Så här stor var den!

Fotograf Sara spärrar ut handen på den blommiga vaxduken och spärrar samtidigt upp ögonen så att jag verkligen ska förstå.

Förstå hur stor och hårig den antagligen supergiftiga spindeln var som patrullerade kanten på myggnätet i Saras bungalow hela den första natten på Koh Lipe.

Okej, så här kan vi inte ha det. Efter frukosten är det vi som går till den snälla damen som driver Porn Resort och ber om förflyttning till en spindelfri bungalow.

Vi sitter på varsin plaststol med fötterna i sanden och tittar ner mot den än så länge öde stranden. Några enstaka solstrålar har kämpat sig igenom molntäcket, men med tanke på nattens regn lutar det åt att bikinin kommer få ligga kvar i

Skumpig båtfärd

Inte nog med att vi blivit försenade på grund av demonstrationer på flygplatsen i Bangkok, när vi väl kommit ner till södra Thailand öser regnet ner och det verkar oklart om båtarna ut till Koh Lipe ens går eftersom det stormat rejält de senaste dagarna.

Vi gör ändå ett försök och när vi efter en ganska blöt och skumpig båtfärd kommer fram är ön halvt dold i ett grått dis.

Första natten i en ny bungalow på en ny strand är alltid lite speciell. Att ligga under myggnätet och fundera över om just den här lilla trähyddan har några ovälkomna invånare, om det regnar in, när strömmen stängs av, om grannarna är partytyper eller om den lilla haspen på dörren är tillräcklig för att stänga ute blåst, regn och mörkermonster.

Jag klarade mig bra, men för Sara var det som sagt en jobbig natt.

Men så ska en båtluff i Thailand vara. Efter ett tag vänjer man sig vid det oväntade och glömmer vardagstrygghet som varmvatten, elektricitet dygnet runt och rena kläder.

Första livet avgör

Efter en flytt och några av regnskurar avbrutna försök ger vi oss till slut iväg på en promenad över ön.Vi kommer ungefär 100 meter innan himlen än en gång öppnar sig, och tar skydd inne på dykcentret Sabayde Divers. Där inne står divemastern Chester Grant, 27 och pular med en dykutrustning.

Han kommer från Sydafrika, men har de senaste åren varit på resande fot. Just nu trivs han bra med lunken på Lipe, men pratar drömmande om lite diffusa men spännande äventyr i Filippinerna. Så fort pengarna räcker, vill säga.

Vi pratar medan regnet smattrar mot taket. Den lilla svartvita kattungen Winston stryker sig fruset mot oss och kanadensaren Gabriel, för dagen centrets enda betalande kund, lägger fram en klassisk backpackerteori.

– Jag tror på reinkarnation, men att man återföds till samma liv gång på gång. Därför gäller det att göra sitt första liv så bra som möjligt. Att slava på kontor är inget jag vill göra i oändlighet. Nej, resa jorden runt och dyka – det är så jag vill tillbringa evigheten!

Ja, vem kan argumentera emot den logiken?

Pulvermjuk sand

När regnet avtar gör vi ett nytt försök. Jag är nyfiken på att återupptäcka en ö som jag längtat tillbaka till sedan mitt första besök för fem år sedan.

Då, bara veckor före den stora flodvågen svepte in över Thailands kust, var Lipe en väl bevarad hemlighet bland backpackers och öfolk, vi som ständigt var på jakt efter nya, orörda öar att uppleva.

Framför allt minns jag lugnet. Inga jobbiga försäljare, inga strandpartyn för att fira att månen ändrar form, inga bilar, inga upplevelser eller äventyr som störde friden.

Jag minns lugna eftermiddagar i hängmattan under några palmer. Långa promenader längs vilda och ödsliga stränder. Det märkliga ljudet av solvarma fötter på potatismjölsstranden.

Ja, det var så jag kallade den, den osannolikt fina stranden där den vita sanden var så finkornig att den gnisslade likt potatismjöl under fötterna.

