"Det är ett helt liv sedan han försvann"

Annika Marklund om en far som försvann

helskärm

Filmen ”The Wrestler” handlar om amerikansk fejkbrottning — och om mig och min pappa.

Biosalongen är fullsatt, jag har fått en plats näst längst bak.

Det dröjer en stund innan jag förstår var klumpen i bröstet kommer ifrån, varför Mickey Rourkes avdankade wrestlingstjärna ”The Ram” är så smärtsamt välbekant.

Jeansens slarviga passform, det ärrade ansiktet, rösten, hudtonen, ensamheten.

Till och med sättet att gå, återhållet, som om det alltid är någon kroppsdel som gör ont. Skrattet.

De snälla ögonen.

The Ram är en sönderblonderad kopia av Mike.

Min pappa.

Den solbrända åttiotalshjälten plockar upp sin dotters skolfoto ur en skokartong och jag går sönder.

Inte för att flickan på bilden hade kunnat vara jag, även om vi kanske är lika, sådär som alla barn liknar varandra. Det är alla telefonnummer. Numren på baksidan av fotot, överstrukna och ersatta av nya. Barndom och tonår som passerar och försvinner på andra sidan en aldrig lyft telefonlur. Jag känner igen dem.

Min pappa har också en skokartong. Hans står på översta hyllan i garderoben i hans sovrum i en av Los Angeles många förorter. Den är full av skolfoton, full av överstrukna nummer, felstavade brev som berättar om favorithästar och friluftsdagar. En inbillad inblick i ett liv han inte vet någonting om.

På bioduken vill The Ram försonas, så många år för sent, han försöker och misslyckas och jag vill inte se mer, blundar.

Under nästa wrestlingscen skickar jag ett sms till ett mobilnummer jag sparat åtta år tidigare, men aldrig ringt. Jag vet inte om det fortfarande är hans.

Skickar ändå.

Det är ett helt liv sedan han försvann. Jag trodde att jag visste varför.

De andra barnen frågade var min pappa var.

”I Amerika,” svarade jag.

”Varför då?”

Jag svarade alltid samma sak.

”Han ville gå på bio. Det finns ju inte så många biosar här.”

Under pinsamt många år var det allt jag trodde att jag visste. Som ett mantra: Det finns alldeles för få biografer i Sverige. Så pappa var tvungen att åka hem.

Det var min sanning och den räckte för mig.

I takt med att jag växte upp växte en annan bild fram, fragment av andra sanningar. Men jag

behövde inga förklaringar. Han hade gjort sitt val och han valde något annat.

Jag levde mitt liv och på andra sidan jorden levde han sitt. Kanske gick han ofta på bio.

När eftertexterna rullar surrar mobilen i fickan.

Ett nytt meddelande.

Nej, det är inte för sent.