Ett sagoland för vuxna

Nya Zeeland är mycket mer än en filmkuliss

Bungyjump och forsränning. Adrenalin och glada skrik. Ryggsäckar och rugby. Fish & chips och fleecekläder.

Nya Zeeland är ett oömt land.

Det är också känt som Midgård, eftersom "Sagan om ringen"-filmerna spelades in här.

Ett land och ett äventyr för den som inte vill sitta still på semestern.

Du går i en skog.

En mörk skog med märkliga träd där det växer skum mossa som kunde vara julpynt hos familjen Addams. Stigen stapplar sig fram över skarpt skurna stenar och rötter som verkar levande. Efter timmars vand-

ring kommer du ut i ljuset och står på branten av ett hål i berggrunden. Hålet är djupare än Kaknästornet är högt.

Det finns inga skyddsräcken mot avgrunden som vattnet mejslat fram.

Ännu en av naturens nycker på Nya Zeeland.

Som en saga. Absolut som en saga.

"Sagan om ringen"-filmerna har gjort att många upptäckt Nya Zeelands fantastiska landskap och natur. Bergen på

Sydön kunde gott vinna Oscar för bästa biroll. Men landet är mycket mer än en filmkuliss. Det svenska ordet för Tolkien-berättelserna passar dock extra bra in på Nya Zeeland. Sagan. Gång på gång känns det som om man rör sig i ett landskap av äventyrsberättelser och fantasifulla varelser.

Nya Zeeland liknar inget annat.

När folk frågar säger jag så här: Människorna är som en blandning av det bästa med britter och det bästa med amerikaner. Vänliga och pratiga och glada att någon vill titta in till dem på andra sidan jordklotet.

Landskapet kan se ut som Italien, Hawaii, Norge, Irland och Schweiz. Ofta samtidigt. På en timme kan du åka från snö-

iga bergstoppar vid en fjord till regnskog. Se kokande gejsrar som på Island eller simma med Söderhavets delfiner.

Ändå är det här bara påminnelser.

Egentligen är Nya Zeeland alldeles eget, med växter och djur som inte finns någon annanstans.

Det är välbekant, men ändå lite skruvat. Som en sådan där Finn-fem-fel-bild. Fast svaret är förstås: Inget är fel. Nya Zeeland är alldeles rätt.

En av de bästa sakerna med landet är omväxlingen.

Du behöver inte åka många timmar för att hamna i en ny värld. Från miljonstaden Auckland kör man till gulliga kullarna runt Matamata, där filmernas Hobsala byggdes upp. Före lunch är du framme vid vulkanlandskapet runt Rotorua och innan kvällen kan du vara i art deco-staden Napier som ligger vid fantastiska badstränder och vinodlingar.

Det är inga långa avstånd. I synnerhet inte i kilometer. Man lär sig snart att mäta sträckorna på Nya Zeeland i timmar, inte i kilometer. De smala kurviga vägarna klättrar ofta i serpentiner runt väldiga berg, och snitthastigheten kan vara 25 kilometer i timmen även på det som kallas huvudvägar.

Och varje gång man ser en cyklist bestämmer man sig för att aldrig någonsin under några som helst omständigheter överväga att ta sig runt Nya Zeeland på cykel.

Det är backigt. Det är så smalt att

cyklisterna får trängas med lastbilar och bussar på decimeterbreda vägrenar vid svindlande stup. Och vägarna blir rätt som det är grus.

En utmaning om man älskar mountainbike eller brukar vara med i Tour de France. Annars nej tack.

Plus att de kör på vänster sida, vilket kan verka skrämmande om man tänker sig en bilresa runt öarna. Jag tycker att det går fort att ställa om för vänstertrafik, men det kräver förstås lite mer koncentration. Och kanske en automatväxlad bil.

Den som vill slippa bilkörning kan ta sig runt med buss. Eller flyga till utvalda orter och sedan köpa rundturer och utflykter på plats.

Inrikesflyget är bra och billigt på Nya Zeeland. Som mycket annat i landet känns det som att komma till en annan tid, lite lugnare, lite vänligare. Inte bara för att de inrikes mest använder små propellerplan.

Så här går säkerhetskontrollen till när man flyger inrikes på Nya Zeeland:

Den finns inte.

Nix. Ingen röntgen. Ingen koll efter metallföremål. Ingen ta av dig skorna och starta datorn och lägg mobiltelefonen i en plastlåda och knäpp av dig byxbältet.

På Nya Zeeland går man på planet. Punkt slut.

Terminalen i Nelson är en gullig historia som liknar en Lego-flygplats. Det finns inte ens tv-skärmar som talar om vilka avgångar som väntar. Istället ropar de ut flygen i högtalarna, man går till en dörr där en rödkindad vänlig man pekar vilket plan man ska gå ombord på och så vandrar man ut på startplattan. Bakom flygplanet ser man palmer vid den blå bukten och i horisonten några snöklädda bergstoppar.

Mycket vykort. Mycket Nya Zeeland.

