Ta bilen runt den gröna ön

Upplev Irland på fyra hjul

På två fulla tankar tar vi oss längs hela Irlands sydvästra kust. En resa på slingriga vägar förbi grönskande kullar. Bredvid oss stormar ett vresigt Atlanten in mot kusten.

Vi söker Irlands själ – och finner den i den lilla fiskebyn Lahinch, där vi träffar en levande legend.

Det är tidig eftermiddag och Tom Frawley har just öppnat sin pub. Ett gäng irländare har bänkat sig längs den låga bardisken. Tom Frawley låter ännu en svart Guinness långsamt rinna ned i ett lutande glas. På ytan lägger sig ett vitt skum, tjockt som vispad grädde.

Puben är numera k-märkt. Ingenting har ändrats på 80 år då hans föräldrar drev puben.

Tom Frawley själv är 86 år. Han säger med stolthet:

– Jag hällde upp min första pint när jag var nio.

Sedan tillägger han, med en glimt i det öga som han fortfarande kan se med, att han har fyra rekord.

– Jag är äldst i byn, jag har den äldsta puben, jag är den äldsta pubägaren och den äldsta ungkarlen.

Det berättas att han skulle gifta sig i sin ungdom. Den blivande bruden for till Dublin för att köpa sig en brudklänning. Hon kom tillbaka med klänningen, men berättade att hon träffat en annan. Så

det blev inget bröllop för Tom Frawley, men man har skrivit sånger om honom.

– Men än finns det hopp, säger han, plirar med sitt öga och sammanfattar Irlands själ:

– The Irish are a very joyful people!

Utanför puben sveper blåtunga moln in från havet. Det går inte att skydda sig. Regndropparna kryper in bakom regnkragarna.

Vi är inne på resans tredje dag. På väg

mot södra Irland har vi passerat medel-tida slott, fästningar och gamla borgruiner. The Rock of Cashel är den mest kända.

Vi har susat genom gröna tunnlar, som egentligen är överväxta vägar utan vägrenar. Och från den lilla kuststaden Kinsale har vi kört på den spektakulära vägen på Dinglehalvön. Här betar får på de gröna, mjuka kullarna. Nedanför ligger havet. Utsikten är hänförande.

På stora tvåspråkiga skyltar längs vägen påminns vi om att köra på vänster sida, både på engelska och gaeliska.

På färjan över floden Shannon, mellan Tarbert och Killimer, slår skepparen plötsligt av på farten. Alla rusar till relingen.

Två delfiner leker alldeles intill färjan. Senare får vi veta att delfinerna är rikskändisar och den ena kallas Harry.

Det finns långa fina sandstränder längs kusterna. Oftast folktomma. Vattnet är klart – men kallt. En

medelålders man trotsar vågorna på stranden i Garristown. Han har våtdräkt på sig och bär sin surfingbräda under armen. Badvakten ställer sig för säkerhets skull i knähögt vatten, beredd att rycka ut.

– Den här sommaren har vi ändå haft väldigt bra väder. Ända upp till 27 grader varmt, berättar Clare O’Donovan som driver ett litet Bed & Breakfast i Ennis.

B & B finns i varenda by. Det är bara i Miltown Malbay, i folkmusikgrevskapet Clare, som vi hade behövt boka i förväg. Just den här veckan träffas den irländska folkmusikeliten på Willy Clancys Summerschool.

Tidigt på förmiddagen börjar staden pulsera. Kranarna pyser och några musikanter på Matt Moloys pub stämmer sina instrument.

Sedan forsar musiken snabbt fram. Fötter stampar takten. En äldre man grabbar tag i en ung irländska med sprakande rött hår. De äger pubgolvet i några minuter. Uppvisningen avslutas med några tjoanden och en spridd applåd. Sedan fortsätter sorlet. Ingen bryr sig om att det regnar utanför.

En timmes bilresa norrut finns en av de största sevärdheterna på Irland, Cliffs of Moher. Den berömda klippkusten stupar 250 meter lodrätt rakt ned i havet. Utsikten gör att det börjar kittla i knäna. Jag håller krampaktigt fast i barnen. Fastän det är en säkerhetsmur mellan oss och avgrunden.

En halvtimmes bilresa därifrån ligger kalkstenslandskapet Burren. Här har en väldesignad turistbutik nyligen byggts längs med vägen. Pråliga souvenirer säljs

och för 70 spänn kan man titta på fornlämningar. Men det är färden genom det mystiska stenlandskapet som fascinerar.

Irland har under de senaste tio åren haft ett rejält ekonomiskt uppsving. Byggprojekten finns överallt. Vägarna breddas och sträcks ut, husen är nybyggda. Priserna blir därefter. Nivån är som i Sverige, en öl på puben oftast några kronor dyrare.

– Priserna har gått upp 250 procent på tio år. Det är dyrt att leva här nu, säger Noreen Kennedy som driver en smådjursfarm utanför Killarney.

Men speciellt orolig är hon ändå inte. Irland blomstrar trots allt. ”The richest of the poor” är en sanning som inte längre stämmer.

Läs också:

Ladda ner resguider!

Johanna Starkenberg-Fröjd