Pannkaksdamen finns kvar!

När vi nu vandrar över ön känner jag knappt igen mig. Där det förut var en slingrande liten stig genom djungeln ligger nu en spikrak och bred betongväg.

Och vid den förut nästan öde potatismjölsstranden, som nu fått namnet Pattaya beach, ligger en bred, cementerad huvudgata med restauranger, souvenirbutiker, massageställen och resebyråer vägg i vägg hela vägen ner till stranden. Längs med den mjuka bukten ligger mängder av nya hotell och restauranger och i vattenbrynet ligger longtailbåtarna på rad.

Utvecklingen har gått i en rasande fart, men jag ler och ger i från mig en lättnadens suck när jag upptäcker att pannkaksdamen, den lilla restaurangen med Thailands godaste bananpannkakor, i alla fall finns kvar. Likaså Poohs Bar ligger där den ska. Det är en restaurang som även fungerar som dykcenter, internetställe, resebyrå, bageri, växlingskontor och hotell. Mr Pooh själv är lite av Koh Lipes egen Gudfader, och hans bar är öns självklara sociala mittpunkt.

Men, all utveckling är ju inte av ondo. Nu när det finns internet på ön kan vi enkelt uppdatera oss på det senaste läget i Bangkok och samtidigt kolla väderleksrapporten – två avgörande detaljer för vår tidsplanering.

Apan går till attack

Någon dag senare är vädret bättre och vi ger oss iväg på en snorklingstur som tar oss till en hel rad småöar runt omkring Koh Lipe. Sara blir attackerad av en hungrig apa som vill åt hennes lunch, det regnar lite emellanåt men på det stora hela en bra dag.

Sista kvällen på Lipe sitter vi i ljuset av några stearinljus på verandan till min bungalow och pratar med dyk-Chester, som visat sig bo granne med oss på Porn Resort.

Dieselgeneratorerna har sedan länge stängts av för natten och de enda ljud som hörs är syrsornas sång och vågorna som slår mot stranden. Nere på stranden sitter några av de Chao Leh-killar som på dagarna kör runt turister i longtailbåtar i mörkret och pratar med dämpade röster.

Dagarna regnar bort

Vi filosoferar över hur öborna, som enligt Chester är väldigt vidskepliga och rädda för spöken, klarar att gå barfota genom skogen mitt i natten utan ficklampa. Själv hoppar jag till så fort jag hör minsta lilla prassel, en klar nackdel med den här typen av resande.

– Ni borde åka till Koh Adang, det är jättefint och ännu lugnare än här, säger Chester och pekar rakt ut i natten mot den stora ön som ligger på andra sidan sundet.

Ja, Adang hade varit härligt, om än kanske i primitivaste laget. Men dagarna regnar i väg och vi har redan bestämt oss för att åka till nationalparksön Koh Tarutao.

Nästa morgon packar jag ner mina lätt fuktiga kläder i ryggsäcken och rullar ihop hängmattan, och efter frukost ger vi oss av.

När vi efter ännu en blöt och skumpig båtfärd anländer till Koh Tarutao checkar vi in i en liten stuga inne på nationalparkens högkvarter. Det känns lite som att bli intagen på institution – på de stenhårda sängarna ligger lakan med nationalparkens logga.

Fängelset en turistattraktion

Vi går längs med högkvarterets spikraka gångar bort till ett informationscenter där stora skyltar berättar om det ekoturism-tänk som genomsyrar ön.

– De är noga här, plockar upp skräp och sorterar, matar inte aporna och försöker hålla efter tjuvfiskare som kommer hit om nätterna, säger Mathÿs Vos, 27, från Nederländerna.

Han och flickvännen Petra Bode, 23, försöker resa så miljövänligt de kan och gillar att bo i nationalparker.De har varit på ön i några dagar och ger oss lite tips på saker att se och göra.

