Att grilla är vuxna Annikas bekymmer

Annika Marklund

Annika Marklund försöker stå emot den vuxenhet som är på väg

helskärm

Hur gör man?

Vi har tre flintastekar, tio färdigmarinerade kycklingfiléer och sextonhundra sojakorvar. Grillkol, tändvätska och en innergård med grill. Och ingen aning om hur man använder den.

Grillen, alltså.

Vi står runt den i en halvcirkel och stirrar. Någon skrapar med skon i gruset.

Tystnaden börjar bli obekväm.

Äsch, säger jag, som ändå är den som bjudit in till grillfest. Hur svårt kan det vara?

Vi är sju personer som närmar oss eller har passerat trettio. Och vi har varit på massor av grillfester.

Bara aldrig kommit i närheten av grillen. Det har alltid de andra skött. De vuxna.

”Man blir inte någon annan”. Mamma har alltid sagt så. ”Man tror att man ska förändras, men man är alltid densamma. Allt vi gör stannar kvar, sätter spår för resten av livet.”

Jaja, javisst. Jag har nickat, hållit med.

Trott att jag förstått.

Men nu står vi här och jag är avslöjad.

Jag har aldrig brytt mig om att lära mig grilla. Varför skulle jag? Grillning är som bebisar, körkort och pensionssparande.

Vuxna Annikas bekymmer.

Problemet är bara att vi är hungriga och nej, våra vuxna framtidsjag verkar inte planera att dyka upp just ikväll.

Så händer det. Någon plockar prövande upp påsen med grillkol, på med tändvätska och någon annan hittar en tändare och svooosch så slår lågorna upp. Bara sådär.

Fan, korven kommer ju brinna upp, säger jag.

Jag tror man ska grilla på glöden, säger någon.

Så vi klunkar folköl i väntan på glöd och innan någon riktigt förstått hur det gått till så står vi där och vänder flintastekar utan att bränna dem.

Kanske gör vi fel, men det blir gott, nästan godare än när våra föräldrar stått där och viftat med grillvanten och ropat att nu är det maaat.

Lite för gott. Det är oroväckande.

Vi har amorteringar och betalar dem i tid, vi kollar på Nyhetsmorgon, deklarerar och storhandlar.

Och nu kan vi grilla också. Det är inte svårt. Det är skrämmande lätt. Fan.

All potatissallad går åt och det finns jordgubbar till efterrätt. När det blir för kallt för att sitta ute dricker vi kaffe i vardagsrummet, diskar av tallrikar och skärbrädor och oj, nästan midnatt, vi som ska upp och jobba i morgon bitti.

Stämningen i hallen är lite tryckt, vi skämtar tafatt, försöker släta över det uppenbara:

Vi har imiterat våra föräldrar ikväll. Lyckats lite för väl. Och gillat det.

Men vuxna?

Knappast.

Vi har ju inte blandat vitvinsvinäger, citronsaft, rapsolja, persilja och vitlök i en plastpåse och låtit köttet ligga och dra i en vecka.

Och alla vet väl att vuxenheten kommer med marinaden.