Med strategiska flyghopp kan man ta sig runt Nya Zeeland. Auckland, Wellington, Nelson och Queens-

town är bra stopp och startpunkter för utflykter.

Vart man än kommer på Nya Zeeland finns det vandringar. Korta

vandringar på någon timme till en märklig sevärdhet och tillbaka. Eller marscher som tar flera dagar. Nyzeeländarna är tokiga i att vandra, och de turister som kommer dit är ofta av den sort som bär oömma kläder och tjocka kängor.

Gott om seniga vandrare med hy som färgats röd av motvind och alkohol, med rufsigt hår och bekväma kläder. Däremot är det ont om eleganta modeller i lyxkläder typ franska Rivieran.

Visst kan man bada och sola på Nya Zeeland. Det finns underbara stränder och idylliska badorter. Surfare och dykare gör klokt i att åka dit. Men det är inte precis ett solsäkert land.

Vissa ställen är mer soliga än andra. Östkusten på Nordön har normalt sett bättre väder, liksom området runt Nelson på Sydön.

Men framför allt har Nya Zeeland väder. Mycket väder.

Att landskapet ser så spännande ut beror på att det är spännande natur just i den här delen av världen. Jordbävningar. Vulkaner. Vilda vindar.

På Nya Zeeland pratar de om fyra årstider på en dag. De skojar inte.

I synnerhet på västra sidan av Sydön är det tuffa tag och närmaste grannen neråt är Sydpolen. Sundet mellan Nordön och Sydön heter Cook Strait och den biten som inte ligger i lä kan få kusliga stormar. Jag har åkt färjan The Interislander när hälften av de 400 passagerarna spydde i papperskorgarna.

När man kommer in i de skyddade bukterna är det å andra sidan osannolikt stilla. Men man kan alltid räkna med regn. Man kan alltid packa en tröja.

Bara för att upptäcka att man vandrar i en stekhet djungel med mystiskt surrande insekter och en obarmhärtig sol som bränner ner i gläntorna.

Nya Zeeland är överraskningarnas land.

Det har också något välbekant, något som känns mycket brittiskt på samma sätt som Fem-böckerna och popsinglar från 1960-talet. Brittiskt på ett sätt som inte finns i dagens England. Nya Zeeland är som en klassisk komedi med Alec Guinness.

Fullt av små bagerier som säljer löjligt billiga men fantastiskt goda pajer med stek eller kyckling och sönderkokta ärter. Överallt annonserar kaféer om Devon-

shire tea, en tradition med scones och

biscuits och grädde och sylt som doftar gamla Agatha Christie-deckare.

När man ska tanka bensin kommer små gubbar, eller gummor, ut och sköter själva tankandet och frågar om de ska tvätta vindrutan och småpratar om vädret.

Mycket charmigt.

Många på Nya Zeeland har sina rötter i Skottland. Många använder ordet "wee" om liten.

Men byar och småstäder ser också ut som något ur Vilda Västern.

Affärsgatorna är kantade av trottoarer med tak, precis som i Tombstone. Fast det osar fish & chips.

Korsningen av cowboy och Woodhouse toppar min tiolista över Nya Zeeland.

Där finns också:

Fotvandring i Abel Tasman nationalpark.

Maori-historiken kring Rotorua.

Art deco-husen i Napier.

Att affärerna säljer öl ur kranar. Ta med din tomflaska till butiken och fyll på. Färsk fatöl.

Milford Sound och Fiordland.

Paj-bagerierna

Kea, de vilda och busiga papegojorna högt upp i Sydalperna.

Cathedral Cove och heta källorna i sanden vid Coromandel

Wellington.

Men min lista blir lätt ändlös. Runt nästa krök väntar en ny upplevelse.

Inget negativt?

Jodå, sandflugorna är en sorts lokal

ilsken insekt som ger ungefär myggbett.

Annars finns det inga ormar, ingenting av allt det giftiga och dödliga som fyller grannlandet Australien.

Att vandra är ett bra sätt att se Nya Zeeland. Mycket av det är så otillgängligt att man bara kan ta sig dit till fots.

Så du vandrar uppför en brant stig som lutar så svårt att knäna slår i hakan. Du håller hög fart för du vet att om två timmar ska du vara sju kilometer uppför kusten och bli hämtad av en båt som tar dig tillbaka till civilisationen. Du ser växter du aldrig sett, du hör fåglar du aldrig hört, du känner dofter du aldrig doftat.

Mellan träden skymtar ett hav som är märkligt blått och en strand som är märkligt gul. Som i en saga.

Du möter många vandrare. Du ser ett mönster.

Australiensare säger "G"day mate". De från Nya Zeeland säger "Hi there". "Gruß gott" säger österrikarna. Tyskarna grymtar mest. "Hullo" frustar britterna. "Davs", säger danskarna.

Nej, det där sista var en lögn.

Här är inga danskar. Danskar sitter hemma och röker och dricker gammeldansk.

Men du möter många leende människor från många länder. Och alla vill de berätta om sina Nya Zeeland-upplevelser.

Landet ligger väldigt långt bort. Men det är väl värt resan.

Jens Peterson