Mensträsk bjuder på magisk färd i linbana
Publicerad 2013-07-23
MENSTRÄSK/ÖRTRÄSK. Det är som att flyga helikopter. Fast tystare.
Sjöar och myrar glider förbi under oss. Myggen hinner inte fatta vad de går miste om.
Det är så här vildmarken ska upplevas. Från linbana.
Missförstå mig inte. Jag har plurrat omkring på sanka myrar och blivit mer myggbiten än de flesta. Och burit på TUNG packning. Och sovit i genomblöta tält.
Och det är naturligtvis så helsvenskt flaggelantiskt och perfekt det kan bli på alla sätt och vis.
Men... linbana. Du får säga vad du vill. Linbana är modellen.
Över 1 000 personer slet
Nu finns det tyvärr inte så många som är värda namnet. Skidliftar räknas inte.
Och den här fantastiska banan skulle väl inte heller ha funnits om allt hade gått som det brukar här i landet.
1941 bestämde Boliden AB att man skulle bygga en linbana från Kristinebergsgruvan i Västerbotten till anrikningsverket i Boliden drygt 95 kilometer österut. En av anledningarna var att det fanns ont om drivmedel, knappt några vägar och att det var näst intill omöjligt att få tag på gummi till lastbilsdäcken.
Kontraktet skrevs på och på vintern 1942, en av de vidrigaste i modern historia, började bygget.
Över 1 000 hårdföra män och några kvinnor slet med bygget, ibland var det 45 grader kallt. Och efter ofattbart kort tid, 370 dagar, gled de första malmkorgarna i väg längs banan.
’En fis i vinden jämfört med malmen’
Det var ett arbete i klass med de egyptiska pyramidbyggena. Fast bättre organiserat.
Banan kunde frakta 50 ton malm i timmen och det gjorde den fram tills 1987 då den stängdes. En sträcka på 13 kilometer mellan Bäckerudden i Mensträsk och Örsträsk klarade sig undan.
Två år senare drog Bosse Biström och hans fru Marie-Louise i gång den kvarvarande sträckan i gen. Men i stället för malm fraktade de folk. På världens längsta linbana för passagerare.
– Farsan jobbade som linjevakt och smörjare på banan. Själv var jag reparatör i 17 år, säger han.
De 28 kabinerna väger ungefär 24 ton med passagerare.
– Det är en fis i vinden mot den tiden då vi körde malm, då hade vi upp mot en kvarts miljon ton i korgarna samtidigt.
För ett par månader åkte jag Orientexpressen - ett lyxtåg som tog 13 000 spänn för en enkel biljett till Köpenhamn (buss från Malmö). Komforten var det inget fel på.
Vaggas fram däruppe
Det är det inte här heller. Lite enklare standard. Lunchpaket. En potta under sätet utifall att. Och här betalar du 740 spänn för två vuxna och tre barn.
Vi kliver på i Mensträsk.
– Det uttalas Mänschträsk, förklarar Marie-Louise.
Och känslan är smått magisk när vi glider ut över den glittrande sjön. Det låter lite när vi passerar tornen, korgen darrar till lite lätt. Men annars, bar tystnad. Man liksom vaggas fram däruppe. Funnes det sängar i korgen skulle man garanterat sova bättre än på Orientexpressen.
Vi spanar efter älg och ren. Men vi ser inga, en sån här stekhet dag håller de sig i skuggan inne i skogen.
Men det finns gott om dem. Vi tappade räkningen på hur många renar vi såg längs vägen. Så ta det lugnt när ni åker upp till Mensträsk för att testa på den mest alternativa kollektivtrafiken i det här landet.