”Beskrivningen av nakenstranden var onekligen målande”

Karolina Fjellborg

helskärm

Jonas Gardell blev aldrig tråkig att lyssna på.

Men hur ökar man efter att redan ha känslomässigt golvat oss totalt?

Att det blev Jonas Gardell som fick öppna årets säsong var inte förvånande.

Första namnet ut är av tradition starkt, folkligt och välkänt, och Gardell är inte bara ett väletablerat hushållsnamn som väcker känslor – utan dessutom en man med ett oerhört framgångsrikt år bakom sig.

Men i motsats till förra årets första talare Anja Pärson – som skrällde med att komma ut som både homosexuell och blivande mamma – hade Gardell redan bränt sitt bästa krut långt innan han klev in i radiostudion.

Stark skildring

Närmare bestämt i "Torka aldrig tårar utan handskar"; den hjärtskärande, vansinnigt begåvade och vackra bok- och tv-serien om aidsepidemin på 80-talet som bara ett hjärta av sten kunde lämnas oberört av.

Skildringen var så stark, så viktig, så ledsen, arg och indignerad, att ribban nu låg galet – och givetvis orättvist – högt för Gardell som sommarpratare.

Och trots att han höll en klok, livsbejakande, rolig och verbalt talangfull monolog med mycket känsla, tog han sig inte riktigt över den.

Under den första timmen sa han visserligen många bra saker om vikten av att våga sådant som man egentligen inte vågar, och leva livet fullt ut utan att begränsa sig. Hans korta men detaljrika minnen från barndomen berörde, och hans beskrivning av två kroppar på en nakenstrand i Key West var onekligen... målande.

Landade i hjärtat

Jag har fortfarande en mental bild av ett par fladdriga blygläppar vars guldsmycken rasslar i vinden i mitt huvud.

Men jag fick samtidigt en känsla av att bli slagen i huvudet med ett och samma budskap om och om igen.

Och det var inte förrän under den sista halvtimmen, då Gardell pratade om just "Torka aldrig tårar utan handskar" – om sina döda vänner, skammen, förnedringen, upprättelsen, och vad gensvaret har betytt för honom – som hans sommarprat verkligen lyfte.

Och landade i hjärtat.