De visste inte om de skulle svimma eller applådera

Annika Marklund undrar om vi slutat bry oss?

helskärm

När jag var femton år kom en bok med en orakad bikinilinje på omslaget.

Den hette ”Fittstim” och var det häftigaste jag någonsin läst. På sida efter sida målades en bild upp, en jag aldrig sett förut. En helt ny bild av hur man kunde vara som tjej.

Den fick mig och mina vänner att trycka upp egna t-tröjor med texten ”Feminist – Javisst!” och klippa håret i spretiga frisyrer.

Och framför allt fick den oss att ställa frågor. Vem är det som säger att vi måste banta, raka, smörja, skrubba, parfymera och noppa?

Vem är det vi försöker lura?

Varför ska vi behöva efterlikna Barbiedockor för att duga?

Sedan gick åren.

Tio, närmare bestämt.

Nu släpps ”Våtmarker” i svenska bokhandlar.

Den är skriven av Charlotte Roche. En ung, tysk programledare som tröttnat på att känna sig tvingad att banta, raka och parfymera.

Som börjat ställa frågor. Vad skulle hända om vi slutade försöka leva upp till ett silkeslent, luktlöst ideal som ändå inte existerar?

I stället för att klippa en spretig frisyr började hon skriva.

Resultatet blev ”Våtmarker”. En bok som inte liknar någon annan.

Om Helen, en kåt artonåring som älskar analsex men föraktar intimhygien och undrar varför inte fler kommit på den briljanta idén att använda sina flytningar som parfym.

Tyskarna visste inte om de skulle svimma eller applådera.

Hade Roche författat vidrig, effektsökande pornografi eller ett feministiskt mästerverk?

Oavsett vilket – boken har sålt i en och en halv miljon exemplar och gjort Charlotte Roche till en av Europas mest framgångsrika författare.

Jag träffade henne i Köln. ”Våtmarker” skulle ges ut på svenska och jag kunde inte låta bli att undra varför. Hela idén kändes lite… gammal. Vi hade haft vår ”Fittstim”. Det var länge sedan. Hade vi inte pratat nog om det här?

Det tyckte inte Charlotte.

Vi kvinnor tänker alldeles för mycket på hur vi ser ut sa hon. Det förstör våra liv.

Diskussionen är gammal, intalade jag mig. Uttjatad.

Ändå kände jag mig underligt upprymd.

Ja, ja, ja, hörde jag mig själv säga. Precis så är det.

Vi pratade i timmar. Om inflammerade hårsäckar som måste sminkas över, svältkurer och skuld. Det skamliga i att kalla sig feministiskt medveten och ändå vara livrädd att inte vara tillräckligt smal, vacker, kvinnlig och åtråvärd. Att aldrig räcka till.

Tio år sedan ”Fittstim”. Här står vi nu. Mer välrakade, insmorda och parfymerade än någonsin. Och vi vet fortfarande inte varför.

Vi ställde frågor men fick inga svar. Sedan blev det tyst.

Jag vet inte vad som hände. Jag antar att vi slutade fråga.

Publicerad i Sofis mode nr 20.