Vi bokar in oss på en tur som ska ta oss till några fina stränder, samt en av öns två huvudattraktioner, fängelset Taloh Wow.På 30- och 40-talet var Koh Tarutao en fängelseö, och här levde hundratals fångar i primitiva arbetsläger mitt i djungeln.Numera är fångarna sedan länge borta, och de enda bofasta på ön är de som arbetar med nationalparken.

Här är det spartansk semester som gäller. Det finns inget internet på ön, så vi lever i ovisshet om läget i Bangkok. Flygplatsen kommer säkert att öppna till Kungens födelsedag, säger de thailändare vi frågar. För dem är det otänkbart att en sådan respektlös handling som en demonstration skulle kunna pågå samma dag som deras älskade regent fyller år.

Jaja, på något sätt kommer vi väl hem ...

Nattlig groda

I området där vi bor finns en enkel kantin för öns anställda, och eftersom det är den enda restaurangen på ön är det även hit turisterna går för att få middag. Under lysrörens starka sken äter vi en enkel Phad thai innan vi går och lägger oss, återigen i en ny säng i en ny liten stuga.

Bortsett från en ovanligt röststark gecko precis utanför mitt fönster klarade jag natten bra. Sara däremot hade ett något traumatiskt möte med en jättegroda som försökte hindra hennes nattliga badrumsbesök.

Efter frukost hoppar vi upp på ett lastbilsflak tillsammans med några andra turister för en tur över ön. Vi blir avsläppta vid en stor pir och chauffören pekar bort längs den leriga vägen och manar på oss.

– Prison, säger han uppmanande och klättrar upp i hytten på lastbilen för en lunchlur.

Bästa till sist

På väg tillbaka från vandringen genom det obarmhärtiga djungelområdet där fängelset legat upptäcker Sara en blodigel på foten. Själv har jag fått ett tjugotal myggbett på benen under vår lilla vandring och vi beslutar därför enhälligt att vårt djungeläventyr tar slut här och nu.

Vi chartrar en longtailbåt, tar farväl av nationalparksön och styr kosan mot Koh Bulon Leh, en ö vi fått tips om av flera vi träffat under resan.

Sara, som börjar bli lite trött på sin roll som Dr Doolittle i vår dynamiska duo, ler lyckligt när vi checkar in i varsin stor och med våra mått mätt lyxig bungalow. Inga farliga djur här inte!

Och vilken strand!

Som på beställning spricker himlen upp och vi bestämmer snabbt att vi gjort oss förtjänta av några timmars sol och bad.Äntligen infinner sig det där lugnet, det där vädret, de där sköna dagarna som vi såg framför oss när vi lämnade ett mörkt och kallt Vinter-Sverige.

Den lilla ön går snabbt att upptäcka och ännu snabbare att lära sig tycka om. Vi fnissar åt resorten med namnet Panka Bay Resort, äter magiskt god papayasallad i ett litet skjul vid den osannolikt vackra stranden Mango Bay, köper nybakade muffins av en snäll tant som varje dag vandrar ön runt med en stor korg, solar, badar och bara tar det lugnt.

Vill inte åka hem

Hos öns polisstation, inhyst i en färgglad liten stuga bredvid öns skola, får vi efter någon dag beskedet att demonstrationerna i Bangkok är över och flygplatsen åter ska öppnas. Glada nyheter eftersom vi ska flyga hem två dagar senare. Men samtidigt dåliga nyheter, eftersom det innebär att det nu börjar bli dags att avsluta vår strapatsrika båtluff och lämna en ö som vi båda fallit huvudlöst för.

När jag nästa morgon sitter på akterdäck på den lilla färjan som tar oss tillbaka in till fastlandet och ser Koh Bulon Leh försvinna i soldiset försöker jag sammanfatta våra äventyr.

Men alla upplevelser och äventyr till trots finns det en känsla starkare än alla andra jag kommer aldrig att få nog av Thailand!