Anorektikerna var de lyckade

Annika Marklund om en förlorad tonårstid

helskärm

Det är måndagskväll och allt är sig likt.

SVT visar ett nytt avsnitt av ”Tonårsliv”, den dokumentärserie som lika gärna kunnat handla om mig och mina vänner, då när vi fortfarande kallades tonåringar.

En av de artonåriga flickor vi får följa är Joanna. I sex år har anorexin styrt hennes liv, men nu vill hon bli frisk. Hon har fått en tid för bedömningssamtal hos en ätstörningsklinik.

– En ny chans, säger hennes mamma.

– En sista, säger Joanna.

Hon vill bli frisk, men vågar inte äta. Hon ser bedömningssamtalet som ett prov, där det som ska bedömas är om hon verkligen kan kallas anorektiker, om hon är tillräckligt sjuk för att få hjälp. Och det ser inte ljust ut, menar hon. Joanna klämmer på sina utskjutande höftben:

– Ser jag ut som en anorektiker eller? Skulle inte tro det, va.

Hon skrattar hånfullt åt sig själv och jag minns allt.

Hur jag och mina vänner kopplade upp oss på nätterna för att skriva av oss i något av alla de forum som fungerade som de ätstördas virtuella ungdomsgårdar. Vi var inte

anorektiker. Vi bara ville vara det. Vi försökte svälta oss men misslyckades, åt och kräktes, drunknade i självhat.

Som vi såg upp till anorektikerna. De lyckade. De var allt vi inte var: svala, rena, kontrollerade och med en otrolig självdisciplin. Och, förstås, sådär oändligt eftersträvansvärt

smala. Själva var vi bara äckliga.

Anorektikerna själva uttalade sig sällan. Det reflekterade vi inte över. Vi tänkte att de väl hade bättre saker för sig än att skriva i nätforum.

Som att gå på glamourösa fester och hångla med killarna vi var kära i, eller kanske bara sitta i sina ljuva flickrum och vara perfekta.

Såhär i backspegeln blir det pinsamt tydligt var de höll hus.

Att de fanns där mitt ibland oss, lika oförmögna som vi andra att leva upp till myten vi skapat av den lyckade anorektikern.

Som liksom vi klämde på sina utskjutande höftben, skrattade hånfullt åt sig själva.

Nu ger SVT mig chansen att se rakt in i en anorektikers flickrum. Jag har sedan länge gått vidare, borde veta bättre. Ändå förvånas jag över hur likt det är mitt eget. I det bor en flicka som förlorat hela sin tonårstid till en livsfarlig sjukdom men som ändå tvivlar på att hon förtjänar att få hjälp.

Såhär ser hon alltså ut.

Hon bor i radhus och har bilder av Ewan McGregor på kylskåpet.

Och hon bär på samma självhat, är lika fruktansvärt rädd som jag och mina vänner var, då när vi fortfarande kallades tonåringar. Tonårsliv. Allt är sig likt. Som jag önskar att det vore annorlunda.

Publicerades i Sofis mode nr 17