycket på det under min karriär i Formel 1. Jag har gjort det till någonting positivt, jag har haft teamkollegor som tappat humöret, och vet andra ­förare som också gjort det, men det vinner man ingenting på. En av mina styrkor är att jag jobbar vidare även när det går emot.

Har du aldrig funderat på att strunta i F1 och köra i en annan serie med en bil som kan vinna?

– Nej, aldrig. Jag har tagit mig till F1 och det har varit mitt mål sedan jag var 15 år. Jag är fast besluten att lyckas i F1 och jag kommer inte att ge upp, inte än. Jag vet att jag har det som krävs för att lyckas. När jag har ett bra material kan jag prestera. Då kan jag vinna.

VM-titeln?

– Absolut, annars hade jag inte hållit på med detta.

När säsongen inleddes med kvalet till Australiens GP i år tog Marcus Ericsson sig till den andra kvalomgången, men hans varvtid var omkring fyra sekunder efter den som gav Lewis Hamilton pole ­position. Inom F1 kunde vi lika gärna ha pratat om kilometer, så stor är skillnaden, men Ericsson kämpar tålmodigt vidare.

– Det är några få undantag som tar sig till F1 och får en vinnande bil. De flesta måste göra några jobbiga år, inse vilken position man har för att sedan kanske få chansen. Nico Rosberg ­körde tio år i F1 ­innan hann vann VM och Valtteri Bottas har kört fyra år i Williams innan han fick chansen hos Mercedes. Det gäller att ­hela tiden tro på den vägen man har valt, ­oavsett vad folk tycker.

helskärm

– Även om jag inte är yngst längre har jag åldern på min sida. Jag fyller 27, jag har tid att fortsätta att ­jobba hårt och målmedvetet. Det är ingen stress, men innan jag är 30 vill jag ha material där jag kan slåss om segrar. Det är målbilden i mitt ­huvud.

Hur ska du nå dit?

– Etableringsfasen är avklarad, jag visade i fjol att jag kan prestera på en hög och jämn nivå. Nu behöver jag en bil så att jag kan ta poäng och visa för toppteamen vad jag går för. Det är svårt att visa det när man sitter i botten, då är det svårt att få någon att verkligen lägga märke till dig. Det enda jag kan göra är att jobba stenhårt med mitt team, vara en ledare, ge precis feedback och vara en lagspelare. Motor­sportvärlden är liten och sådana saker är viktiga.

’Alla har fullt upp’

Den biten har förändrats mycket de senaste åren. För 40 år sedan festade förarna tillsammans efter tävlingarna, för 20 år sedan gick det fortfarande att bygga vänskapsband, men numera är F1-depån en uppdelad värld.

– Under de två veckor vi testade träffade jag ingen annan förare än min teamkollega. Det är ett rätt bra exempel, det är samma ­depå, men jag hälsade inte ens på någon annan förare. Alla har fullt upp med sitt, men jag tror ­inte att F1 är som det var för 20 år sedan. Då var förarna som en ­familj, nu kör alla sitt eget race.

– Kanske har de nya yngre förarna annan attityd, det var mer öppet när Fernando Alonso och Jenson Button var yngre. Det är inte samma mentalitet längre, men jag vet inte om det bara har med racingen att göra eller om det är världen som har blivit mer egoistisk.

Men den vägen vill inte Ericsson gå.

– Jag kan inte ändra min personlighet och bli en skitstövel för att lyckas. Jag tror inte på det. Jag kan vara en killer på banan, men utanför kommer jag alltid vara en trevlig kille som kan snacka med alla. Det är klart att jag äter med mina mekaniker, även om jag kör bilen är vi ett team och vi är beroende av varandra. Jag tror inte att man måste vara en diva för att lyckas och det har Daniel Ricciardo visat. Han visar att det går att vara både ­supertrevlig och vass på ­banan.

– Under säsongen blir det lite snack under förarparaden, men vissa drar sig alltid undan. Lewis Hamilton är väl inte värsta snackpåsen, han lyssnar hellre på musik.

Under mer än tio år har Marcus Ericsson arbetat stenhårt för att etablera sig i F1. Han har sin familj i Örebro, sina vänner i Sverige och träffar sin assistent och tränare Alex Elgh mer än någon annan. De jobbar, tränar och reser tillsammans. De lever i symbios under närmare 250 dagar varje år, någon tid för en annan relation finns inte.

– Det är inte lätt att ha en tjej med den här livsstilen, därför har jag valt att inte ­aktivt söka efter det, säger Marcus Ericsson.

– Det är rätt svårt att hitta rätt person och sedan jag kom till F1 har det varit ­fokus på det. Elva månader om året handlar alla mina tankar om F1. Det snurrar i skallen ­hela tiden och det kanske inte är världens roligaste för någon annan.

’Fördelarna väger över’

Och det finns dagar när han hade önskat att det stod något annat än F1-förare på hans visitkort.

– Det blir också en vardag. Jag kan lova att det inte alltid är lika roligt att komma hem till lägenheten i Örebro, slänga in en maskin tvätt och veta att om två dagar ska jag packa och resa för tre veckor igen. Ibland kan jag känna att det hade varit skönt att sova en hel vecka i min egen säng, säger Marcus Ericsson.

– Fast fördelarna väger över, jag vet ju varför jag gör det här.

Och han gör det för att han är fast ­besluten om att han en dag ska lyckas i Formel 1.