Välj Bergamo - vem behöver Milano?

Det bästa av Italien i en lite mindre förpackning

I lågprisflygets ordlista är Bergamo en Milanoflygplats.

Vi säger: stanna kvar i den lilla staden och du får maten, shoppingen, kaffet och allt annat – bara i en lite mindre förpackning.

Vackert är det också, eller hur?

Psssssss, schluuurrrrr, ffffssssstt!

Den blankpolerade espressomaskinen pyser och fräser. Baristan, i breda hängslen och svart krögarförkläde, ler mot sina stamgäster. Han vet vad de vill ha, fyller vant filtret med det svarta pulvret och ställer ner deras macchiato, espresso och cappuccino med en liten smäll på marmordisken.

Nästa! säger han med ögonbrynen. Ord är överflödigt i morgonruschen som ingen slowfoodaktivist hittills rått på.

Eleganta kvinnor och män kommer och går. En del byter några ord med varandra medan de sväljer sin frukost i tre klunkar. Andra är förlorade för omvärlden i Gazzetta dello Sports oändliga matchreferat och tabeller.

När det är min tur beställer jag en latte. En grande latte, förtydligar jag när baristan ser frågande ut. Han pratar med ögonbrynen igen.

Ett glas varm mjölk landar på disken. Så klart! Jag har ju beställt en stor mjölk. Latte betyder möjligen något annat på modern fikasvenska, men inte i landet som kaffedrickarnas skyddshelgon håller sin hand över.

Klockan är halv åtta. En ny dag har börjat i Bergamo.

Fyra mil bort ligger miljonstaden Milano, modets och möblernas högborg. Där är det yta som gäller. Fel märke på solbrillorna och du är ute i designkylan.

Självklart är kläderna, skorna och accessoarerna viktiga i Bergamo också. Det finns ingen italienare som skulle riskera att drabbas av hjärtinfarkt och falla ihop på trottoaren i oputsade loafers och skrynklig skjorta. Men man är inte lika hysteriskt och anorektiskt utseendefixerade här.

Fast visst är bergamachikillarna macho. (Bergamachi är namnet på lokalbefolkningen.) De är så coola att de inte behöver någon is i drinken. Trots att det är 26 grader varmt knyter de en orange ylletröja runt de rosa skjortaxlarna.

Bergamo är en välmående stad i regionen Lombardiet. Där har det funnits pengar, smak och stil ett bra tag. Det vittnar Città Alta, den övre och ursprungliga

stan, om. Den ruvar en bit ovanför Città Bassa, den nedre och moderna, stan.

– Det bor fortfarande kvar en del bergamachi i Città Alta, säger tjejen på turistinformationen. Fast vi som bor här nere åker bara upp ibland, för det är svårt att hitta parkeringsplats. Men du måste absolut ta bussen eller bergbanan dit. Där finns fantastiska kaféer och restauranger.

Hur jag än försöker får jag inte ur henne ett enda favoritställe. Anställda på italienska turistkontor ska vara opartiska.

Inte ens när jag säger att jag är från Sverige, Glenn Strömberg-landet, avslöjar hon några adresser. Men hon lyser upp.

– Ah, Glenn, si, si. Klart jag känner till honom! Han spelade ju i vårt lag.

Città alta fanns som stad redan på 1100-talet. Den har härjats och bränts i omgångar. I dag råder lugn innanför den långa och bastanta stadsmuren från 1600-talet.

En liten bergbana strävar upp ungefär var tionde minut. Tack vare skylten som förbjuder passagerarna att tala med föraren kan han läsa sin tidning i lugn och ro

under den korta resan. Bergbanespåret är brant. För entusiastiska fotgängare finns det vänligare promenadvägar som inte på nåt sätt är omöjliga att bestiga.

Tack vare att en del bergamachi bor kvar på höjden är det fortfarande en levande stadsdel.

I speceriaffärerna vrakar hemmafruarna bland pastan i fyra nyanser av gult och de vitprickiga salamikorvarna. På bänkarna under träden sitter gamla farbröder med hatt och minns lokallaget Atalantas segrar.

Kaféerna och restaurangerna i Città Alta är många. Liksom papperskorgarna. Varken löskatter eller löshundar stryker förbi. Skyltar uppmanar matte och husse att ta fram sin speciella spade för att plocka upp efter sin älskling. En kvinna böjer sig till och med ner och fimpar i en gatubrunn.

Över huvud taget är Bergamo snyggt och välordnat – utan att för den skull bli tråkigt.

Nere i Città Bassa står både bilar och vespor ordentligt parkerade. Vid järnvägsstationen breder ett veritabelt vespahav ut sig. Bilarna saknar de latinska reporna och bucklorna. Dessutom står de innanför p-rutorna. Serveringarna och butikerna ligger tätt på huvudgatan Vittorio Emanuele II.

När siestan är avklarad sätter kommersen igång igen. Då slår MaxMara, Sisley, Alessi och Benetton upp portarna på tvär- och shoppinggatan Via XX Settembre.

Och när solen gått ner bakom Città Alta tar jag bergbanan upp igen. Målet är en restaurang i ett smalt 1600-talshus.

När jag ber om en kniv till min pasta börjar servitrisen prata ögonbrynska med mig. Till slut frågar hon vad jag ska med en sådan till.

– Man äter aldrig pasta med kniv. Aldrig!

– En sked att rulla spagettigaffeln mot då? säger jag försiktigt.

Ögonbrynen far upp i hårfästet.

– Så äter bara tyskar, säger hon och ler.

Klockan är åtta. Kvällen har börjat i Bergamo.