Seinabo Sey pratar om mörkt skinn och tjocka kroppar
Publicerad 2015-08-15
Seinabo Sey väger hundra kilo.
Hon är cool som få med succén Younger, Grammis, Nobels fredsprisgala i Oslo.
Hennes Sommar kunde ju handlat om att uppträda i brittisk TV, om att hon blivit ett frimärke, om musikskapande.
Men hon vill att det ska handla om mörkt skinn och tjocka kroppar. Helt enkelt därför att det fortfarande är så problematiskt. Helt enkelt därför att normen är så förtvivlat smal (och vit).
När man är en ung tjej som aldrig ser sig själv på TV, när man inte representerad. När man inte får vara med i Spice girls på rasterna. När någon sticker in en penna i afrohåret.
Överlevnadsguide
Det är där den börjar. Den långa snirkliga vägen förbi kilon som smyger sig på, bantarpromenader, jeans som håller i sömmarna, attacken på kroppen. Att börja banta vid tio års ålder och sedan kämpa istället för att vara fri.
Tjejen som ”bara fick stryk av läraren i Gambia ibland” presenterar en överlevnadsguide för ensamma bruna flickor i Sverige. Det handlar till exempel om att man inte måste ha hårkräm som doftar kokos, men man måste ha hårkräm. Och man FÅR bli arg när någon säger N-ordet, man är inte jobbig när man protesterar.
Trots att jag är så norm som någon människa kan bli så finns det stor igenkänning i Seinabos ”Sommar”. Jag hade också väldigt håriga armar. Jag har också rakat av det och vaknat på morgonen och känt stubbet. Jag har också jagat smal sedan späd ålder.
Plötsligt vuxen och framgångsrik
Men förtrycket och begränsningarna som kommer med mörk hudfärg, den kan bara en brun ensam flicka förstå.
Friheten att kunna gå runt i sin kropp, sin hud, och bara vara.
Att plötsligt vara vuxen och framgångsrik och vilja ha tillbaka timmarna man lagt ner på sin kropp.
Seinabo Sey väger hundra kilo. Hennes "Sommar" är tyngre.